Det steniga området längs den sydöstra bergskedjan hade förvandlats till ett slagfält. Nattens mörker bröts upp av flimrande ljus när de två ungdomarna lät sina krafter mötas. Man kunde se deras kämpande på långt avstånd när ljuset klättrade upp för bergsväggarna. Det fanns ett allvar i dess intensitet. Solveig gillade inte att Baro redan var så pass duktig som han var. Det munhuggande som vanligtvis tillhörde från Solveig hade inget utrymme när hon mötte honom. Istället fylldes atmosfären av en tryckande aggressivitet. En rivalitet.
    Området de valt var inte okänt för dem. Det var valt med omsorg, för att ge dem båda så jämna förutsättningar som möjligt. Risken att skada området, som att sätta fyr på en slänt, var betydligt mindre här. Fokuset låg bara på varandra.
Trots skillnaden på ålder hade Baro redan hunnit ikapp henne i storlek. Hans kropp var större och tyngre än hennes stäppvargskropp, men att styra elektricitet var inte lätt. Den var vild och enveten. Solveig missade mer än hon träffade trots hennes stora måltavla. Frustrationen bidrog till den tilltagande styrkan i stötarna som hon skickade efter honom och grymtade missnöjt när han undvek dem. Hennes vattenkraft som annars fungerade som en ledande hand mellan henne och hennes elektricitet var inte till förfogande här, bland sten och torftig vegetation. Det hjälpte inte heller hennes precision att behöva hålla sig i rörelse. Baros eld var ett ständigt hot som höll henne på avstånd. På samma sätt som hans storlek och generella styrka gjorde att närstrid var helst att undvika. Det kändes som ett evigt dansade runt varandras krafter. Eldens rytande mot sköra åskknallar.
    Men för att vinna behövde man också riskera något. Ytterligare några blixtar skickades efter honom, täta i följd. För en gångs skull lydde de hennes vilja någorlunda. De slog ner omkring honom i hopp om att få honom att tappa rytmen i sina steg, få honom att tveka. Kanske skulle han bara tro att det var ännu fler missar. Men så tog Solveig att avsprång. Den långa stäppvargskroppen slöt avståndet snabbt emellan dem och hon kastade sig över honom med öppna käftar. Hennes päls gnistrade av elektriciteten som hon lät härja fritt genom henne. Det var inte med full styrka - men inte heller långt ifrån - som hon försökte greppa tag om honom och skicka den rusande elektricitet i honom.

Baro kunde inte låta bli att känna frustration. Solveig var en jämn match, och trots att hon var äldre och mer erfaren ville han vara bättre än henne. Bättre än alla. En av hans nackdelar var att han tog ut sig lite för tidigt, satsade allt och blev utbränd för tidigt.
    Hans fulla fokus nu låg på hans steg, och timingen på elden som färdades i riktning mot sin motståndare. Fram tills nu hade ingen av dem kommit tillräckligt nära varandra, och när flera blixtar slog omkring honom stannade han upp. Det var nytt. Hade hon bytt taktik?
    Baro var för sen med att inse sitt misstag, och innan han hunnit flytta på sig hade Solveigs tänder omslutit hans sida. Bettet var inte tillräckligt hårt för att tränga sig igenom hans tjocka hud, men elektriciteten färdades igenom honom som en… ja, som en blixt. Smärtan fick honom att vilja skrika rätt ut, men inget ljud lämnade honom. Hans käke var öppen, som om han ville skrika. Hade hon tagit i allt hon hade? Om han skulle komma tillbaka behövde han samla sig, försöka ignorera smärtan som fortfarande fick hans ben att darra.
    Tänk Baro, tänk! 
    Om han kunde fälla henne till marken kunde han vända på det, men han hade ännu inte lärt sig hur han smidigast lyckades. Med Solveig fortfarande fast i hans sida, lät han sina egna käftar omfamna hennes nacke - inte hårt, men tillräckligt för att låsa fast henne. Elektriciteten flödade fortfarande, och han fick spänna sig för att inte släppa taget om henne. Snabbt, eller så snabbt som hans stora kropp kunde, valde han att lägga sig ner, rätt över henne.

