Vårvintern höll ett knapphändigt grepp om Sacrari. För var dag som gick blev soltimmarna allt längre och inte mer än de mest skyddade av ställen höll små fläckar av svårsmält snö kvar. Dalen låg i vårens uppvaknande med fågelsång, knoppar och grönskande gräs. Nätterna var kortare nu. Ljusare, om än norrskenet fortfarande regerade himlen när den var som klarast. Men inte denna kväll. Timmen var allt för tidig och solen skymtade fortfarande bakom bergskammen. Den badade dalen i en varm, gyllene rodnad som i ett sista godnatt.
    Med den avtagande värmen kom den annalkande nattens kyla. Bröderna skrattade mellan varandra, kvistar med röda bär mellan sina tänder där de sprang över de mjukt böljande slätterna. I kvällningen skapade deras varma andedräkter flyktiga rökmoln men Vargon uppmärksammade aldrig kylan. Han var alldeles för exalterad. Det första steget i han och Baros plan hade gått som en dans och fyllde dem båda med ett slags glädjerus.
    Syskonen hade tidigare under kvällen närmat sig Niyaha och hennes förråd av växter. Vargon hade skött det mesta av snacket – en alldeles för lång och utdragen historia om varför de behövde några klasar bär från hennes samling. Hon hade så klart gått på allt han sagt och godtroget lämnat över en hel hög med bär för dem att ta med. Hah, vilken dumbom!
    Framme vid sitt gemensamma gömställe saktade bröderna in för att slutligen stanna. Baro släppte ner bärknippet på marken med ett blött splatt och Vargon följde kort därefter. Den sura doften fick honom att grimasera. ”Blä, de stinker ju”, sade han och studerade de delvis spruckna bären. ”Kolla, de är alldeles mosiga. Är de gamla?” Han petade med tassen på dem. Mjuka och skrumpna med klarröd saft sipprandes ur dem. Äckligt men samtidigt – helt perfekt.
    Han torkade kletet från sin tass på en intilliggande buske, men den röda färgen satt fortfarande kvar. Nervositet och spänning fick honom att fukta nosen. Det här var en bra plan, eller hur? Han kände sig inte lika säker som han gav sken av. De skulle verkligen göra det här – och lyckas, hoppades han. Han var ingen mes. Han vågade allt! Efter det här skulle han och Baro få vara med på alla Solveigs, Solvivas och Sunnas lekar. Det var han övertygad om.
     Med ett exalterat leende såg Vargon upp mot sin bror. Mötte hans röda blick med sin gula och skrattade skadeglatt, fortfarande något andfådd efter språngmarschen. ”Zaria kommer vara röd i nyllet i en hel vecka efter det här.” Att den äldre vikaanen utsetts som offret för deras bus var ingen tillfällighet. Solveig hade berättat många historier om Arga-Zaria – lillgäddan. Hennes ovilja att beblanda sig med flockens valpar hade inte gått bröderna obemärkt förbi och att utföra pranket på någon annan än henne hade varit en allt för lätt match. Varken Vargon eller Baro var de till att vika sig inför en utmaning. Om de klarade det här skulle de bli legender. Solveigs löfte om inträde till de äldre valparnas grotta kändes nära nu. När hon och de andra fick se Zarias röda ansikte skulle de inte kunna neka bröderna något mer.
    Vargon påkallade sin brors uppmärksamhet och nickade bort mot en liten björkdunge i dalens utkant. ”Hon borde vara där nu, visst?" Vikaanen brukade alltid kraftträna där vid den här tiden så vida inte Janos sinkat henne. Förhoppningsvis hade han inte gjort henne sällskap dit. "Ska vi?", erbjöd han med höjda ögonbryn. Bakom honom viftade svansen ivrigt. Det var dags.

En tilltagande känsla djupt inom Baro varnade över att deras bus inte var en bra idé. Oavsett om de lyckades eller inte visste han hur den äldre vikaanen skulle reagera. Han hade sett uttrycket för hennes avsmak många gånger tidigare när de bara busat med henne i en mycket lägre nivå än nu. Baro tänkte inte erkänna det för någon, men faktum var att han var aningen rädd för Zaria. Även fast han inte visade det kände han respekt gentemot henne. Innerst inne, åtminstone. Dessutom tänkte han inte svika sin bror, utan stå vid hans sida när de tillsammans skulle genomföra deras plan - som faktiskt var ganska genialisk. Det fanns ingen risk att de skulle misslyckas, de hade gått igenom allt så noggrant redan.
    “Fattar du vad arg hon kommer bli när vi lyckas…” Svarade han lågmält och det ryckte busigt i hans läppar.
     “Jag är redo. Är du?” Baro mötte sin brors blick för bekräftelse. Vargon behövde inte nämna ett ord för att hans bror skulle förstå att han var redo. Det var dags.
    Björkdungen var synlig framför dem, och när som helst visste dem båda att Zaria skulle närma sig. Baro var spänd, nervös och exalterad. Ljudlöst smög dem närmare, dolda bakom en stor sten. Tillsammans tog de sig klumpigt men ljudlöst upp på den, med kvistarna och bären i munnen. Ingen av dem verkade bry sig att deras munnar färgades röda av bären, det var ju trots allt buset som spelade roll.
    När de båda var på toppen av den sviktande stenen stack de försiktigt upp huvudena, tillräckligt högt för att se men också tillräckligt lågt för att inte bli sedda. Baro såg åt vänster, och mycket riktigt såg han vikaanen röra sig framåt mot den plats de visste hon skulle stanna på.
     Zaria passerade precis under dem, och Baro gav Vargon en snabb blick innan de båda gjorde sig redo för anfallet.
    “Kom igen nu då brorsan!” 

