Nu var det en vecka sedan, en vecka sedan hon miste sitt ben. En vecka sedan hon senast såg den där hemska, vita, hanvargen. Burr, ingen fin individ.
     Digne satt lutad mot ruinväggen utav det som nu fanns kvar av huvudbyggnaden, njöt utav lugnet som natten bar med sig. Hon såg ut över Yanamore, samhället som Isil Anar tillsammans hade byggt, ett leende spred sig över hennes läppar. Tiken stödde sig på benet som inte längre fanns där och föll med ens i marken, med huvudet före. Duns, sa det när hon slog i hakan. Leendet försvann lika fort som det visat sig.
     "Nedrans be-" började hon surt men avbröt sig själv, nej snarare kom på sig själv. Ett ledsamt uttryck bildades i ansiktet när hon såg ner på benet som inte längre fanns, hennes ben. Hennes fina ben.
     Mercedes hade varit riktigt modig när hon räddade Digne, och hon såg upp till sin flocksyster som inte alls var någon som slogs. Inte direkt vill slåss eller är speciellt bra på det. Naktakin var så tacksam att hon inte blev lämnad för att dö, men hon kan fortfarande inte förstå att Mercedes gjorde som hon gjorde. Varför inte bara rädda sig själv i ett sånt läge?
     Den senaste veckan med Mercedes hade gjort henne så glad, hon hade sluppit att tänka på sitt ben och att sörja det, smärtan liksom hade runnit av den lilla kroppen. Hon ville inget hellre än att spendera tid med den andre, plocka bär och svamp tillsammans, bygga korgar och göra sysslor. Alla dessa tankar fick henne att fokusera på något mer positivt, att tillsammans med Mercedes, är hon starkare än starkast.

"Digne!" Mercedes lyste upp när hon fann sin vän, lutad mot stenen. "Där är du! Jag har letat efter dig." Hon sjönk ner bredvid och log brett. Det stramade i ärren, och leendet blev snett när hon tvingade ner mungiporna i den sargade delen av ansiktet. Hon hade nyligen tagit av bandaget, och det var fortfarande ovant för henne.
     "Jag har något åt dig", fortsatte Mercedes, och krånglade av sig en flätad korg som hon hållit gömd på ryggen. "Eller ja. Åt oss." Hon placerade korgen mellan dem med en förväntansfull uppsyn. "Vad tycker du? Så kan jag bära dig när du inte orkar gå!"

När Mercedes ropade drogs hon ur sina tankar, blicken vändes mot vännen. “Jaså, det haru?” Att hon letade efter Digne, Digne som inte alls var någon viktig. Den andre förklarade att hon hade något åt de båda, den lilla tiken höjde frågande på ena ögonbrynet.
     Mercedes krånglade av sig en korg, “Vad tycker du? Så kan jag bära dig när du inte orkar gå!” Anletet lös upp vid korgens uppsyn, och än mer vid den störres ord. Hela gesten var rörande, Mercedes var en sådan fin själ och Digne förtjänade verkligen inte henne.
     “Den är perfa,” rösten var skakig, så pass rörd var hon. Detta var en av de finaste saker som någonsin hänt henne. “Tack,” Digne mötte vännens ögon för att sedan gå fram och omfamna ett utav de många benen.

Mercedes drog in Digne i en omfamning när vännen kom till henne. Det gladde henne att hon blev så rörd.
    "Jag är glad att du gillar den", viskade hon och tryckte henne hårdare mot sig.

[Avslutat. Mercedes och Digne provar korgen och har en lit dag.]