Vad hade han gjort?
Kvällssolen sken över Shendu, en kaskad av guld som splittrades i de oroliga vågorna och bränningarna som rann över stranden. Ljuset målade en mjuk silhuett kring den lilla rultiga gestalten som satt på Shendus yttre västra kant, just bortom vattnets räckhåll. Ovanför horisonten var himlen målad i skirt rosa och gult, med stråk av lila och guld i de molnstrimmor som vilade däröver.

Men Ronan var blind för skönheten. Han hade inte vågat gå ned i havet sedan det hänt. Hans hud kliade och var så torr att det gjorde ont, men så fort det började bli outhärdligt och han ville gå ned i vattnet så slog skulden över honom som tidvatten. Han borde inte klaga, han fick inte klaga. Han förtjänade allt obehag som torkan kunde skänka honom, all oro som isolationen kunde ge.

Dessutom var han rädd. Han mindes dem så väl. Huden, käftarna, ögonen. Ögonen. Tankarna rusade som ett skingrat fiskstim i hans huvud, och ändå kunde han inte helt erinra sig om vad det faktiskt var som hade hänt, och vad som gjorde honom så fruktansvärt, paralyserade rädd.

Samtidigt så förnekade han det. Det var inte så allvarligt som det ibland - ofta- kändes. Trots hemskheten i de döda kropparna som flutit ut ur sitt undervattensfängelse så var det inget farligt. De var just bara det - döda kroppar. Harmlösa lik av stackars vargar som han och alla andra av Shendus invånare. All illvillighet som kom ifrån dem var inbillad, en konsekvens av traumat och skuldkänslorna.

Ronan försökte verkligen intala sig det, men samtidigt så satt han där med kliande hud och tomma ögon och visste att det inte var så. Det kändes värre. Han visste inte exakt varför eller vad det var, men något var det. Något värre. Något som han fått honom att tiga och gömma sig, att inte våga berätta för någon om vad som hade hänt. Det hade känts i vattnet, en fysisk närvaro mot hans päls och hud och nos. Röta i bäcken, olja i havet, ett mörker som kröp sig in i gryningsljuset.

Han visste inte om han förtjänade skuldkänslorna eller inte. Han visste inte vad han hade sett. Det kändes som att han knappt visste något längre.
En torr snyftning hördes från den lilla vargen som satt på stranden.

Pojk! Brölade den äldre hanen med sin skrovliga röst och vassa accent när han la sitt enda öga på det runda ynglet han tagit hand om en gång i tiden. Va' sitt du här å gö?
Hakon bröt ivrigt vågorna när han simmade mot landmassan där knölen satt. Han ville hälsa på sonen och ge honom en ordentlig dask i ryggen med svansfenan, så som han alltid gjort när han hälsat på den grå kuten.
Ronan, han harklade sig och satte en tass på sandstranden för att sedan följa med resterande. Du sitter å grinar? Det låg en mörk, undrande ton i rösten och djupa rynkor i den åldrade hannens anlete. Nog för att ynglet alltid varit vekt, klen och inte varit förmögen till mycket i sitt liv men han hade alltid varit god. Vad ä de som skett? Tala åpp, pojk!
Havsvargen satt sig lutandes mot den stora stjärtfenan och stirrade på Ronan.

