Hon hade spenderat halva eftermiddagen med att samtala om kristaller med en lika färgglad som pratglad cestro. Deras ändlösa ordflöde om färger och former och tekniker för att bryta hade bara stundvis fått ta korta uppehåll då han behövde sköta ett byte med någon intresserad kund. Då solen föll och Gerger stångade in stunden av stillhet hade hanen tagit pausen till att plocka ihop och nu följde han henne uppåt i staden. Mot högsätet där hon lovat att visa honom sin egen samling. Det pirrade i henne av förväntan, att få visa upp sina älskade små stenar för en riktig expert kändes stort. Hon visste att hon inte hade så mycket äkta kristall bland sina små, Ivo hade berättat att stora delar av hennes samling var Gnejs, Skiffer och Granit. Även om hon också hade hittat en del Kvarts och faktiskt en Obsidian, som tydligen var en ovanligare bergart. Och sen hade hon den lite större Floriten hennes föräldrar gett henne, den var en av få äkta kristaller.
Då de nådde de väldiga portarna in till torget på stadens absolut översta plan kunde hon inte dölja sin entusiasm. Hela hennes rumpa snurrade i takt med den lilla stumpsvansen.
"Okej okej, vänta här nobla stenkännare!"
Pep hon och skuttade iväg in i högsätet. Durian och några av Gehennas mer muskliga undersåtar stod placerade vid de olika ingångarna och synade sällskapet hon lämnade bakom sig. Hon hade aldrig någonsin upplevt dem som fientliga så hade ingen förståelse för att de kunde upplevas som det.
Efter inte allt för lång tid var hon tillbaka, med Lava i släptåg. Hennes samling var vid det här laget för stor för henne själv att bära så vännen hade gått med på att hjälpa henne. Framförallt var det det vackra skrinet som Juno tillverkat åt henne som var svårt för henne att flytta på, och även om hon var otroligt rädd om det så litade hon på Lava tillräckligt för att låta henne bära det.
Med stor försiktighet placerade hon knytet hon bar på intill skrinet Lava ställt ner och tackade sin vän hjärtligt för hjälpen. Hon kunde känna anspänningen hos främlingen, eller så var det bara hennes egna känslor som hon misstog för att tillhöra alla närvarande. Det var med mycket stor stolthet som hon trasslade upp och vek ut tygstycket hon använde som både knyte och underlägg till sin samling och visade upp en stor mängd småsten i varierande färger.
"Tadaa!!"
Utbrast hon samtidigt som hon snabbt också öppnade skrinet där hennes mest dyrbara ägodelar låg, den tidigare nämna floriten tillsammans med gnistrande glimmer, kvarts, en obsidian samt en väldigt vacker fågelfjäder.

[Zahari <3]

Medan han väntade sneglade Zahari mot de som stod vakt vid ingångarna. Det var första gången han varit så högt upp i staden. Hade han fattat att den lilla glada sten-nörden varit av sådant ädelt blod att hon rörde sig såhär högt upp hade han kanske övervägt en gång till att följa med för att se hennes samling. Det var otroligt stelt att stå där i tystnad, i den spända och otrevliga tystnaden. Det var som om deras blickar väntade på att han skulle göra något allvarligt fel.
     Men han glömde dem snart när Daphne återvände, i sällskap av en stor lockig varg. Med sig bar de ett knyte och ett vackert skrin. Zaharis glödande blick vidgades, och han såg med stor spänning på medan de vecklade ut tyget och öppnade skrinet. Vad var det för dyrgripar vargar av sådan vikt, som bodde högt upp i staden, hade i sin ägo? Det måste vara en sällsynt, speciell samling, de allra dyrbaraste av ädelstenar.
     "Tadaa!"
Zahari stirrade på stenarna, på gruset som låg i tygstycket. Det var bara vanlig sten, små grå och bruna stenar utan värde. Hade hon hittat dem på gatorna i Civitas eller? Hade de fastnat mellan tårna på promenaden och tänkt, de här var en fin sten, den ska jag spara. Nå, men skrinet, nog borde det hålla juveler, pärlor, de mest värdefulla av blänkande skinande stenar....
Synen var nästan dyster. Visst, några av dem var kristallika, men de var små och knappast dyrbara. Glittrande sten, småsten. Var det allt? Det kändes som ett skämt, och Zahari kunde inte dölja sin besvikelse. Han gjorde inte ens ett försök till det. Sedan ändrades hans uttryck till något irriterat, och han såg surt på Daphne. Hennes lockiga sällskap hade redan lämnat platsen.
     "Va? Är det allt?!" Irritationen var illa dold. "Jag trodde du sa du hade värdefulla stenar? Det här är ju bara grus? Och vad är det där, en fjäder? Värdelöst skräp alltihop, fick du mig att gå hela den här vägen för att visa vanliga, fula stenar? Sån där småsten ligger ju och skräpar överallt."
     Zahari tänkte inte på vilka ord som vällde ur honom, och en frustrerad suck undslapp honom. En amatör, han borde ha anat.

