Han hade aldrig varit på den här platsen tidigare. Platsens läge gjorde att man var tvungen att korsa Qu's revir för att komma hit, om man inte ville gå en lång omväg runt hela deras revir. Men saker och ting var annorlunda nu. Han kunde strosa runt på Qu's revir som han ville numera. De såg honom som en del av flocken nu. Länge har han endast vandrat runt på reviret, förutom när han mötte Nita förra gången, och Mithrile. Han tänkte tillbaka på mötet med den unga hanen, och han kände sig direkt ännu äldre. Han kunde inte förstå att han redan blivit farfar. Han ogillade tanken, även om Mithrile faktiskt hade varit väldigt trevlig och Mal hade inget emot honom.
Han suckade kort och la sig ner under en vackert skimrande silverpil i ljuset från månen. Han trodde att han hade sett alla platser i Numoori, men nej, tydligen inte. Och detta måste nog vara den vackraste plats han någonsin vart på, inte bara i Numoori, utan alla ställen han även varit på utanför Numoori.

Men trots att platsen var så fridfull och tyst så var det tvärtemot hur han kände sig. Inom honom så pågick en ständigt fight över vem han egentligen var. Inombords så skrek han. Förtvivlat. Ursinnigt. Han skrek. Skrek och skrek.
Han fick hålla sig för att inte skriket skulle tränga upp genom strupen.
Det var med en utmattad suck som han la huvudet på sina tassar och slöt ögonen.

[Nitaaaa :D ]

När hon hade kännt Malvados närvaro hade hon tänkt kasta sig över honom, gosa in sig i hans mjuka päls runt halsen och bara känna hans lukt, men denna gång, denna gång hon kännt doften av hans blod och hört hans vackra, ljuva hjärtslag hade hon hejdat sig. Hon hade stannat i skuggan av ett av de stora pilträden där dess grenar hängde ända ner till marken och dolde nästan hela hennes närvaro. Endast ögonen kunde skymtas på ett närmre avstånd, långt ifrån var hon så gott som osynlig. Hon låg stilla, funderade. Lyssnade på hans till en början lugna hjärtslag, drog in hans dofter, svepte sig in i dem. Hon saknade honom så, men blodet över hennes kropp varnade om att hon inte borde närma sig honom. Inte än.

Det ryckte till i henne och hon höjde huvudet för att samtidigt spettsa öronen. En annan individ, men ack denne var långt borta. Hon förvånades över att hennes hörsel faktiskt förbättrats på den senaste tiden.. Hon rös, eller snarare sedan hon anfallit Tramptass igen, för bara några dagar sedan. Blodet var fortfarande intorkat på en del ställen i hennes päls, där hon inte hade ansträngt sig för att ta bort det. Han levde fortfarande. Den äckliga parasiten levde fortfarande och hon antog att hon inte skulle få nöjet att avsluta hans liv. Tramptass ålder började sakta rinna ut i sanden, ack ja han började också bli gammal, men hon befarade också över Malvados ålder. Hennes löfte klingade i hennes öron, om ingen annan utväg fanns så skulle hon finnas där. Rädda honom undan döden, men han skulle få leva i samma förbanndelse som hon gjorde. Han skulle dock få chansen att leva en evighet med henne. Hon log svagt.

Hon rörde sig långsamt, förföriskt efter några sekunder av svävande, då marken försvunnit bakom henne på några sekunder. Nu gick hon ljudlöst bakom Malvados siluette. Stilla, sakta, med harmoniska rörelser som fick det att se ut som om hon knappt nuddade marken. Hon stirrade på honom med svagt kisande ögon, ett vackrare sken än vanligt lämnade henne, med det svaga leendet på läpparna.
- Vad bekymmrar dig kära Malvado?

