"Thrim. Melvin."
    Hon mötte bröderna genom att hårt trycka sin panna mot deras, i en egen form av hälsning. Trots omständigheterna var det skönt att vara hemma. Thein var fortfarande trött efter vandringen med en matt känsla i kroppen som inte dämpades av Byoomis värme. Den hade hon inte saknat.
    De tre syskonen blev ståendes i en tyst omfamning som kändes ovanligt familjär. Thrim var okej. Hel, i alla fall. Den fräna doften av rök och blod satt fortfarande kvar i hans päls, en påtaglig påminnelse om vilka de förlorat.
    Thein höll kvar en stund innan hon drog sig tillbaka tillräckligt för att se honom i ögonen. Hon behövde höra det från honom, inte från flockmedlemmars splittrade perspektiv och uppfattning. Thein litade på att han skulle berätta det som det var.
    "Vad hände?"

"Aye.. Jag ska berätta."
Det blev svårt för Thrim att prata. Han hade tryckt undan nästan alla känslor sen de hade lämnat Ötamon bakom sig.
Thrim berättade hela historien om branden, allt han upplevde från början. Orden fastnade flera gånger i halsen och gråten var nära. 

Sen kom han till biten om mamma, och Tenn. Och det var svårt att förklara för han förstod genuint inte vad som hade hänt riktigt. Och han ville vara försiktig med vad han sa, för han kände sin syster.. Men samtidigt så kunde han inte ljuga om något. Han sa som det va.

"Jag vet inte varför han var där, han bara dök upp. Och en del av mig vart lättad såklart, men sen blev jag arg antar jag. För hade han varit där tidigare hade vi kanske kunnat hjälpa henne. Jag vet ju att det antagligen var försent redan när jag var där, så det är korkat att tänka så men.. Här har han varit borta, sen Skuggfall, och så dyker upp från ingenstans när jag är, helt knäckt och sen.. Går han bara igen." Thrim såg sina syskons menande blickar. "Ja okej jag blev ganska arg och jag kan ha skrikit på honom, onödigt mycket kanske, för alltså mamma var död, och där stod plötsligt Tenn från ingenstans, och jag undrade varför och han tänkte inte ens förklara varför han bara.. Drog." Thrim slog ner blicken. Han var så ledsen. Och besviken. "Det var bara så.. Tenn borde ha käftat tillbaka? Sagt att jag är trög eller nåt." Thrim frustade högt. "Mamma var död. Jag ville bara ha svar. Jag har bara aldrig känt mig så ensam som då, och sen kom Tenn, och när han gick.. Så kändes det som att jag aldrig skulle bli glad igen. Jag var så rädd han skulle överge mig, så som Rakel övergav oss, och så var det precis det han gjorde."

Thrim tystnade en stund och kämpade med att hålla tillbaka känslorna men man hörde hur hans röst brast vid flera tillfällen. 
"Det här är sämst vet ni. Först Turbo. Sen pappa. Sen Rakel. Och vem vet vart Navus är. Mamma. Tenn. Jag vet ärligt inte hur mycket mer jag orkar, för jag känner hur jag bara vill hämnas någon. Döda. Och ni skulle bara våga överge mig nu för då jagar jag ikapp er och dödar er personligen."

Hon delade en blick med Melvin, oron tydlig i deras ansikten. Thrim var uppenbarligen inte okej. Det var förståeligt men Thein vägrade förlora mer familj nu. Med ett kliv framåt naglade hon fast brodern med en stadig blick."Thrim, lyssna på mig. Vi är här. Vi har din rygg. Alltid."
    Jaha, vad skulle de göra nu? Thein ville inte göra situationen till något det inte var men Tenns reaktion var... udda. Vad gjorde han hos månvargarna från första början? Hon vankade otåligt, en djup rynka i sin panna. Vilken förbaskad röra.
     "Vad gör vi med Tenn?" Skulle de prata med honom? Strunta i det? Hon såg från Melvin till Thrim innan ett bitterljuvt skratt lämnade henne. "Vi vet inte ens var den där parveln håller hus."

Han nickade bekräftande.
    "Aye, det Thein sa."
Som för att göra sin poäng tydligare ställde han sig upp och buffade kärleksfullt till sin bror. Det var en trygghet att känna Thrims tyngd mot sitt eget huvud. Han var där. Han var kvar. Och han skulle ingenstans.
    "Vad vet vi egentligen? Han var i Måntemplet, och han var i Skuggfall under invigningen."
Var det allt de visste? Det kunde inte vara allt de visste. Någonting mer måste de ju ha att gå på!
    "Det är jättelångsökt, men tror ni det går att fråga runt nånstans där omkring? Vem vet, han kanske tog sig till Civitas efteråt som alla andra?"
Osäkerheten var tydlig i hans röst. Melvin var väl medveten om att han grep efter halmstrån, men vad hade de egentligen att förlora?

Thein hummade åt Melvins förslag. Det fanns egentligen inte så mycket att fundera över. Tenn hade setts i månskogen och under invigningen av arenan. Ställena låg nära varandra. Att därmed utgå från Civitas var ett alternativ bättre än att springa runt i Numoori på måfå. Det var Thein inte sugen på.
    Hon såg från den ena brodern till den andra, en känsla av lättnad i sitt bröst. De stod enade och för det var hon ytterst tacksam. Detta var inget Thein ville göra på egen hand. Hon var ingen effektiv spårare, inte när det kom till rykten och att prata med andra. Det var ändå inte som att nosen gick att använda genom Civitas tunga luft och mixade dofter. På så sätt var hon så gott som oduglig.
    "Hur vill du göra, Thrim? Är han värd att leta upp?" Om än hon själv inte låg vaken om nätterna över Tenns agerande, så visste hon att händelsen tagit hårt på Thrim. Ville han ha svar skulle hon stå vid hans sida.

Thrim suckade högt och funderade en stund med nästan grymtande höga andningar.
"Hng han är en Torano - vårt blod och vår bror. Vårt ansvar. Jag tänker inte ge upp innan jag har alla svaren. Jag vill veta om han har vänt oss ryggen och sitt namn med det." Han var egentligen inte nöjd med sitt egna svar utan fortfarande tydligt arg. Men bara tanken på att kanske ha förlorat en bror för alltid plågade honom för mycket för att låta det ske utan att ens veta hela sanningen.

"Det är ingen mening i att spekulera."

Broderns svar förvånade henne inte. Han var envis precis som var enda en av dem. Thein såg hellre att de följdes åt än att han skulle ge sig av på egen hand. Sist någon hade gjort det hade de fått huvudet separerat från kroppen. Tecks lilla vandring i sökandet på Turbo gjorde henne fortfarande frustrerad emellanåt.
    "Om det här visar sig vara ännu ett av era broderliga syskongnabb gräver jag ner både dig och Tenn i öknen. Men jag ser att du menar allvar, Thrim. Vill du ha svar så ska vi söka dem med dig." Vid sin sida hörde hon Melvin instämma.
     "Hur snart ger vi oss av?"

[Väljer att se detta som avslutat om ingen vill tillägga något :')]