Daphne var bra på att läsa av vargar, hade varit sedan barnsben. Men man behövde inte vara en expert på det för att förstå hanens besvikelse, han försökte inte ens dölja den. Den var målad över hela hans ansikte, tätt följd av en lika tydlig irritation. Orden hans uttalade var hårda och slog emot henne lika hårt som om han hade kastat hennes samling i ansiktet på henne. Öronen gled bak mot nacken, hennes egen besvikelse lika tydlig som hanens. Hon trodde att hon hittat någon som förstod. Som skulle uppskatta hennes samling lika mycket som henne, inte bara le och ge platta komplimanger för att göra henne glad.
"Det är skatter."
Rösten var skör och betydligt darrigare än hon önskat men hon klarade iallafall av att bita ifrån. Man fick faktiskt inte kalla hennes samling för skräp hur som helst.

     "Ah, visst. Om det där är skatter är jag en gul silanni."
Zahari var för sur och besviken för att märka Daphnes uttryck, hennes egna besvikelse och hur mycket hon verkligen brydde sig om sin samling. För Zak kunde det här lika gärna vara ett dåligt skämt, ett försöka att lura honom. "Tror du jag är dum i huvudet eller? Jag svär, sista gången jag lyssnar på en småunge... Bra försök men det här funkar inte på mig."
     För första gången på en bra stund lyfte Zahari nu blicken, och la märke till Daphnes ansiktsuttryck. Öronen som låg tryckta bakåt, nästan helt försvunna i hennes nackfluff, och den besvikelse som målade hennes uttryck. Det förekom Zahari nu varför hennes röst darrat. Hon var inte påväg att börja fnissa, hon var påväg att börja gråta. Förläget vek han öronen åt sidan, tog ett steg bakåt.
     "Oj. Du menar allvar?"

Hanen fortsatte spotta ur sig förolämpningar och även om Daphne fortfarande var på gränsen till tårar så hade en ilska också nått in i hennes blick. Vem var han att domdera över vad som var värdefullt och inte? Här i Civitas där allt var byggt i svart sten var Gnejs faktiskt riktigt coolt och ovanligt. Och hade han sett hur det glittrade om hennes bit med Glimmer? Eller ens försökt känna hur mjuk fågelfjädern var? Hur den kittlade i nosen, eller försökt försvinna in i att studera dess mönster? Så som han pladdrat om råa, nej, 'Primära' kristaller borde han väl ha lite förståelse för att allt som var värdefullt inte nödvändigtvis såg som vackrast ut på ytan.
Och hon var så trött på att alla antog att hon var en liten unge bara för att hon var just liten. Hon var inte korkad och hon var inte barnslig. Inte mer än Zahari iallafall. Hårt spände hon blicken i honom som svar på hans fråga. Till och med den kändes som ett hån. Fattade han inte det förrän nu?
"Jag är allvarlig. Och du är den konstigaste och Fulaste gula silanni jag sett i mitt liv."

