Dom första strålarna av dagens sol letade sig upp längs strandkanten, den mörka lilla valpen låg i kanten av vattnet där vågorna sakta rullade in. Det hade just börjat blåsa och vågorna letade sig längre och längre fram till den lilla individen som stilla låg och sov. Under djup sömn sträckte tiken på sig och rullade över från ena sidan till den andra, nosen låg ner mot vattnet. En djup suck lämnade den lilla buken följt av en häftig inandning - precis när vattnet rullade upp över stranden och in i hennes näsborrar. Reya fick en kraftig kallsup och kastade sig upp i panik, hostande och fnysande försökte hon få rätsida på vad som just hänt. Vågorna rullade in över hennes tassar och hon slog irriterat mot vattnet. " Idiot vatten. " Fräste hon och stirrade argt på sin egen spegelbild som rullade ut i havet igen.

Otroligt nog hade ingen av sytrarna rykt ihop med Ani sen händelsen med ödlan, men han hade fått mer insyn i kraften han upptäckt där för några veckor sen. Kraften han hade hade inget med smärta eller smärtfönimmelse att göra, som de först trott. Nej det var mycket mer än så.
 Den röda blicken följde en lång kopparröd och brun orm då den målmedvetet tog sig fram i undervegetationen, blicken fäst på den unga valpen. Väl framme så slöingrade den van och villigt up för den unge hanens ben, och lade sig ett varv runt hans hals med sitt lilla huvud vilandes uppe på hans egna.
 Ett leende drog i de mörka läpparna och han studerade svansen där han kunde se den. Hon var mycket vacker, och hennes färger passade med hans.
 Lätet av Reya som hostade fick honom att se bort ifrån sin kompanjon. Ifrån skogsbrynet, där han sto bara några meter bort, kunde han se henne muttra och fräsa åt vattnet som stört hennes sömn. En lätt fnysning lämnade honom. De alla visste att man inte skulle vila för nära vattnet, det var något av det dummaste de kunde göra på ön. Tidvattnet och vågor kunde vara mycket farligare än vad man räknade med.
 "Sover på jobbet ser jag" ett lätt flin drog i mungiporna och tonen i rösten var retsam, som den nästan alltid var när han talade med sina syskon. Det var bara så deras relation utvecklats. Träningen hade i deras sinnen omvandlats till en tävling, och den tävlingen vidgade de sprickor som redan fanns i deras relation, eggadee dem till att vara lätt avståndstagande. Reya verkade mer tagen av något än de andra syskonen.
 Men Ani visste att de var lika, han kunde känna något inom henne som var samma som han. Något på djupet.

Dom orangea ögonen stirrade tillbaka på henne, ilskan som bubblade upp i hennes inre skapade en våg av adrenalin. Öronen klippte till när ljudet av hennes brors röst bröt genom tystnaden. Sover på jobbet ser jag, den mörka tiken vände på kroppen och började med bestämda steg röra sig mot Ani. Blicken vandrade från hennes brors ögon till hans nya kompanjon, vad var det för fel på honom? Han lekte med varenda varelse som krälade omkring på marken och såg dom som sina vänner, det var bytesdjur inte något att leka med. " Har du skaffat en ny kompis, jag kanske kan få titta närmre på din lilla vän. " Rösten dröp av sarkasm och hon slickade sig runt munnen, mindes smaken av den lilla ödlan hon bitit mitt itu framför honom. Det eggade henne lite vid minnet av hur stark reaktion hennes bror fått, men samtidigt visste hon att deras mor aldrig var långt borta.

Dom bastanta tassarna sjönk ner i sanden så pass att det yrde runt henne, den blöta pälsen fick sandkornen att limma fast sig och hennes ben glittrade av stenarnas reflektion av solen. " Du kanske kom för att leta frukost? Du har ju inte lyckats särskilt bra hittills. " Svarade hon utan att röra en min, stirrandes i ögonen på sin bror. Väl medveten om att hon själv inte lyckats fångat något den senaste timmen, men hon skulle aldrig erkänna det inför Ani.

Systerns ord rörde honom inte i ryggen, de var tomma hot så länge hon inte ville ha samma straff som Lea fått sist. Ett flin låg hånande på hans läppar. Lyssnade fluffhuvudet på något mödrarna lärde ut? Hennes försök att avleda uppmärksamheten var patetiska, genomskinliga. Patet. Uppenbar. Hon skulle aldrig bli något, han kunde känna det djupt in i sitt väsen. Hon var inget.
 "Dina ord väger mindre än luft syster" tonen var lika hånfull som hans anleete, och flinet breddades på de mörka läpparna.
"Kanske de haft mer vikt om de inte kom ifrån ett molnhuvud som dig själv, har du mer än luft därinne?" Hon var en bra bit ifrån honom fortfarande, hennes tassar sjunkna i sanden medan han stod på den mer fasta grässklädda makren vid trädgränsen. Oavsett så räddes han inte henne, eller vad hon kunde säga.

 "Maten kommer praktiskt taget till mig" som för att stryka under hans ord prasslade buskagen till innan en fet mus förvirrat steg ut framför honom, rädslan tydlig i dess lilla anlete och förvirringen lika synlig. Ändå stod den kvar, trots ormen som nu närmade sig bytet för att hänsynslöst attackera och linda sig runt den, i samma sekund som Ani släppte sitt grepp om djuret.
 Han såg på systern med känsla av just hur överlägsen han var henne. De må ha något som band dem smaman, djupt inom sig, men han kunde inte undvika att känna att hon stod lägre än honom.
"Påminn mig, kära syster, vad var din kraft nu igen?" han visste att hon inte upptäckt någon ännu, och han visste hur det påverkade henne. Hånet låg där gömd under orden. Värdelös.