Han ryckte till när han hörde någon tala, och säga hans namn. En välbekant röst, som fick honom att slappna av. Han öppnade ögonen och möttes av synen av en vacker varghona som han saknat.
"God kväll." han reste sig upp och log ett påklistrat leende mot henne, som hon antagligen skulle se igenom, men att döma av hennes fråga så hade hon redan gjort det, mer eller mindre.
"Mycket bekymrar mig nu för tiden." svarade han kort och gav ifrån sig en kort suck. "Och du skulle vara den som jag berättar det för, även om de säger att vampyrer är känslokalla mördare." fortsatte han med en glimt i ögat, som dock försvann fort igen. "Jag är inte så ung som jag var när jag kom till Numoori, och det börjar märkas. Och jag har fortfarande inte klart för mig vad jag vill göra, var jag vill leva och vem jag vill vara... och det gör mig galen."
Därav skriken inom mig, tänkte han för sig själv.
"Men det är roligt att få se dig igen." sade han sedan med ett leende som inte var fullt lika påklistrat som det tidigare. Han hade svårt för att få fram ett leende nu på senare tid. Men han var glad över att hon var här, och det hoppades han att hon förstod och visste.

Amanita tittade på honom, klippte med de långa öronen och funderade några sekunder i tystnad. Varför gjorde han sig sådant besvär? Han fick vara ledsen, arg, bevisken i hennes sällskap. Fast hon antog att det var så det var. Vargar var alltid så rädda för att visa sig svaga. För henne var det en av de få saker hon faktiskt glömt bort. Hon kunde visa sig sårbar i alla lägen, som den gången ute på snöslätten framför Hielo. Hon visste att det ändå inte fanns någon annan varelse i detta nu som kunde döda henne, bortsett från andra vampyrer vill säga.
- De har inte träffat dem som fortfarande håller kvar vid livet.
Sa hon och stirrade blankt på hanen. Tiden hade flugit förbi, hon hade spenderat år i denna tomma kropp utan själ, med falska känslor från minnen hon en gång besuttit, visst mindes hon fortfarande och hon skulle föralltid göra, men ack hon kunde inte lura någon. Hon var lika känslokalla som de andra. Förändrad, hon kunde inte längre lura sig själv. Hon blinkade en gång och i nästa sekund stod hon så tätt intill honom att hon nästan kunde känna hans hjärtslag. Hon drog sin nos, kind, hals emot hans mjuka päls runt nacken och halsen. Hon kände hans närhet, hans värme, hans doft. Ett sånt närmande kunde få vem som helst att tappa andan. Hon är vampyr och det förbli oförglömligt. Sedan backade hon igen. Det var hennes svar på hans sista ord.
- Du behöver inte dölja dina bekymmer för mig Malvado, du behöver inte göma dig bakom ett falskt leende. Säg mig nu, varför är du så osäker på dig själv?
Sa hon sedan, det var en sida hon faktiskt aldrig hade sett hos Malvado tidigare. Han brukade vara så säker på sig själv, även om han då och då tvivlade över saker. Han var alltid så stark, visste vad han ville. Han ahde funnits där, stöttat henne som mest när hon hade behövt det. Det var hennes tur att låta honom stödja sig emot henne. Hon funderade, tänkte tillbaka till deras senaste möte. Hon log svagt, men med mycket känsla. Hon hade fäst sig vid honom allt för mycket. Hon ville aldrig ge sig av från Numoori igen och Malvado var den ända faktorn som fått henne att göra det beslutet.

Han såg på henne, lyssnade på vad hon sa och gav ifrån sig en lätt suck.
"Jag är så kluven bara, och det har jag vara sedan jag träffade Mivria. Men nu är jag mer kluven än någonsin..." han ruskade lite på huvudet, som om han trodde att det skulle få bort alla förvirrande tankar.
Han kunde inte förklara hur glad han var över att lärt känna Nita, och hur glad han var över att hon dykt upp här. Men de valen som han stod inför gjorde det lite svårt att se allt det som faktiskt som var bra i hans liv, vilket han dock inte kunde finna många av.
"Jag har en fundering på det här med vampyrer..." sade han sedan i en väldigt tyst ton, likt någon som skäms över orden som kommer komma. "Hur svårt var det för dig i början när du blev vampyr? Med minnen av de som du brytt dig om? Med... uhm... blodtörsten...?" han talade fortfarande i en väldigt tyst ton, och undvek att se på henne.

