Världen omrkring brusade. Ett mörker flackade i hennes blick, och hon tappade bitar av synfältet stundvis. Genom susandet kunde hon höra hannens lugna röst. Andetagen blev djupare, hon kämpade med att få luft men hur djupt hon än andades kändes det inte som att luften nådde ner i hennes lungor. Långsamt sänktes hennes huvud närmare marken. Den lilla ork hon hade kvar gick åt för hennes hjärta att fortsätta slå, fortsätta pumpa blodet ur hennes kropp. Tårarna fortsatte rulla ner för hennes kinder men det fanns ingen energi kvar åt henne att snyfta, bara andas. Andas. Andas. Andas.
     Blicken blev mörkare med sekunderna. Kunde natten bli mörkare än så här? Hur länge hade hon legat här? Vart var Varya, Vit, Valkyrian, Hector? Slutligen låg hennes huvud platt emot månblomstren. Det kändes skönt, tryggt under hennes haka. Blue försökte öppna ögonen men det fortsatt bara vara svart. Vart var allt ljus? Vart var månen, och stjärnorna?
     Ett tryck, grepp om hennes hals skjöt det sista ur luften ur henne. Hon kunde inte längre höra bruset eller sina hjärtslag. Ett mörker slöt sig runt hela hennes sinne. Hon kunde inte höra, känna, se, eller lukta. Fanns det något kvar?

[DEADED]

Det tog inte lång tid förrän bytet blev tungt i hans grepp. Even släppte henne först när det sista livet lämnat hennes kropp. Han reste sig snabbt upp igen, och lyfte en tass för att slicka blod från sitt framben. Skenet från månblommorna närmast kroppen var dämpat under allt det röda. Så mycket spillt. Ett sådant slöseri. Nåväl, det fanns inte mycket han kunde göra åt det nu. Even såg ut i skogen runtom, sökande efter något obestämt. Kanske efter ungdjuret han mist. Hur gärna han än hade spenderat några timmar med att jaga ikapp sitt första byte igen så kunde han inte försäkra sig om att hon eller något av syskonen inte bar samma kraft som vad modern haft. Han behövde tid att läka innan han fortsatte det han påbörjat.
     Utan att se mer på kroppen satte Even av ut bland skuggorna och bort från platsen.
 
[Avslutat]