En bit utanför staden, precis där Molok gissat, hittade Blair henne. Det fanns inga träd att gömma sig bland, men dimman som låg över slätten skvallrade om hennes närvaro. Den var inte ogenomtränglig - han kunde skymta henne där inne, vilket måste betyda att det mer var en tankspridd vana än ett medvetet kamouflage. Det knöt sig i magen av att träda in i dimlandet och välkomnas av ljusa lockar, men blicken som mötte hans var blek, inte tvåfärgad och intensiv. Det var inte en lättnad.
     Blair fortsatte fram tills de bara var något steg ifrån varandra. Dimman blev tjockare och kapslade in demm.
     "Jag hörde att du räddade honom." Han kände inte ett behov av förtydliga vem han syftade på. Det fanns bara en hane de båda älskade - vid liv, åtminstone. "Tack. Jag hade inte klarat av att förlora min bror." Rösten tjocknade, men han harklade sig och fick ut alla ord. Det var ironiskt hur Gudarna fungerade - de befann sig i exakt samma situation som innan templet, fast ombytt.

Doften avslöjade vem det var innan rösten gjorde det. Nomë behövde inte vända sig om för att veta, men så talade han och hon gjorde det ändå. Den bleka blicken vilade mjukt i hans. Det var länge sedan Nomë sist träffat Blair — hon hade inte direkt undvikit honom, men hade heller inte ansträngt sig för att hitta honom — och att se på honom gjorde ondare än hon varit beredd på. Det berodde antagligen på att han var ensam. Hon hade vant sig vid att se Yrjö vid hans sida nästan hela tiden. Men det kunde inte vara speciellt lätt för hans del heller; inte när han måste se Yrjö överallt i hennes ansikte, i hennes rörelser, i dimman som drev planlöst omkring dem. Sanningen var väl att det var svårt för dem båda att se på varandra, och ändå visste de vad den andra kände kanske bättre än någon annan. 
    "Jag hittade honom", rättade hon honom. "Annars kan jag inte påstå att jag gjorde särskilt mycket." 
    Jag hade inte klarat av att förlora min bror. Nomë slöt ögonen; läpparna var svagt uppdragna i ett trött litet leende. Det stramade fortfarande lite i kinden, även om bettet var nästan läkt. 
    "Du har antagligen gjort dig förtjänt av en massa saker, låt oss inte låtsas något annat, men inte det." Det gjorde ont att prata om det, men det var en annan typ av smärta än det tidigare varit. Där sorgen förut varit våldsam och mordisk var den nu bara ekande tom, uppgiven, trött på att existera men oförmögen att försvinna. Hon hade insett att det fanns ett gapande hål inom henne som inte ens Molok kunde fylla. Och ändå … Måntemplet kändes så avlägset. Som om det hade hänt någon annan, i ett annat liv.

Även om Nomë bara skulle ha hittat honom, så hade hon åtminstone varit där. Det var mer än man kunde säga om Blair.
     "Du har antagligen gjort dig förtjänt av en massa saker, låt oss inte låtsas något annat, men inte det." Hon log, ett litet leende men ändå ett leende. Han besvarade det trött. Det måste vara obehagligt att le för henne - Bambra hade berättat om bettet i kinden och bråket hon brutit upp, men Blair hade ändå inte velat tro på det. I sitt huvud skulle han alltid se dimmsyskonen som orörda och perfekta. Det smärtade att se det här syskonet skadat, och hans i slamsor.
     "Ni förtjänar varandra, och det menar jag på bästa sätt", sa han ärligt, och la snart till, "jag är glad för er skull." Orden var genuina, och han höll Nomës blick utan att rubbas. "Håll hårt i honom."

Han menade vad han sa, det märktes. Håll hårt i honom. Om Blair bara visste exakt hur hårt hon skulle vilja hålla i Molok, om han visste hur rädd för att förlora honom den här händelsen hade gjort henne … Nomë nickade, svalde. 
    "Jag ska försöka." För mer kunde hon väl knappast göra. Hon tvivlade inte på att Molok var kapabel att se efter sig själv, men om det hände någonting … Allt som behövdes var att man befann sig ett par meter för långt bort. Bara ett par steg. 
    Nomë andades in och harklade sig kort. "Jag brukade vara arg på dig, vet du", sa hon svävande. "Jag brukade hata dig. För Yrjö, för Måntemplet, för allting. Det är så löjligt när man tänker på det nu." Hon tystnade, log lite för sig själv, en rörelse liten nog att inte smärta. Så bet hon ihop käkarna och lyfte blicken till Blairs ansikte, låste fast den där. 
    "Du gjorde honom väldigt lycklig och det är jag tacksam för." Nomë visste inte riktigt varför hon plötsligt känt behovet av att vara ärlig, men det var hon. Kanske berodde det på att hon inte hade tackat Blair ännu, men att han behövde veta det. För lika väl som Yrjös smärta var hennes smärta, var hans lycka hennes — och Blair hade trots allt varit en enorm del av den.