Rösten skar som vågor mot klippor, med ett ryck slets Ronan ur sina djupa tankar. Ur vågorna steg Hakon, hans far i allt utom blod. Hastigt gned Ronan sin trubbiga tass mot kinderna och vände envetet bort blicken, het av skam han inte förstod grunden till. Eller jo, självklart visste han varför, det var samma anledning till varför han satt där. Men det visste inte Hakon.
Den lilla sälvargen tog ett djupt andetag och log litet då han lade blicken på den andre. Undvikande iakttog Ronan ett litet kräftdjur i sitt skal som kröp över den blöta sanden nära hans tassar.
"Åh, det är inget viktigt. Råkade ha sönder mitt finaste snäckskal bara. Mitt eget fel, men det kändes så... onödigt. Jag hade kunnat förhindra det om jag varit mer försiktig. Tänkt efter lite."
Det var ingen lögn. Det var kanske inte anledningen till Ronans tårar, men det var just vad som hänt honom tidigare idag, då han varit alltför distraherad för att tänka på var han satte sina tassar. Men Hakon kunde inte se in i hans tankar, han kunde inte se skulden som Ronan bar. Det fanns ingen anledning att berätta heller, Hakon varken behövde eller ville veta exakt vad som hade hänt, vad Ronan hade gjort.
Eller var det bara så han intalade sig själv? Ronan visste uppriktigt sagt inte längre. Det skrämde honom.
Var det så här lätt att tappa bort sig själv?
"Jag insåg något", sa han tvärt, med blicken stint fäst på en osynlig punkt någonstans bortom horisonten. Tanken som dök upp var så plötslig att han nästan överraskade sig själv med den. Han kastade en hastig, förstulen blick på Hakon. Ronan kände sig alltid så liten i hans närvaro.
"Ja, alltså, inte nu precis. Tidigare mest. Jag har tänkt på det ett tag." Han rabblade, han insåg det, han tystnade.
Ögonblicken som följde kändes väldigt långa. Ronans blick blir var skör men beslutsam då den vilade på himlen, havet, kusterna och solen som stänkte sitt guld över dem. Hans kinder var torra.
"Jag måste lämna Shendu." Han fäste blicken i Hakon, milt men avgjort. Inte ett trotsigt barn eller rebellisk tonåring, kanske inte heller en mogen vuxen, men något annat.
Så fort han sagt orden så kändes de självklara. Svåra, men självklara. Han skulle lämna Shendu, för första gången i sitt liv. Och han skulle antagligen inte återvända på länge.

Hakon lyssnade intresserat på den unga kutens stämma när han förklarat vad som hänt.
Tystnad spred sig mellan dem när rösten dog ut och den äldre hanen betraktade horisonten, för att sedan vända blicken till sonen. Det fanns något som låg bakom hans ord. Ronan var inte den som ljög men tankarna om att han inte talade om allt som vilade innanför pannben slog Hakon. Det fanns helt klart något mer att berätta men kände han inte sig redo för att göra det nu så skulle han, som far, inte tvinga valpen till det.
Plötsligt tog han till orda igen och öronen spändes nyfiket på havsvargens skalle.
Ronan talade, eller snarare snubblade sig fram, med orden till dess att han äntligen fick ut det som han förmodligen menat att tala om från första början.

Hakon reser sig upp och går med trötta steg fram till ynglet. Ställer sig vid hans sida. Ronan hade alltid varit den minsta av valparna han tagit sig an att uppfostra, den vekaste. Men också den med det största hjärtat, sin storlek till trots. 
"Jag är stolt över dig, min son." Han släppte blicken till den mindre havsvargen vid sin sida."Så länge du gör det som ditt hjärta leder dig på, så länge du följer den vägen. Så gör du det som är rätt." Han drog på ett leende, ansträngt men välmenande. Hakon var inte den som var särskilt bra med ord men han försökte alltid att uppmuntra sina valpar.

Solen sjönk över Shendu, guld som dränktes i djupblå vågor och blanksvarta ögon. Hans far reste sig, satte sig bredvid honom, sade ord som Ronan aldrig kunnat (vågat? hoppats?) föreställa sig att han skulle få höra sin far säga till honom. Nervositeten som fladdrat högt uppe i hans hals sjönk i hans bröst, blev en blöt tyngd djupt nere i hans mage, en tjock filt i hans nos. Likt morgondimmans fukt på Shendus klippor så klättrade tårarna i pärlband över hans kinder då han såg ut över horisonten. Han såg upp på Hakon, det skalv i hans morrhår, rann ur nosen som på en liten valp.
"Det ska jag", sade han grötigt, fast i rösten trots att den var tjock av tårar och hans nos var alldeles tilltäppt. Ett djupt andetag.
"Vi syns sen, då jag kommer tillbaka. Jag älskar dig, pappa."
Med de orden reste han sig, beslutsamt, och efter en sista blick på sin älskade far så såg han ut mot havet och började gå ut i vågorna. Vattnet omslöt honom, omfamnade honom, välkomnade honom.
Så lämnade Ronan Shendu.