“Dåså,” avslutade hon sin korta utläggning om hur han skulle bryta itu det tunna revben hon gett honom och hur det skulle förutspå hans framtid. Solveig hade kört samma skämt på Kolyat tidigare och hans reaktion hade varit så roande att hon var tvungen att prova det på de andra bröderna. Därför hade hon sökt rätt på nästa så fort som möjligt, och det råkade vara Vargon.
     Det var en solig, vindstilla eftermiddag men Solveig visste att en hård dag av träning väntande. Men det här var hennes sätt att slappna av. Hennes syskon låg och solade någonstans - hon trakasserade valpar. Solveig försökte dölja det illmariga flinet med förväntansfull min.
     “Kom igen nu då!” uppmanade hon otåligt när hon såg hur Vargon kämpade med att få av benet. Tillslut lyckades han och Solveig stämde in med hans upprymda ljud. Men hon tystnade snabbt och sträckte sig närmare från sin plats för att få en överblick på hur frakturen såg ut. Hennes minspel stelnade snabbt och hennes tidigare glättiga leendet blev en stram linje.
     “Ajdå,” sade hon med en besviken ton. Hon mötte inte Vargons blick. “Ond bråd död,” förkunnade hon med en anspråkslös ton. “Aja, det var kul att lära känna dig, iallafall,” sade hon med en spelat, obrydd axelryckning.

Han stirrade häpet från Solveig till det tudelade benet och tillbaka igen. Det kunde inte vara sant. "Va?! Nää-eE!", klagade han och stampade trotsigt i marken. Vargon gick inte med på det här. Han hade ju inte ens blivit biffig än. Han kunde inte dö förrän han vuxit om och blivit starkare än alla sina syskon. Bestämt puttade han benbitarna mot hennes tassar. "Laga den nu!", beordrade han, desperationen tydlig i sin röst. Han puttade dem lite närmare, bara för att göra sig själv extra tydlig. "Sätt ihop den!"

“Sätt ihop det?” ekade hon oförstående, förvånad över hans beordran. “Hur tänkte du att det skulle gå till, ärthjärna?” Solveig log roat. Han var ju grön som en ärta också.
     “Det funkar inte så,” fortsatte hon snabbt och tog tillbaka det outgrundliga ansiktsuttrycket. Hon stirrade på honom med en allvarsam blick innan hon med en enkel snärt med vristen slog undan benbitarna.
     “Gudarna har talat, och så är det med det.” Solveig kunde se de skiftande känslorna i hans stora ögon. Stillsamt funderade hon över hur långt man kunde gå innan det var för långt. Det fanns en 50/50 chans att Beata skulle skälla ut henne, eller himla åt ögonen åt valparna som trodde på henne. Det var inte första gången hon lurade dem, så att säga. Kanske borde hon tröttnat, men istället fann hon det snarare bara roligare att de fortsatte vara så korkade. Var de slöutvecklade eller hade de bara ärvt deras pappas tröghet?

Var det här allt som skulle bli av honom? Vargon skakade oförstående på huvudet. Blicken tom när han accepterade sitt nederlag. Eller snarare... förnekade den. "Nej", sade han i ren protest mot allt han kände. Nej, han tänkte faktiskt inte acceptera det här. "Nej. Nej, nej. Nej." Hans röst var apatisk när han samlade ihop benbitarna Solveig kastat. "Nä-äh. Nej", förkunnade han på nytt.
    Mumlandes samma mantra grävde han en liten grop, djup nog att rymma revbenet. Han ägnade det en sista blick och skakade på huvudet igen. "Nej." Med det sagt grävde han över bitarna och plattade till jordhögen lite extra med tassen innan han demonstrativt satte sig på den. Borta. Benet var borta. Om det inte fanns var det inte sant.

Solveig följde Vargons förnekelse med uppriktigt intresse. Inte förrän han hade lagt ner benbitarna i gropen så förstod hon vad han höll på med. Hon kunde inte låta bli att bli imponerad. Vilken problemlösare! Eller kanske var det snarare så att han grävde ner problemet, bokstavligen. Oavsett kände sig Solveig förvånansvärt stolt över honom.
     “Nämen! Se där!” sade hon med förvånansvärd glädje. Det soliga leendet som trädde fram blottade hennes hörntänder. “Du är smartare än du ser ut, hörru,” sade hon och knackade handloven menande mot tinningen. Vargon verkade inte kunna avgöra om hon var seriös eller inte.
     “Om inte Gudarna kan se benet så är det ju inte som att de kommer ihåg ditt öde! De viktigare grejer att hålla koll på ju.” Solveig log vänligt men retsamt. Hon nickade nöjt.
     “Du kanske får leva för evigt nu! Vem vet?” sade hon med axelryckning. 
     “Grattis!”

Okej, så det kanske hade funkat. Han hoppades att det hade funkat. Vargon ville inte dö på det där sättet som Solveig sagt. Bara tanken fick honom att nästaaan vilja skvallra till mamma. Men bara nästan. Åtminstone ända fram tills han insåg att han tänkte på det igen. Och om han tänkte på benet så... fanns det ju fortfarande, eller? Nej, det var nog säkrast att fortsätta på samma spår som tidigare.
    Han härmade stäppvargens axelryckning. "Vilket ben? Jag har inte sett något ben. Har du?" Gudar, han skulle dö i natt, eller hur? Han var övertygad om det. "Tack. Om jag lever för evigt så kan jag jaga vampyrer tills... tills för alltid! Tills de tar slut." Vargon ställde sig upp men inte utan att först snegla på den tillplattade jordhögen för att försäkra sig om att benbitarna inte krupit upp. Allt verkade vara i sin ordning.
    "Vad säger gudarna om din framtid, Solveig? Ska du också få le—NEJ, nej! Rör inte!", skrek han plötsligt och kastade sig över gropen när hon kom för nära. Hon fick ju inte röra den! Tänk om hon grävde upp benet och gudarna blev påminda om att han skulle dö. Han ville inte det. Han ville leva och bli stark och— Han mötte Solveigs roade blick och insåg att han inte alls framstod som lika cool som han ville ge sken av. Ett ansträngt skratt lämnade honom. "Eeeeeh, det här är min mycket, mycket speciella hög", ljög han och klappade ömt på jorden. "Den kan lätt eh, gå sönder. Så man måste vara försiktig. Håll avstånd, är du snäll. Bara... bara jag kan vara här, okej?"

Solveig såg på honom med upphöjda ögonbryn och ett stolt, lite förrädiskt leende. Hon hann knappt röra sig ett halvt steg närmare innan Vargon kastade sig över gropen. Det var svårt för Solveig att hålla tillbaka sitt skratt. Istället förvandlades det till ett kvävt grymtande.
     “Absolut. Jag förstår,” nickade Solveig med överdrivet allvar. “Det är nog bäst du stannar här idag då,” föreslog hon och spanade sig omkring, som för att försäkra sig om att ingen var i närheten. Sedan sänkte hon huvudet för att komma i höjd med Vargons och lutade sig lite närmare.
     “Annars kanske någon kommer och gräver upp den,” viskade hon och log illmarigt. Hon kunde se skräcken över hennes hot växa fram i Vargons ögon. Solveig kastade bak huvudet och lät ett högt ondskefullt skratt lämna henne.
     “Vi syns Vargon, eller kanske inte!” sade hon och kastade en sista blick på den gröna ynglingen och gav sig därifrån. Hon tvekade inte en sekund på att hon skulle hitta honom där imorgonbitti om ingen släpat honom därifrån.

[Avslutat]