Titania stannade upp, och svepte med nosen över den hårda snöskaren framför sig. Hon vädrade upp i luften, spetsade öronen och lyssnade ut i mörkret. Skogen var tyst, sånär som på rasslandet av barrklädda grenar i vinden, och knäppandet av kalla trädstammar. Och, såklart, ljudet av henne själv och Baro. Deras steg knarrade och krasade genom den skarpa skaren när de långsamt tog sig fram. Vart de andra tagit vägen var inte helt säkert, men Titania såg dem i alla fall inte längre.
     De unga noviserna var ute på ett uppdrag. Eller ute och ute, de var kvar på reviret, men för en grupp unga noviser så var skogarna i dalen fortfarande stora och till viss del främmande mark. Deras träning för natten hölls av Matvei, som skickat ut dem för att spåra. Titania hade sett fram emot en lätt natt med tid över till annat roligt. Det var snöigt, trots allt, och spår var lätta att se i snön även om det var mörkt. Ack så hon bedragit sig.
     Deras uppdrag var att spåra upp Matvei och fånga honom, utan att själva bli tagna av honom. Alla mot Matvei. Lätt. Tills Matveis spår i snön plötsligt tog slut. Snön runt spåren, och de snöklädda träden runtom, avslöjade inget om vart den äldre tagit vägen. Den kalla vintervinden gav inte heller något uppenbart spår. Efter en stunds överläggande (blandat med en del dåliga skämt och utmaningar om att klara uppdraget först), så hade noviserna delat upp sig två och två och gett sig av åt olika håll.
     Natten hade känts oändligt lång hittills. Lätt, skulle det ha varit. I den här takten skulle de snarare inte vara färdiga innan soluppgången. Men! Titania sänkte nosen till snön igen och andades in djupt.
     "Baro." Titania teaterviskade för att påkalla broderns uppmärksamhet. Där var fortfarande inga märken i snön runt dem. Inga visuella tecken alls som avslöjade något. Men Titania var säker på att hon funnit ett doftspår. Det hade blivit otydligt av vinden, men det var där. Om hon hade rätt så betydde det att hon och Baro hade chansen att bli klara först. Tanken eggade Titanias tävlingssinne. Nu gällde det bara att lyckas följa spåret och faktiskt hitta Matvei också. Och sen fånga honom. Utan att själva bli fångade först.
     "Här. Känner du det?" Så fort som brodern kommit nära kunde hon dock inte låta bli, och när han började vädra lade hon till; "Det är min fis!"

Alla mot Matvei. Det var instruktionerna för nattens uppdrag. Baro hade inget hellre varit kvar vid lägret och bara gjort ingenting en snöig natt som denna, men samtidigt så kunde han inte hamna efter sina syskon. Han skulle ju bli allra bäst. Men redan efter ett par minuter kände han hur hans tålamod hade tagit slut, och det hördes klart och tydligt från hans ständiga suckande.
    “Här. Känner du det? Det är min fis!”
    Baro kände direkt hur irritationen växte inom honom. Om dem ändå skulle träna, kunde dem väl göra det seriöst. 
    “Men kom igen, sluta vara så BARNSLIG, Titania.” Muttrade han irriterande. Om det var någonting Baro ogillade starkt, nästan hatade, så var det när man inte tog saker seriöst. En gammal gubbe i en ung kropp, hade han fått höra flera gånger. Den enda han faktiskt kunde ge vika för och spela spratt med var hans egna bror. “Hur ska vi kunna vinna om du håller på såhär? Vi måste ju komma först, vi måste vinna.” Baro hade en vinnarskalle som en tjur. Han hatade att förlora. “Seså, fokuse-”, han hade gått baklänges samtidigt som han talat till sin syster, och missat det branta stupet de var på väg mot. Han snubblade baklänges, och rätt ner i en stor snöhög. Råttbajs också! Nu skulle Titania allt reta honom för det här, och de skulle aldrig hinna innan deras syskon vann.

Titania räckte ut tungan åt Baro som svar på hans irriterade kommentar. "Jag går i alla fall inte och surar." Såklart han sade åt henne att fokusera. Som att han själv inte gått i egna, garanterat tråkiga tankar, med hur bitter han alltid såg ut. Titania var precis på väg att avbryta Baro när han avbröt sig själv genom att abrupt halka över en kant som varit otydlig under snön. Hon skyndade fram till kanten för att se efter brodern, och fann honom oskadd i en snödriva.
     "Vinner du där nere?" Titania försökte inte ens hålla tillbaks sitt skratt. Hon stack ut tungan igen, den här gången mer demonstrativt retsamt. "Jag drev bara med dig fattar’u väl? Om du inte varit upptagen med att tjura kunde du också känt att där är spår, okej? Här, kom upp-"
     Titania hann inte avsluta meningen innan hon träffades av något hårt som fick henne att också tumla över branten med ett ovärdigt tjut och landa i snöhögen ovanpå Baro. Med pulsen plötsligt snabb i sina egna öron sprattlade hon sig klumpigt fri från snö och sin broder, precis i tid för att se Matvei försvinna bakom krönet ovanför dem igen. Utan att vänta på Baro, och utan vidare tanke på att Matvei lika gärna kunde vänta i bakhåll ovanför krönet, pulsade hon så snabbt hon förmådde upp för branten igen.
     Matvei var inte där när hon nådde krönet. Inte heller var där några spår i snön annat än hennes egna och Baros, och där hade inte varit ljudet av några vingslag eller trädkronor som blivit störda. Hur? Hon försökte se åt alla håll samtidigt, men vintergröna granar och snöklädda buskar gjorde sikten dålig, och hon kunde inte se den äldre flockbrodern någonstans. Hans doft var där dock, mycket tydligare än tidigare.
     "Kommer du eller?" Titania kastade en blick efter Baro, innan hon höjde nosen i vädret för att försöka avgöra åt vilket håll Matvei försvunnit.

Baro blängde irriterat på sin syster där han låg på rygg med tassarna rätt upp i luften. Varför skulle hon alltid vara så himla skadeglad? Minsta lilla så skrattade hon åt honom.
    Han tänkte fräsa åt henne, men i samma stund som han öppnade munnen så hade det blivit svart. Hon hade landat rakt på honom, och ett irriterat läte lämnade honom.
    “Rätt. Åt. Dig.” Hans blick var mörk, nästan svart som natten. Hade det inte varit för att Titania plötsligt hade satt av efter det hon trodde var Matvei, visste han inte vad som hade hänt. Varför var han så himla arg hela tiden?
    Systern röst fick honom att ryckas ur sina tankar och snabbt vara tillbaka på alla fyra. Han pulserade genom den tjocka snön och anslöt sig till sin syster, för att följa hennes blick - först åt höger och sen mot vänster.
    “Där!” Utbrast han och gjorde en gest med tassen för att visa vart han hade sett Matvei försvinna. Det hela kändes egentligen onödigt, hur skulle dem hinna ikapp honom som var så snabb och smidig. Baro orkade inte. “Titania, vi kommer ALDRIG hitta honom.”