Varya betraktade sin förvrängda spegelbild i vattnet. Mörkret och flodens forsande gjorde det svårt att se. Över hennes rygg och nacke hängde fällen från en månvarg som Even skördat tidigare det året. Efter en stunds överläggande vände hon sig om, emot sin pappa och såg på honom med fundersamma ögon.
     ”Pappa, tycker du jag är fin?” Varya snodde runt igen och betraktade sin spegelbild en sista gång innan hon tog sig längre upp på strandkanten emot Even. 
     ”Kanske en annan passar mig bättre…” sade hon tankfullt och mötte hans blick. ”Hon är lite liten för mig”, fortsatte hon.

Even reste sig när Varya kom upp till honom. Han hade legat stilla en bit upp i backen som ledde ner till floden och betraktat henne medan hon vankat bland stenarna i vattenranden. Hennes muttrande hade blandats med flodens porlande och trädens lätta sus. Det var ett ljud som var lätt att lyssna till. En enkel melodi.
     ”Du är alltid fin Varya. Brukar jag inte säga det?” Even mötte hennes blå ögon med ett mjukt leende. Han tryckte lika mjukt nosen mot hennes kind innan han tog tag i fällen hon lagt över sig och hjälpte henne att istället linda den om nacken. Han höll den varsamt mellan tänderna för att inte skada den mer än vad den, tyvärr, redan skadats i livet. Med begrundande blick lutade han sig sedan tillbaka på hasorna för att se på henne.
     Varya var, vid sidan om Grendel, en av de första att följa Even utan frågor. Hon var ännu ung, väldigt ung, och hennes formbarhet gjorde henne väldigt lätt att ha att göra med. Han hade trots det inte väntat sig att hon skulle ty sig till honom så lätt som hon gjort. Han antog att han fyllde en roll hon hade saknat, och lät henne använda det namn hon gett honom. Ett namn, eller smeknamn, var ändå bara just det.
     Ett belåtet leende sökte sig tillbaks över Evens läppar. Han mötte Varyas blick och nickade tillbaks mot vattnet. Det roade honom, hur lätt hon fallit in i sin egenvalda roll. Hon var nöjd, tacksam till och med, för det han gjort för henne. Han visste det, kunde… känna det. Och det gynnade honom.
     Han följde henne ner till flodkanten den här gången och stod vid hennes sida. ”Se?” Vattenytan återspeglade en ojämn variant av verkligheten som inte riktigt gjorde Varya rättvisa, men det var tillräckligt. Fällen klädde henne. Hon hade passat in väl i en tid sedan länge svunnen.
 
[Kan inte på rak arm komma ihåg om Numooris vampyrer har spegelbild eller inte, så låter helt enkelt bli att nämna det tills vidare håhå]

”Se?” Varya kämpade för att inte le, men kunde inte låta bli. Ett ljust fnitter lämnade henne och hon slickade sin pappa snabbt och tacksamt på kinden innan hon tog några steg bort från honom.
     ”Titta här, pappa!” Den svartvita ungtiken började snurra runt så fort hon kunde, och med hennes intensiva rörelser började benen från den flådda pälsen fladdra omkring henne. En dikt hon kommit på repeterades högt;
”Flådda ben är svåra att stå på, även om du går på tå.
Men din päls är vacker att bära, den är mig varm och nära.
Den dansar så fint i vinden, och är så len mot kinden.
Jag kommer den alltid att ära, vad mer kan man begära?”
     Varya stoppade sin dans, och såg med sprudlande glädje i hennes blick på Even. ”Vad tycker du?” Hon tog sig närmare honom igen. ”Om dikten alltså?” Varya lade huvudet lite på snedd och försökte se så gullig ut som möjligt, som om hon bad honom om en tjänst.

Even skrattade hjärtligt till hennes dans. En barnslig glädje strålade om Varya när hon såg på honom. Förväntansfullt. Even mötte henne halvvägs och slickade henne i pannan.
     ”Charmerande”, svarade han varmt. ”Har du kommit på den själv?” Han log mot henne.

”Jaa,” svarade hon något försiktigt. ”Det blir tråkigare när du inte är hemma.” Hennes azurblåa blick mötte Evens, hon kunde se dess röda fläckar. Var han hungrig? Månvargsfällen lindad runt hennes hals dolde den något nötta och inte lika friska pälsen runt hennes hals. Varya hade inget emot, men hon kände sig helt klart vackrare med en fin päls runt sig. Flodens dånande längre längs stranden var bedövande. Hon såg ner och fick en glimt av den brunröda månvargen.
     ”Jag önskar det var mamma,” sade hon lågt, ”hon hade jättefin päls. Eller Vit, hon såg precis ut som mamma. Valkyrian hade också fin päls.” Varya log mjukt när hon såg upp på sin pappa. Hon saknade inte sin gamla familj alls, för Even hade varit allt hon behövde. Det tyngde inte henne längre, och hon undrade inte speciellt mycket om dem. 
     ”Jag hoppas vi träffar dem någon dag. Kan jag få en egen päls då?” Det skulle vara så härligt att bära någons av sina syskons pälsar, då skulle de alltid vara med henne.

Even hummade lågt till Varyas ord och tryckte varsamt nosen mot hennes panna på nytt. Han höll kvar den där när han svarade.
     ”Du är en god varg, Varya.” Even drog tillbaks ansiktet tillräckligt för att se henne i ögonen. ”Önska inte död åt dina syskon så att du kan hedra dem. Hedra dem i döden när den kommer.” Han log åt henne. ”Och när den kommer, är de dina att bära.”
     Even visade med en nickning åt Varya att hon skulle följa med honom när han rörde sig in bland träden, bort från floden. Han förflyttade sig inte långt, och ljudet av vattnet hängde kvar i bakgrunden som en del av nattens atmosfär när han lade sig ner invid en av de många knotiga trädens stammar. Han vädrade i luften medan Varya lade sig vid hans sida, kände att de andra fanns i närheten.
     ”Berätta för mig om din dikt, Varya. Jag skulle gärna höra mer om den.” Han mötte uppmuntrande hennes blick på nytt.

Evens beröring var lugnande, och när han drog bort sin nos såg hon med en hänförd blick på honom. De vackra gula ögonen hade blivit en aning mer rödspräckliga. Hon tyckte inte om att se dem så, hon gillade hans klara, ljusa ögon. Ett mjukt, fundersamt hummande lämnade henne i ordning till hans ord. Hon log när hon insåg sitt misstag.
     Utan tvekan följde hon honom längre in i skogen och placerade sig intill honom. Trots att hon visste att han saknade värme så tycktes hon ändå föreställa sig den när hon låg bredvid honom.
     ”Det är något jag brukar…” Varya tystnade kort, ”göra när ni är borta. Något som får tiden att gå. Det är lite som att berätta en saga.” Minnen från hennes mammas lugna sagor och vaggvisor blåste förbi hennes minne. ”Kan du några dikter?” Blicken sökte sig till hans igen.

Even mötte Varyas blick när hon såg på honom. Åh, han var för gammal för att inte kunna någon.
     ”Skulle du vilja höra en?” Hans leende vidgades en aning, roat, åt Varyas entusiastiska jakande. Värme spred sig, levande och envist, från henne när hon kröp närmre. En värme han kunde ta del av, men inte dela. Natten fortsatte lugnt runtom dem, ackompanjerad av deras röster.
 
[Avslutat]