Reyas tassar blev snabbt varma i den heta sanden. Öronen vinklades bakåt av Anis ord hur vågade han säga att hennes ord vägde mindre än luft?! Överläppen darrade till och dom brinnande, orangea ögonen smalnade av. " Knip... Käft... " Morrade hon fram och fick plötsligt syn på den feta musen som dök upp ur buskagen. Steget hejdades lite i förvåning över att ännu en måltid kom springandes till Ani, vad var det för fel på honom? Reya kände den där konstiga känslan bubbla upp inom henne igen, hon fnös åt musen och såg tillbaka på Ani just som han sa... Det. Reya ville kasta sig över honom och slita lös strupen, leta rätt på hans stämband och kasta dom i sanden. Ögonen svartnade för henne och hon skrek åt sin bror. " Jag behöver inga krafter för att spöa dig. " Dom vita sylvassa tänderna gnistrade till i solens strålar och raggen reste sig. Sanden sprutade runt hennes tassar när hon kastade sig fram mot sin bror, redo att sätta tänderna i hans hals - när det svartnade för hennes ögon och Reya skrek i panik. Tårarna rullade nerför hennes kinder och hon kippade efter andan, rullandes i sanden på rygg skrek hon i smärta. " Vad... Gör... Du .. Med... MIG?!" Orden kom i häftiga stötar mellan hennes spända käkar. Det här skulle mamma få veta.

Det var som om något i systern faktiskt kände sig tvungen till att bevisa exakt vad han sa. Hennes comeback var lika patetisk som hela hennes väsen, och hennes första reaktion var att bli aggressiv.
 Hennes attack var dömd att misslyckas innan hon ens tog de första stegen ur sanden, han hade inte ens gjort en ansats till att ta sig ur vägen innan hon föll till marken och ålade sig framför hans tassar. Gnydde hjälplöst under något sorts smärta. Var detta ett trick? Obrytt höjde han blicken ifrån den mörkaste av valpskaran för att leta efter sin andra syster, men kunde inte se henne någonstans, heller fanns inte modern i närheten. Så han antog att Reya mest försökte få honom att se dålig ut.
 "Vad du än försöker med så funkar det inte" han fnös åt henne utan att se ner på henne igen.
 "Du är bara rent utav patetisk, att vi kom ifrån samma mor" han skakade långsamt på huvudet, misstroget, innan han, med en blick på ormen som återanslöt sig till honom, vände ryggen till systern för att gå.
 Han hade inte tid med hennes fjanterier.

Reya kände hur hennes hjärta desperat försökte pumpa ut blodet i kroppen, desperat försökte hennes kropp fylla hjärnan med syre när allt bara svartnade. Reyas kropp skälvde till innan en djup suck lämnade den lilla kroppen som om den tog sitt sista andetag. Sedan låg hon där helt stilla. Sekunder blev till minuter utan att det såg ut som att den mörka tiken ens andades, när hon plötsligt slog upp dom ilskan ögonen och stirrade in i sin brors. Yrvaket satte hon sig upp och  blinkade oförstående  "Vad.. gjorde du? " Ögonen smalnade av för solens starka strålar och tonen var bitsk, hon svepte med blicken över stranden och insåg att hon såg väldigt bra... Ungefär hur långt som helst såg hon. " Ani? Ser du krabban där borta? " Huvudet var vänt bort från Ani och var fäst vid den lilla sexbenta varelsen som letade efter något i sanden, Reya var säker att innan hon kollapsade hade bara sett till stenen typ 50m bort men krabban måste vara minst 100m från där hon satt. Solen stack i hennes ögon, den var fruktansvärt skarp!

Hon talade med mer honom, fortsatte yrka på att han gjort något. Han slängde inte ens en blick bak mot henne fören hon började yra om någon Krabba.
 Nosryggen rynkades lätt och han fräste åt henne.
"Du är helt jäkla blåst alltså!" tonen var irriterad och rösten mycket pipigare än vad han ville. Han hatade sin ljusa röst.
"Ligger på marken åmar och skriker helt utan anledning och sen gaggar om någon gudsförgäten KRABBA?" Han andades tungt och morrningar vibrerade nere i bröstkorgen på honom.
"Bara för att du inte har någon kraft behöver du inte tro att Hela värden ska titta på dig och Se dit lidande" han spottade på marken mellan dem. Reaktionen helt oproportionerlig till vad som sagts, oresonlig. Men ändå fick han hålla sig tillbaka ifrån att kasta sig över hennes patetiska sorgliga gestalt. Allt med henne nu gjorde honom förbannad, men att attackera först skulle definitivt se till att modern skulle ge honom ett straff. Självförsvar däremot.
"Du är inget annat än Patetisk"

Reya såg hur den blanka huden från krabban glittrade tack vare himlens ljus. Ögonen följde den slaviskt och hon hörde hur hennes bror gormade och skrek på henne. Men såg han den inte?? " Men ser du den inte?! " Skrek hon utan vidare ton och pekade mot krabban som var där borta. Kisande stirrade hon på sin bror som visade tänderna mot henne och fräste ord på ord. " DEN. ÄR. DÄR. BORTA. IDIOT! " Morrade hon och reste ragg innan hon sprang bort mot krabban, han skulle allt få se!!