Det var med en ljudlig duns som Dimitrij lade sig ner i det höga gräset. Hon sträckte ut bakbenen åt ena sidan och vilade på armbågarna för att se ut över det vältrampade området på en av dalens många mindre slätter. Sänkan framför henne hade lämpat sig bra under de gångna månaderna för träning såväl fysiskt som i kraft. Framför henne rörde sig flera av flockens medlemmar. Dagens träning hade varit hård för många, och det var tydligt att övningarna började trappas av och bytas mot lättsammare lek. Det var med stolthet Dimitrij såg dem.
     De hade återhämtat sig väl sedan de anlänt i dalen. Rutinerna hade snabbt återupptagits, och trots det som hänt verkade de flesta i flocken snarare funnit mer målmedvetenhet än tvärt om. Träningen gav också tydliga resultat. Ett år kunde göra mycket. Det var inte bara det som var tydligt när hon såg på dem. För ett år sedan hade hon sett början till en flock. Nu såg hon början till en familj. Mer än början. Det tände något inom Dimitrij som hon saknat.
     Hon hade själv deltagit i träningen, och hade spenderat större delen av dagen springande mellan olika övningar och uppgifter. Nu spelade ett sällsynt leende i ledarens ansikte när hon för stunden tillät sig att njuta av höstsolen. Flocken spenderade en stor del av sin träning om nätterna, men hon ville inte försaka dem dagen och solens sken. Hon lät tungan tillfälligt hänga utanför käkarna medan hon flämtade efter luft. Hon tyckte om känslan av fysisk utmattning efter god träning. Hon hoppades att det skulle leda till en ostörd natts sömn.
     Dimitrij fångade Beatas blick bland de närvarande flockmedlemmarna, och höjde alert öronen över huvudet. ”Beata, kom hit”, kallade hon över ljudet av flocken. Hon sökte snabbt med blicken bland de andra medlemmarna innan hon kallade på nytt. ”Niyaha, du också.” Leendet falnade i hennes anlete till ett milt lugn när de båda noviserna närmade sig. Hon hade pressat dem båda hårt senaste tiden. Framförallt Niyaha. Men det hade varit i gott syfte.
     ”Kom, ligg här.” Dimitrij gestikulerade åt dem båda med ena vingarmen att lägga sig hos henne. Det behövdes inga krafter för att se den nästan misstänksamma blicken Beata sände Niyaha innan de lade sig. Dimitrij var inte förvånad. Hon antog att de båda väntade sig extra uppgifter.
     ”Om du bara kommer över hur förbannat sticksigt gräset kan bli såhär års så är det bekvämt sen”, kommenterade Dimitrij ut i luften, innan den skarpa blicken pendlade mellan de båda noviserna. Hennes minspel mildrades när hon mötte deras blickar, och leendet sökte sig på nytt in i över hennes läppar. ”Jag vill att ni passar på och njuter av det imorgon. Vila, det har ni förtjänat, så pratar vi mer om era nästa steg därefter.” Hon såg på dem båda, lät orden börja sjunka in innan hon fortsatte. ”Jag antager er, båda två. Beata. Niyaha.”

[Tillstånd för PP <3 Niyaha och Beata är nu Antagna :D]