Zaria närmade sig och Vargon höll omedvetet andan, rädd för att bli avslöjad. Han var ivrig. Spänd. De hade bara en chans. De var tvungna att göra det i det ögonblick hon stod under dem. Annars skulle de inte lyckas ta henne med överraskning eller ens hinna ikapp henne. Det var nu eller aldrig.
    Planen hade varit att släppa bären på hennes huvud. En plan de hade gått igenom många gånger, men i stunden var Vargon för uppe i varv för att nöja sig med det. Han ville att Zaria skulle veta att det var han och Baro som gjort detta mot henne. När Baro eggade honom med sina ord kunde han inte hålla sig. Han ropade på vikaanen. "Oi, Lillgäddan!"
    Zarias reaktion var omedelbar. Hon tittade tvärt upp mot bröderna, den kalla blicken överraskad och dömande. I den stunden var Vargon rädd. Rädd för följderna. Rädd för henne. Han dolde det med övermod och ett malligt leende. De tvekade inte. Inte en sekund när de kastade bären. Splatt!
    Det hela var ett ögonblicksverk. Från Baros uppmuntrande ord till det blöta ljudet av krossade bär. Allting gick så otroligt fort och kanske var det därför ingen av valparna först kopplade vad som hade hänt – att de hade träffat.
    Vargon stirrade häpet på Zarias röddränkta ansikte. Han kunde inte tro det. "VI PRICKADE!", utbrast han, lika glad som förvånad. Med det kom också insikten. "Vi... prickade?! Vi pri– AAAH MÅSSKIT OCKSÅ, SPRING HON KOMMER!" Panik. Fullständig panik. Vad skulle de göra nu? Han hoppade osmidigt ner från stenen, nära att stå på nosen när han lade benen på ryggen, tätt följt av sin bror.

Zaria reagerade blixtsnabbt. Den bleka, iskalla blicken lyfte direkt upp mot himlen, men innan hon hunnit skälla ut Vargon för att ha legat i bakhåll hade han och hans bror kastat något rakt mot henne. Det träffade henne rakt i ansiktet på den långa nosen. Av den starka doften och den röda färgen insåg hon snabbt att det var bär, och inte vilka bär som helst. Hade Janos lärt dem?
    Deras gälla och höga röster fick henne att bli mer irriterad - om det ens var möjligt. Ilskan bubblade inom henne, och som på automatik hade hon styrt benen mot deras håll.
    “Förbannade gener,” morrade hon lågt åt det faktum att hon inte fått några vingar precis som sina syskon. Då hade hon hunnit ifatt dem snabbare än de kunde säga bär. Lyckligtvis hade hon snabbheten vid sin sida.
    “Baro! Vargon!” Hennes röst var skarp, nästan så vass att den skulle kunna skära genom is.
    Det dröjde ett par sekunder innan hon hunnit ikapp snorvalparna, och med ett högt och smidigt skutt stannade hon framför dem, tvingade de båda att värtstanna. Baro hade inga bra reflexer och var inte vidare graciös, vilket märktes när han trampade omkull, gjorde en framåtvolt och landade på rygg med anletet vänt upp mot Zaria.
    “Vad tror ni att ni håller på med? Vet ni vad det här är för bär?” Att de två var valpar var ingenting som Zaria brydde sig om. Dessutom behövde uppfostran ske tidigt, så de inte slutade som vissa andra. “Nå?”
     “Vi… vi bara övade.” Baros röst darrade aningen, men en glimt av stolthet syntes i de röda ögonen. De hade träffat Zaria, snabbheten, Lill-gäddan. De hade träffat.

Vargon hade på riktigt trott att han och brodern skulle hinna undan. Att de skulle kunna springa ifrån den äldre och betydligt snabbare vikaanen. Hos honom hade inget annat alternativ funnits. Men den illusionen blev kortvarig. Zaria skrek efter dem, hennes steg allt tydligare för varje hjärtslag. Närmare och närmare. Det tog henne inte många meter innan hon var i kapp, förbi och framför dem.
     Vargon satte hasorna i backen. Försökte bromsa in för att inte krocka med Baro som snubblade in framför honom. Det var omöjligt att parera farten och det dröjde inte länge innan han själv snavade över sina egna tassar. Han föll framstupa med framtassarna bakom sig, oförmögen att ta emot sig. Luften pressades ur honom när bröstbenet slog i marken, tätt följt av ansiktet. Det var inget graciöst fall och när Vargon tittade upp hade han jord upp i näsborrarna och mellan tänderna. Han spottade och skakade på sig.
    "Fisbär!", svarade han på Zarias fråga med så mycket självsäkerhet han kunde ge sken av. "Och nu är du en bärfis för du har dem i ansiktet!" Allt han ville var att knäppa henne på nosen med sin smarta kommentar, men när Baro brast ut i okontrollerat fnitter var det omöjligt för honom att inte stämma in. Vetskapen om att de absolut inte fick skratta i den här situationen gjorde det bara svårare att sluta och Vargon visste att deras bestraffning nu skulle bli än strängare. Det här kanske inte hade varit den bästa idéen ändå.

[Avslutat]