Baros tyngd över henne var omöjlig att ignorera. Det tvingade henne att släppa taget och dra tillbaka elektricitet. Hon flämtade efter andan när hennes lungor pressades mot marken. Förbannat. I en match om styrka skulle hon aldrig kunna vinna. Det gjorde henne ännu mer girig.
     Det var svårt att samla kraft när det kändes som man hade en stor sten vilandes över kroppen, men Sol försökte koncentrera sig. Andningen var en viktig del i det, men den var knapphändig och ojämn. Det var bara hennes tjurskallighet och vinningslystnad som kunde mata hennes krafter.
     Ett plötsligt utbrott fick världen omkring dem att flimra i vitt. Elektricitet sprakade omkring dem i ett hackigt mönster. Små, snabba blixtrar slog i allt den fick kontakt med som pisksnärtar. Solveig kunde inte styra den. Baros kropp blev som åskledare bort från hennes egna. Käkarna var hårt sammanbitna när hon kämpade att hålla i urladdningen länge nog för att Baro skulle ge vika. Lukten av svedd päls nådde henne. Om det var hennes egen eller Baro visste hon inte. Istället för att ta det som ett tecken att mildra styrkan i elektriciteten gjorde hon motsatta. En sista kraftansträngning. Blixtarna smattrande omkring ännu hårdare. Snart skulle hon inte ha någon luft kvar. Men hon svimmade hellre än gav sig.

Det här var nog den värsta smärtan Baro känt hittills. En del av honom var faktiskt förvånad att Solveig gick ut så hårt, men samtidigt kunde han inte låta bli att känna sig stolt. Hade han inte varit en bra utmanare hade hon inte behövt ge allt.
    ”Okej, okej, OKEJ!” Hans röst var butter, och irriterad. Små tussar av päls hade fallit dän, och låg nu på den karga marken.  Kanske borde han se sig själv besegrad, men han tänkte inte ge upp nu när Solveig visat vad hon gick för. Därför avfyrade han ett litet brinnande klot i hennes riktning. Kanske kunde han fortfarande vända på det.

Det var förvånansvärt att Baros röst nådde till henne genom elektricitetens sprakande. Den gav vika nästan omedelbart från ögonblicket som hon kände tyngden över henne lätta. Så snabbt som hennes totalt uttömda kropp förmådde hävde hon sig upp igen. Baro hade redan flyttat sig undan. Sol flåsade stressat, kämpade med att hitta tillbaka till andan.
     Det hade inte funnits någon chans för henne att undvika eldklotet som skickades mot henne. Det träffade henne perfekt i ena sidan av ansiktet. Kanske hade Baro trott att hon åtminstone skulle försöka. Ett tjut av smärta ekade mot bergsväggarna när den heta glöden träffade hennes öga. I panik kastade hon sig till marken och begravde ansiktet mellan frambenen. Hon gnuggade ansiktet mot ena benet. Det sved och brände oroande mycket runt och i hennes öga.
     “Baro!” skrek hon i en blandning av ilska och smärta. “Du träffade mig rakt i ögat!”

Hennes skrik fick inte Baro att direkt reagera. I stället ruskade han på sig och såg på henne. Klotet hade träffat henne rätt i ansiktet, vilket kanske inte hade varit meningen direkt men det var åtminstone en fulträff.
    ”Ja, och du gav mig säkert mer än 40 stötar!” Utbrast han, något förvånad över hennes reaktion. Hade hon ont? ”Eh, det där ser ganska illa ut… nu när jag ser det på nära håll.” Han gjorde en vift med tassen för att demonstrerade vart det hade träffat.

Smärtan avtog inte, istället blev den nästan intensivare. Det var som att glöden sjönk djupare in i hennes öga. Långsamt sjönk hon ner mot marken, huvudet fortfarande tryckt mot sitt framben.
     “Vid Windfaris svartnade kropp,” svor hon. Baros nonchalanta ton gjorde att hon insåg att han fortfarande står kvar. “Baro! Förbannat! Hämta någon! Hämta Krita!” Hennes andetag var väsande och ansträngda i ett försök att kontrollera svedan. Det kändes som det gick alldeles för lång tid innan hon slutligen hörde honom lämna.
      Solveig hade alldeles för ont för att vara rädd. Dessutom var hon alldeles för okunnig för att inse vikten av skadan. Av vad den skulle innebära.

[Avslutat]