Hösten hade kommit fortare än väntat. Bland höga barrträd skymtade nu spridda färger av gult och rött, bladträd som sakta skiftade till eldens färger. Det var en ännu en förändring som påminde om att detta var deras nya hem, och inte Acherati. De sentimentala känslobanden till skogen hade långsamt tynat bort, men kunde då och då komma att värka med minnen. Sacrarii kändes för var dag mer och mer som ett hem, fyllt av den värme, kärlek och trygghet som kunde hittats i Acheratiskogen.
     Höstsolen färgade sänkan med det gulgröna gräset i guld. Ljudet av flocken i träning fyllde området. Det var svårt att inte känna av gemenskapen, familjebandet. Någonstans bland grupperingar och dueller fann sig Niyaha. Ett sammanbitet och hårt uttryck stramade i hennes anlete. Andetagen var hetsiga och korta. Tungan hängde slött och långt utanför hennes mun. Novisen hade just blivit klar med sin träning av uthållighet. Benen kändes svaga under henne och kroppen tycktes vilja explodera. Det var en tillfredsställande känsla, men en känsla hon kommit att känna allt för ofta de senaste veckorna.
Den intensiva träningen Dimitrij satt henne på under veckors tid var spännande, det var exalterande och fyllt med förhoppning. Men ju längre tiden gick, ju svårare hade det varit för henne att hålla humöret uppe. Hålla igång sin viljestyrka.
     ”Tack, Sixten”, flåsade unghonan. Sixten skrattade glatt och sade att det var hans nöje. Den lilla stäppvargen hade hjälpt henne hålla koll på tid och räknat hennes hopp ner och upp för den större stenbumlingen. Detta var ett personligt rekord, men inte med mycket marginal. Förväntningar på henne själv var höga, och bet bara på henne varje gång hon misslyckades att uppfylla dem. För att få en vilopaus, bestämde sig Niyaha för att gå och hjälpa till med att hålla en övning av ”hav och land” med Loke. Den store bjässen hade förberett med att samla ihop ett gäng. Precis innan de skulle börja första omgången löd hennes namn över ljudet av flocken. Niyaha höjde uppmärksammat på huvudet och såg emot ledaren. Dimitrij kallade på henne. En slags oro bet i hennes magslut. Tröttheten i hennes kropp ekade såväl i hennes huvud. Om Dimitrij skulle be mer av henne nu, var hon inte säker på att hon skulle klara det.
     ”Börja ni, jag kommer tillbaka snart.” Loke nickade med ett glatt leende, och hon kunde höra hans röst brumma bakom henne när hon med en rask trav tog sig upp för den lilla slätten. Novisen mötte upp Beata längs vägen, hon hade ett liknande uttryck i hennes anlete.
     Niyaha bemötte Beatas blick med en liknande, när de båda erbjöds att lägga sig ner. Men utan att dröja lade sig unghonan ner längs ledaren med en djup suck. Ett kort, bubblande skratt lämnade henne åt Dimitrijs kommentar. Ja, det var torrt och stack överallt det kom åt, men att slappna av var skönast av allt. Benen värkte och lungorna brann fortfarande efter träningspasset.
     Den djupblå blicken fäste sig i Dimitrijs anlete. Niyaha kunde inte låta bli att le med henne. Det kändes bra att se henne le. Något förvånad över det hon kom att säga, andades hon lättat ut. En dag av vila? Det lät fullkomligt gudomligt i hennes öron.
     ”Jag antager er, båda två. Beata. Niyaha.” Ett chockat uttryck formade hennes anlete. Blicken växlade emellan de båda äldre honorna. Antagen? Var hon Antagen? Svansen började vifta bakom henne och hon kunde inte låta bli att hindra impulsen som sa åt henne att trycka sig emot ledarinnan i en gest av tacksamhet, glädje och kärlek. Korta skratt hördes ur hennes häftiga andetag. Hon hade klarat det. Hon hade på riktigt klarat det.

Det tog ett ögonblick innan orden sjönk in hos de båda nyantagna. Niyahas skratt bröt stilleståndet, och Dimitrij frustade roat när den unga honan trycke sig mot henne. Dimitrij lutade sig bakåt, där hon möttes av Beatas glättiga sprattlande. De båda äldre honornas horn klapprade samman för ett ögonblick innan de båda vred huvudena ur vägen. Dimitrij befriade sina vingarmar från mellan sig själv och de båda andra, och lade armarna över Niyaha och Beata för att dra dem närmre intill sig.
    ”På riktigt? Du skämtar inte med mig va?”, andades Beata mellan glada gnyenden medan hon tryckte sig mot Dimitrijs rygg och sida. Dimitrij gav henne en hastig blick.
    ”Brukar jag skämta?” Hennes röst var lika stadig som blicken, men allvaret var kortvarigt. De båda andras lättade skratt spred åter det milda leendet i ledarens ansikte.