Ronia stod snett bakom Mercedes där de befann sig, i en korridor i en lugnare, mer avskärmad del av Yanamore. Inte särskilt långt från helarnas kvarter. Framför dem radade flera glasskivor upp sig som gav fri sikt ut över en lummig trädgård. De kunde höra ett mjukt porlande av vatten, och den ljumma vinden som svepte genom den vida korridoren drog med sig den söta doften av vildblomster.
   De både speglades i glaset, Mercedes ansikte desto tydligare på det nära avståndet. Hon kunde se helveteshundens blick dröja vid bandaget hon bar över vänstra ansiktshalvan. Hennes uttryckt var svårläst. Frånvarande.
   "Det blir inte lättare om du drar ut på det." Ronia tog slutligen till orda efter en lång stunds dövande tystnad. Hon höjde ögonbrynen med en uppmanande blick. Om än hon kunde tänka sig in i hennes situation och till viss del kunde relatera till den, så var det svårt att helt föreställa sig hur det kändes. Om än de kunde enas under brutala ärr i ansiktet så hade Ronia samtliga kroppsdelar intakta, och Mercedes hade förlorat både ett öga och ett öra i händelsen.
   Ändå var ett säkert, och det var att situationen inte någonsin skulle bli enklare att möta om Mercedes drog ut på avslöjandet. Bandaget behövde av, och så var det med den saken - om inte annat för att de slutgiltiga stegen i läkningsprocessen skulle bli väldigt mycket enklare om hennes hud fick andas. Hon tänkte däremot inte tvinga henne till någonting hon inte ville göra.
   "Mercedes?" En liten, sista uppmaning.

Mercedes hade aldrig tänkt på sig själv som ytlig, men ändå tvekade hon, trots Ronias avlägsna uppmananden. Utan att röra en muskel stirrade hon på sin spegelbild utan att våga röra bandaget som täckte hennes vänstra ansiktshalva. De stora bladen, som höll diverse läkeväxter på plats, erbjöd ett välkommet skydd mot verkligheten. Mot sår och kommande ärr som väntade där under.
     Inte för att hon visste hur hon såg ut, inte egentligen. Mercedes hade, efter händelsen, tagit sig tillbaka med Digne över ryggen, innan de båda kollapsat strax innan hon nått Kärnan. Isil Anar hade snabbt varit på plats, och det sista Mercedes såg innan världen blev mörk var Tiranas spända ansikte, hopbitet och något skymt av hennes egen nos när helaren lutade sig över den skadade ansiktshalvan. Innerst inne visste Mercedes att hon var mindre rädd för sitt sargade ansikte, och mer rädd för minnena av den händelsen.
     "Mercedes?" Med ett litet, darrigt andetag sänkte hon huvudet så att det vänstra benet i det rörliga extraparet kunde nå att riva av bandaget så försiktigt hon kunde. Säkringarna som höll paketet på plats gick snabbt sönder när hellhounden applicerade lite tryck. Bandaget föll av, och hon kände åter fri luft mot vänster halva av ansiktet.
     Mercedes höjde huvudet igen, slängde en blick mot reflektionen och noterade den, som väntat, sargade bilden. Trots att glaset inte fullt reflekterade henne, kunde hon ändå urskilja ett dimmigt öga och ilsket röda sår. De löpte upp över hjässan, ända tills där hennes öra förut suttit och nu bara slamsor var kvar. I kanske någon sekund höll hon sin egen blick, innan hon vände sig mot ledaren med något tärt i blicken.
     "Vad gör vi om han kommer tillbaka?" Han hade lovat dem att göra det. "Och inte bara han heller, Ronia. Hur ska vi skydda oss?"