Zahari föll snabbt in i irritation igen. Hur skulle han kunna veta att hon seriöst tyckte det här var en värdig samling? Det var ingenting sällsynt med dem, ingenting unikt. Visst gick skönhet kanske att se i obsidian och kvarts, men det var ändå bara fint, det var ingenting speciellt. Och vad gjorde fjädern där? Även om den var vacker, så såg inte Zahari något speciellt med det. Så vad var allt det här, en ung tjej av nobelt blod som tydligen fick bestämma att saker var värdefulla bara för att de var fina och glittrade? Zahari suckade.
     "HAH. Fattas bara. Har du inget bättre att säga?" muttrade han tillbaka irriterat. "Nä, vet du vad? Jag tar det, men att kalla mig ful förändrar inte faktumet att det du kallar skatter inte är något speciellt." Det var en barnslig förolämpning, om Zahari skulle vara ärlig, att bli kallad ful. Dessutom var hela poängen att han inte ens var lik en silanni, eller ens särskilt gul. Men han hade kanske varit ärlig nog denna dag.
     "Tror jag sett tillräckligt. Hejdå."
Zahari orkade inte stå här och glo, bli kallad ful av en liten tjej bara för att han missförstått situationen. Vilket slöseri med tid.

Hanen var inte bara otroligt otrevlig utan tydligen också korkad som inte fattade att hennes kommentar mer handlat om att hennes skatter faktiskt var skatter snarare än att han bokstavligen var gul och ful. Men hans attityd gjorde honom helt klart fulare, speciellt på insidan. För ett ögonblick undrade hon om hans bittra natur skulle gå att se i honom, eller om inre fulhet var strikt bildligt talat. 
Hennes ilska syntes vid det här laget tydligt i både hennes ansikte och hennes ställning, bredbent och framåtlutad över sitt lilla skrin som för att fysiskt beskydda sina skatter. Ränderna i hennes päls tycktes också bli djupare och mörkare, tills dess att de spred sig ut utanför henne. Mörka strimmor som växte och piskade runt henne likt oändligt med irriterade kargsvansar. Hennes annars glödande gyllene blick nu fylld av svärta.
"Det enda här som inte är något speciellt är Du."
Väste hon.
"En så liten, liten hane. Liten till sinnet likväl som hjärtat. Vilket tråkigt och fattigt liv du måste leva."
Om känslorna i hennes röst inte tidigare kunnat uppfattas på håll så var de nu uppenbara för alla då mörkret runt henne blev allt tätare och tentaklernas pisksnärtar allt tydligare riktades emot den dubbelt så stora hanen. Väktarna som var placerade på samlingsplatsen hade absolut uppfattat den, och hade sin fulla uppmärksamhet på henne och den främmande hanen. Somliga hade redan börjat röra sig närmre innanför deras hemliga gångar i muren, osynliga för alla men redo att gripa in om det behövdes.
"Liten, ful och en fegis."


[OBS att Daphne ännu inte kan göra sitt mörker till en solid fysisk massa, hon ser mest lite läskig ut, kan inte skada något med sitt piskande mörker...]