Hennes harklande fick Blair nästan att rycka till. Han var så van vid att alla ljud som lämnade henne var mjuka, och kontrasten fick honom att spänna sig i kroppen.
     "Jag brukade vara arg på dig, vet du." Blair sneglade på henne, och tvingade sig själv att fästa blicken i hennes ansikte i väntan på att hon skulle se på honom. "Jag brukade hata dig." I den korta tystnaden som uppstod log Nomë, men Blair såg bara sorgsen ut. Hennes fortsättning fick det bara att värka i bröstet.
    "Jag med", sa han tyst, ett tydligt svar på det första hon sagt. "Det- jag vet inte hur många nätter jag legat sömnlös och bara önskat att någon sagt nej. Att vi aldrig kommit till Ötamon, eller att jag aldrig drog in er i det här." Det fanns ett outtalad implikation som hängde i luften. Hade inte Blair träffat dem hade Yrjö inte dött. "Jag antar att jag får glädja mig åt den tiden vi ändå fick ihop. Jag är bara ledsen att jag tog honom ifrån dig så tidigt." Han tystnade han också, och såg på henne igen.
     "Men jag är glad att-" Han ändrade sig. Att säga att hon förlåtit honom kanske var för mycket - han hade inte förlåtit sig själv - men Blair ville inte släppa ämnet. Han trevade efter andra ord. "Jag är glad att du är här ändå. Jag vill inte förlora dig också." Han hade uppenbarligen aldrig varit lika nära med Nomë som med hennes bror, och Yrjös död hade definitivt skapat sprickor i deras relation, men han räknade ändå henne som en vän. Speciellt när hon kunde förstå honom som ingen annan.
     Deras samtalsämne påminde honom om något, och insikten syntes troligen på hans ansikte. Han vred sig om och halade upp ett smycke ur väskan. Det var vackert, med delikata metallband som höll en rödrosa sten på plats i ett fast grepp. Han la det försiktigt på marken mellan dem. Med dimman runt om dem var det alldeles för tydligt vem stenen påminde om.
     "Det är till dig." Rösten var låg, men tydlig i stillheten.

Hon sa inte emot det outtalade som de båda var smärtsamt medvetna om. Det var meningslöst. På ett svårbestämbart sätt gav det henne en viss tillfredsställelse att höra honom be om ursäkt, att få höra att han visste vilken skada han bar ansvaret för. Hur illa han faktiskt hade skadat henne, om än inte avsiktligen. Det var nästan som en slags upprättelse. Samtidigt gjorde det ont, för hon visste ju också vad han gick igenom, hon upplevde samma sak själv. Jag är glad att du är här ändå. Jag vill inte förlora dig också. Det värmde, även om hennes ansikte förblev neutralt. Nomë ryckte på axlarna i en trött och uppgiven gest. 
    "Det finns mer för mig här än därute." Här fanns Molok, och här fanns det närmaste vänner hon någonsin kommit. Det ensamma vandrandet lockade inte längre. Det oavbrutna tänkandet var inte längre någon avkopplande aktivitet. 
    Nomë hade rätat på sig, redo att gå, men så gjorde Blair en ansats att ta fram något. Ett smycke. Hon stirrade på det, andlös, plötsligt oförmögen att tala. 
    Att se smycket kändes lika mycket som att få ett hugg i strupen som att bli omfamnad av någon välkänd och högt älskad; den var fruktansvärd och underbar på samma gång. Den rödaktiga stenen stirrade tillbaka på henne, och omgivet av dimman liknade den snarare ett öga. Hans öga. Utan att blinka iakttog det henne, hypnotiserade henne. Det kändes som om något gick sönder inom henne, en liten bit av hennes hjärta som lossnade och föll till marken. Åh, Yrjö.
    "Blair, hur ..." Nomë tittade upp och såg på Blair med öppen mun men utan ord. När hon fortsatte hördes en fjäderlätt darrning på rösten, som blev mjuk av ömhet dä hon återigen betraktade smycket. 
    "Var har du fått tag i det?" Hon sträckte ut dimman mot det där det låg på marken. Dimmans tunna, vita fingrar strök försiktigt över stenen, smekte den som om det verkligen hade varit hans ansikte som hon hade fått chansen att röra vid en sista gång.

"Om man rör sig genom Numoori för att skaka av sig sitt dåliga samvete kommer man långt", svarade han med ett blekt, men snett, leende. "Oroa dig inte. Jag snodde det på ett ärligt sätt. Det är ditt, om du vill ha det." Han såg på henne, försökte att inte känna längtan när han såg rödrosa i dimman.
      "Följer du mig tillbaka?" Han vände sig halvt tillbaka mot Civitas med en nick.

Det är ditt, om du vill ha det. Som om det ens var en möjlighet att inte ta emot det. Det var inte som han, naturligtvis inte, men det var något att hålla fast vid. Något verkligt. 
    "Tack." Det var allt hon kunde säga, men det var ett fullständigt uppriktigt ord. Och ändå räckte det inte till, inte på långa vägar. Hon såg på honom, fångade hans blick och höll kvar den. 
    Följer du mig tillbaka? 
    "Ja", sa hon, nickade kort så att lockarna dansade mjukt runt ansiktet. Hon hade ändå varit på väg tillbaka snart i vilket fall som helst. Nomë böjde på huvudet och lyfte upp smycket i munnen, ytterst försiktigt för att inte råka bita av eller rispa de tunna banden. Med en tyst snärt med svansen följde hon honom genom dimman som plötsligt lättade omkring dem.