Ronia såg tyst på när Mercedes slutligen kom sig för att avlägsna bandaget. Resterna av omslaget föll till marken och blottade ärrvävnaden för omvärlden. Hon hade fått en skymt av skadan redan innan hon vände sig om, men det ansikte och blick som mötte henne. Ärren löpte över det unga anletet, från ett avslitet öra till ett dimmigt, gråvitt öga som aldrig mer skulle se. Trots att det kvarvarande ögat såg tillbaka med en glimt av vemod så gav det henne en mogen, rå uppsyn. Det var två halvor som inte matchade, men det skulle hon behöva leva med. 
   "Om", upprepade hon, men det var inte utan att käkarna spändes en aning. Där fanns inga som helst garantier för att han, vem han nu var, skulle dyka upp igen, men hon hade aldrig riktigt fått någon klarhet i vad det egentligen varit som utlöst anfallet. Det hade varit ett synnerligen hänsynslöst och brutalt förlopp, till synes av ingen egentligen anledning. Ronia hade sett det förr och hade ett ärr att bevisa det.
   Ronia hummade kort och släppte Mercedes blick. Hon rörde sig ett par steg mot andra sidan av korridoren, där glaset vette ut mot en något livligare del av området. Hon såg fundersamt på när ett antal vargar hjälptes åt att breda ut en massiv hud över marken, innan hon tog till orda igen. 
   "Oavsett vem han är så vågar han inte ge sig på en hel flock ensam, och det är omöjligt att storma Yanamore utan tidig upptäckt." Vargarna nere på det lilla torget började trä ett rep genom några skurna öglor i huden, och snart kunde de hiva upp den på några pålar som ett provisoriskt vindskydd. Hennes blick smalnade. "Har han eller de något otalt med oss så behöver de snällt komma som gäster. Om inte, får de gärna dö i försöket." Vargarna på torget hade surrat fast huden, och Ronia släppte det vardagliga skådespelet med blicken. Hon sneglade mot Mercedes, och rösten mjuknade en aning.
   "Jag är stolt över dig." Hon mötte helveteshundens blick. "Du gjorde det rätta och det är allt jag någonsin kommer att kräva av er, även om priset var högt den här gången." Någonstans djupt inombords skar ett styng av skuld genom henne. "Jag är ledsen att jag inte kunde vara där för att förhindra det." 
   Hon såg åter ut genom glasskivorna, där vargarna börjat packa upp ett flertal tunga lårar, fyllda till bredden av varor.

Mercedes ville inte behöva rätta Ronia, men hon fruktade att ordet snarare var när än om. Alla dessa angrepp kunde inte vara sammanträffanden. Eller? Vad hade Isil Anar gjort för att dra denna olycka över sig? Var inte Aurinko nöjd?
     Vid berömmet vinklade Mercedes det ensamma örat lätt bakåt i en blygsam gest.
     "Jag gjorde bara vad alla här skulle gjort för mig om det varit jag i Dignes plats." Hon dröjde sig inte kvar där, för varje gång folk försökte berömma henne för hennes mod såg hon bara Digne framför sig, trebent och fortfarande svag. Hade hon varit lite snabbare, lite modigare, hade inte vännen förlorat ett ben.
     Istället återgick hon till sina tidigare tankar, och det var tydligt att detta var något Mercedes gruvade sig över ofta.
     "Yanamore kanske skyddar oss från enskilda förövare", hon sänkte rösten, "men om det är en flock då? Det går bra för Isil Anar, och det tenderar andra att ta som ett hot. Hur bra koll har vi egentligen på.. uh, the.. Blooms?" Mercedes var inte bra på namn, men poängen borde gått fram. "Eller de andra, från förr. Cultos?" Hon hade aldrig oroat sig för faran utifrån förrän den tagit ett öra och öga.

