Ehfra satt fast, och hur hon än krängde, vred och lirkade verkade lianerna bara sno sig hårdare och hårdare om hornen med varje försök. Marken runt de stora tassarna var uppriven i en vid cirkel, nacken stramade och huvudet värkte. Fastnat i buskar och kvistar i växtlighet hade hon gjort många gånger, men aldrig så här. Till slut hade hon muttrat för sig själv att hon minsann skulle bli kvar i den unkna skogen till dödagar, och att hon hoppades innerligt att den som vandrade förbi härnäst i alla fall fick sig ett gott skratt åt hennes fåniga, olyckliga öde - men i samma ögonblick hörde hon röster.
  Raganan snurrade snabbt runt på stället och spetsade hoppfullt de långa öronen. Skogen var mörk och dunkel, och dimman som alltid verkade slingra sig runt buskarna hämmade sikten. För ett ögonblick var hon osäker på om hon verkligen hört rätt, att det bara var önsketänkande i en desperat stund, men sedan hörde hon det igen. Den här gången var hon helt säker, och gav ifrån sig ett gällt skall. Ljudet var ekade, och rösterna tystnade med ens. Ehfra väntade otåligt i flera minuter innan hon vågade sig på att kalla igen. Den här gången hördes ljudet av tunga tassar mot underlaget. 
  En kraftig hane med brun päls närmade sig med skeptisk uppsyn. Ehfra tittade fåraktigt tillbaka när han blev stående en bit bort. Hon harklade sig med ett nervöst skratt, och när hon talade var det med en bred, Nimoriansk dialekt.
  "Eh- hej. Hej. Jag-" Ehfra ryckte menande i lianerna. "Jag sitter fast." Uppenbarligen. "Kan du kanske.." Blicken fastnade plötsligt ett spetsigt, grått föremål hanen bar med sig. "Hjälpa mig?"

[Utspelar sig som avtalat strax efter att Ljusets Krigare hämtat upp Tezuka från Draugai. Var så länge sen jag rollade Ehfra ordentligt haha, ursäktar lustigheter <3]

I den så annars ödsliga skogen var deras närvaro nästan omöjlig att förbise. En samlad trupp på sju vargar i olika storlekar och kulörer. Flera av dem diskuterade friskt om vad som väntade i Kawasatri.
Plötsligt sprang ett skall genom luften och alla föll in i tystnad. Blickar växlades mellan varandra och Malphas såg frågande mot Exodus som mötte honom med en lika förvånat uttryck.
Det var när ett andra skall hördes som dom haltade gruppen.
Det tog inte någon längre stund att finna främlingen då hennes närvaro lyste som en stjärna på en svart natthimmel i skogen. 
Utan ett ord dök han in bland buskagen och följde de riktlinjer som låg uppmålade för hans inre, och när hennes skepnad uppenbarade sig blev han först stående en bit bort för att betrakta henne med en viss skepsis. 
'Hjälpa mig?'
Han sträckte sig efter huggtand som satt i sin läderskida på hans högra framben och lät sedan vapnet vila i hans käft medan han sökte hennes ytliga tankar på information om vem hon var. 
När han ansåg sig färdig planterade han en skarp, menande tanke i hennes huvud som bar hans röst; 

Trots att lianerna var så hårt virade om hornen att huvudet vreds i en onaturlig vinkel så kunde hon ändå ge den främmande hanen en skeptisk blick när han drog fram någon sorts metallskärva ur en hållare. Verktyget glimmade även i det dunkla ljuset. Hon blev plötsligt smärtsamt medveten om hur utsatt hon var i sin position, men hann inte tänkte så mycket längre innan en röst ljöd i huvudet, beodrade henne att stå stilla. Hon himlade något med ögonen, men gjorde trots det ett försök att stå så stilla som bara möjligt. 
   När det sista lianen skurits av så fick Ehfra göra en ansträngning att inte falla ihop i en hög på marken. Frambenen hade domnat bort och nacke och hals stramade emot när hon försökte räta på sig. Trots att hon grimaserade åt smärtan så var lättnaden stor. Den bittra humor som dittills hållit henne uppe hade hållit rädslan i schack, men inners inne hade hon varit rädd på allvar. Hon hade lika bra kunnit bli kvar där för evigt.
   Innan Ehfra hann tacka hanen så tog han till orda. Kuggarna snurrade flera varv i huvudet innan hon fick ihop något i svar genom förvirring, lättnad och smärta. Var hon troende? Ehfra undrade nästan vem som inte var.
   "Ja." 


[Ehfra följer med Malphas och joinar LK. Avslutat!]