Zahari hade vänt ryggen till Daphne och börjat röra sig mot trapporna. Men hon kunde inte bara låta det va, nä hon var tvungen att bre på ännu mer. Liten, tråkigt och fattigt liv? Vad visste hon om hans liv? Hon visste ju inte ens vad det var för skit hon samlat på, och tvingade folk att kånka runt på. Så vad visste hon om någonting egentligen? Vad hade hon förväntat sig höra, åh vilket fint grus du har hittat, hittade du det alldeles själv? Vad fint det är! Kan du hitta likadant grus till mig också, jag vill också så gärna ha! Är det där en FJÄDER, vid Gudarna har aldrig sett nåt liknande! Det var skrattretande, men också irriterande. Det var säkert så hon var van att bli behandlad, och nu när hon inte fick som hon ville tog hon ut det på Zahari. Det var barnsligt.
      "HAH, amen grina då. Vad fan vet du om mitt liv? Vadå blev du kränkt nu, bara för att du fått lära dig att grus inte har värde? Det märks. Och vad mer är, det märks att folk här inte är ärliga med dig. Det kanske var på tiden du fick höra sanningen och bli lite ödmjukad din bortskämda lilla-"
     Han vände sig om för att se på henne, men det skulle han inte ha gjort. Zaharis ögon vidgades av mörka tentakler som formades runt henne, och hennes blick var alldeles svart. Den lilla fluffiga kargen hade förvandlats till ett hotfullt monster, och på ren instinkt tog Zahari ett steg tillbaka. Ett litet ljud undslapp honom. "Vad i-"
     Tentaklerna snärtade mot honom, och Zahari duckade instinktivt för att inte bli träffad. "Men LÄGG AV, vad är det för fel på dig, du är ju helt sjuk i huvudet! Rör mig inte, hör du det?" Han försökte låta arg, få henne att backa, men egentligen blev det nog tydligt att han hade en gäll, skrämd ton i sin röst. Han backade närmare trapporna, utan att förstå hur nära han kommit.

Med ett litet och gällt knarrande morr rörde hon sig emot honom. Mörkret fortsatte att piska runt henne och omslöt hennes bakkropp till den nivå att det var svårt att se hennes verkliga konturer. Att se den stora hanen backa, höra hans röst tveka av rädsla, det fick henne att känna sig kraftfull på ett sätt hon aldrig förut gjort. 
"Inte så smart av dig.."
Orden rullade upp för hennes strupe medan hon långsamt tog sig närmre, hukad och smygande som ett kattdjur på väg att anfalla.
"Att tala så till Civitas grundares dotter."
Hon fnös.
"Men jag skulle heller aldrig anklaga dig för att vara smart."
Med oväntad snabbhet hoppade hon framåt och landade närmre honom, såg i triumf hur han skrämt tog de sista snabba stegen bak till trapporna.
"Bu!"

Det var verkligen vidrigt hur de där mörka tentaklerna rörde sig. Hon var som ett litet odjur, frammanad ur mörker. Zahari backade ofrivilligt ännu mer.
     "V-vad förväntar du dig, ska jag buga eller?!" skällde han stressat. Skulle hela Civitas ge sig efter honom nu, bara för att grundaren inte lärt sin dotter vad som var av värde? Bara för att hon samlade på grus och Zahari var den enda modig nog att påpeka det?
Sjuk värld.
     Men samma värld tippade snart på sin ände - bokstavligt talat. Daphne hoppade mot honom och med det tog Zahari de sista stegen till trapporna, utan att ha insett hur nära kanten han kommit. Där han räknade med sten under sina tassar fanns bara luft - och ett trappsteg betydligt längre ner än han räknat med. Zahari tappade balansen och tumlade en bra bit ner för trapporna. Varje trappsteg slog hårt i hans flank, hans skuldra, även hans huvud. Tack och lov tumlade han inte ner hela vägen, för han lyckades under fallets gång famla efter grepp nog för att stanna av. Blåslagen och skakig kom han till slut upp på tassar och blängde med en skräckblandad ilska upp mot toppen innan han lommade ner resten av trappstegen. Det här tänkte han aldrig glömma.

Då den otrevliga hanen tog det sista steget bakåt och plötsligt föll ut för trappan kunde Daphne inte hindra sig själv från att fnittra. Det kanske inte var värdiga henne men hon klarade inte av att låta bli. Skrattet mildrade ilskan hon känt och mörkret runt henne blev mindre tätt medan hon betraktade honom svansa iväg med båda kropp och stolthet stukad.
Hon hade aldrig känt sig så mäktig. Och övervägde hur långt hon skulle tillåta den makten sträcka sig. Det skulle inte vara svårt att bannlysa honom från en av landets största handelspunkter.
Durian kom upp intill henne och frågade om hon var okej. Hon log emot honom som svar.
"Never better... fast du får hjälpa mig bära in mitt skrin igen!"

[Avslutat]