Ronia kunde inte låta bli att dra en djup suck. Mercedes upprepade samma tankar som cirkulerat i hennes eget huvud under allt för lång tid, och hon visste heller inte vad hon skulle säga för att lugna henne. Flera spridda attacker, nästan alltid helt orelaterade till varandra, nya ärr, förlorade lemmar. Hon bet ihop käkarna så hårt att det värkte i kinderna medan Mercedes talade.
  "Occultos är gammal historia." Hon skakade bestämt på huvudet. "Oroa dig inte för dem. Vår dispyt handlade mer om deras handlingar än våra, och det var väldigt länge sedan nu. Det finns ingen anledning för dem att ta sig hela vägen hit bara för att söka ny konflikt." Något fundersamt smög sig in i rösten genom den sista meningen, men fortsatte snart. Hon fnös. "Det finns inga direkta bevis för att The Blood Blooms var inblandade i det som hände Wami. Ingen såg det hända. Det är för riskabelt att anklaga dem i dagsläget." Tänderna skymtade fram mellan läpparna. "För den svartvita honan och den enögda fakargen... De kan tillhöra vad som helst, eller ingenting. Jag vet inte."
   Hon tystnade. Hon önskade att hon hade bättre svar att ge Mercedes, men det fanns inga. Hon trodde att vännen förstod det också. De var alla slagna av samma misstänksamma förvirring. Det var förståeligt, Ronia kände det själv ända in i märgen, men hon hoppades att de skulle kunna hålla huvudet kallt genom resten av sommaren. 
   "Men Isil Anar är inte försvarslösa, kom ihåg det. Jag är trött på att leva i ovisshet. När en chans kommer tar jag den." De behövde bara bida sin tid, vara smarta. Smartare.

Det fanns ingen tydlig motståndare, och Mercedes märkte frustrationen hos ledarinnan. Det var tydligt att ingen av dem var nöjd med situationen, och hon tänkte inte pressa för svar som inte fanns. Allt grundade sig i att hon var rädd, antog hon. Rädd för att bli attackerad igen, men också precis lika rädd för att se en flockmedlem skadad. Chayan. Xihali. Kian. Alla rabblades de upp i huvudet, en efter en och hon rös. Det var osäkra tider, men på ett eller annat sätt skulle väl även de få sitt slut. Det enda hon kunde göra under tiden var att se till att ingen mer råkade illa ut.
     Mercedes vände huvudet mot glaset, men valde bestämt att se förbi sin egen spegelbild och ut mot vargarna. Hon kände många av dem, tack vare en kraftigt utåtriktad personlighet. Hon nickade ut mot dem och försökte samla ett leende på läpparna.
     "Ska vi gå ut och hjälpa dem?" Leendet var svagt, men hon släppte det inte. "Introducera min nya ögonfångare." För att inte vemodet skulle bli alltför tydligt samlade hon sig snabbt, och log nu genuint när blicken hamnade på en av vargarna, en söt, vitsvart hane med snälla ögon.
     "Är inte det där han som Crista var så förtjust i? Den söte till höger, alltså. Eller var det du som hade ett öga för honom?" Hon blinkade pillemariskt mot Ronia.

Ronia kunde inte låta bli att skratta till. Det var ett torrt skratt, för frustrationen brusade fortfarande i bröstet, men bytet av samtalsämne gjorde att känslan lättade en aning. Hon rätade något på sig. Kontroll.
   Nere på torget kämpade de med att maka på en ovanligt stor lår som hakat fast i en grop i marken. De hade mött gruppen redan dagen innan, och det var tydligt att Crista tyckt om den vitsvarta hanen från första stund. Fakargen var alltid hjälpsam. Kom överens med de flesta och fanns alltid till hands - men det hade varit omöjligt att inte lägga märke till hennes flyktiga blickar åt hanens håll. Resten av hennes kommentar fick henne dock att himla med ögonen, om än det ryckte lätt i mungiporna. Inbilla dig det, du.
   Ronia slängde en sista blick ner på torget, där de verkade synnerligen bekymrade över den omöjliga låren, och vände sig bort från fönstret. Mercedes bandage låg bortglömt vid deras tassar.
   "Vi går."

[ De sticker ner och knuffar på en jäkligt stor låda. Avslutat!]