Det sista bladet som varsamt lagts över hans sårade framben klängde sig desperat kvar tack vare den silvertråd han spunnit fram. Även om såren var nästan helt läkt nu hade han svårt att släppa greppet om den unga tiken han träffat på, hon hade satt något i hans sinne som var svårt att glömma. Hur hon tagit hand om honom trots att han var en helt främmande individ, någon hon aldrig träffat på förut. En kort skakning av det gröna huvudet för att försöka rensa bort tankarna på henne, han fick inte glömma Iris. Hans fina Iris, hans fina lilla utter. De gröna klorna borrade ner sig i den mjuka jorden, blicken spanade över den sista bergskanten i väntan på att få se slätten framför sig. Han skulle finna den finaste blomman att ge till Iris, en så speciell blomma att hon aldrig skådat något vackrare - förutom sin egen spegelbild. Vinden slet tag i hans tjocka päls och förde med sig landets alla dofter, ögonen slöts och plötsligt slog han upp dom i ett hastigt ögonblick. Han var inte längre ensam men han hade inte tid att vänta och se vem eller vad det var som granskade honom. Inget fick stoppa honom från att finna den vackraste växten jorden någonsin skapat. Han måste vidare.

[Svara inte på detta tack.]