Orden fick henne att se förundrat på honom. Varför hade han aldrig nämnt detta namn tidigare? Hon blev både nyfiken och förundrad. Hon borde antagligen inte fråga. Hon lyssnade istället till hela meningen och försökte hålla kvar leendet i ansiktet, men det såg ansträngande och falskt ut för en gångs skull.
- Varför så kluven över denne, Mivria?
Sa hon med en frågande blick. Ja en annorlunda ställd fråga, något var hon tvungen att säga annars skulle hon spricka av nyfikenhet. Sedan kom frågan hon länge väntat på, men undvikit för det mesta. Hon ogillade att prata om det. De hade kommit överens, hans sista utväg skulle vara att bli vampyr. Varför undrade han det nu? Fast det kanske var bäst att vara förberedd? Eller? Hon funderade, lyssnade klart och funderade igen. Hon minndes knappt den första månaden, men den hade varit värst, helt klart.
- Jag hade min skapare hos mig de första månaderna, minnerna hade jag alltid hos mig och det var svårt att acceptera allt, självklart.. Ibland känns det som om det hade varit bäst att glömma, som de flesta andra.
Sa hon och vände bort den tvefärgade blicken ifrån hanen. Hon tänkte tillbaka, såg den vita vampyren framför sig och log svagt. Han var en godhjärtad varg och hade hjälpt henne så mycket som möjligt, men han hade varit gammal, mycket gammal och han hade annat i världen att ta tag i, så han lovade att återvända en dag. Han visste att han skulle finna henne i Numoori, ingen tvekan om saken. Hon var hedrad över att få ha honom som sakapre, för trotts den gamle vampyrens ålder hade han bara skapat tre vampyrer genom tiderna. Beundransvärt.
- Blodtörsten är det svåraste.. Jag tog tag i det på allvar för några år sedan, när jag väl bestämt mig gick det det bra, tills jag fann den.. Det blod som lockar mig mest ut över alla andra, du veet vem jag menar..
Sa hon och vände en skarp blick emot Malvado. Tramptass hade varit här, för några dagar sedan. Blood hade fläckat marken, torkat fast i hennes päls här och var och allt blod var från den envisa hanen. Den hon ännu inte lyckats döda. Det gick antaglgen åt ena hållet eller åt det andra, men hon hade redan träffat Malvado innan dess, vilket på något sätt förhindrade henne från att ändra sitt hat emot Tramptass. Det var endast hans blod som lockade henne nu, fortfarande. Det skulle aldrig sluta.

På hennes fråga varför han var så kluven så ruskade han bara på huvudet.
"Saker och ting är så förvirrande för mig bara..." han förde sitt huvud från sida till sida i en skakning. Han ångrade nästan att han tagit upp ämnet då det kändes tungt för honom att prata om det.
När Nita sedan tog till orda så blev han förvånad över vad hon sa. Han hade inte trott att hon skulle dela med sig av sina tankar och hur det har vart för henne att vara vampyr. Han lyssnade med spetsade öron på allt det som hon berättade. Hon var utan tvekan en stark varg!
Vid hennes sista ord så la han bak öronen och blängde på henne.
" Jo, tack." muttrade han. "Det vet jag allt. Och jag tycker inte om det, men det vet du ju..."
Han såg inte längre på henne med en butter blick, nu var den snarare sorglig. Livet hon levde, det hon var, lockade honom så mycket, trots blodtörst. Det enda som han trodde skulle vara svårt var att om han hade sina minnen kvar så skulle han aldrig kunna träffa alla de han faktiskt tyckte om i den utsträckningen som han kunde göra nu.
Det andra som höll kvar honom som 'äkta levande' var det faktum att Nita, i alla fall, tidigare varit emot att han skulle bli det.

Hon nickade, tittade på honom och leendet tornades sakta bort. Hon gillade verkligen inte att se honom så här. Det var fel, bara så fel. Hon dorg bak öronen igen. Hon kände på sig att det faktiskt inte fanns något kvar för honom här, förutom denna Mivria och alla hans minnen. Annars skulle han inte varit förvirrad över det hela. Hon ruskade på huvudet.
- Blodtörsten kommer man över, men du borde inte kasta bort ditt liv, DIN själ för evigt liv eller den kraft vi besitter. Ända anledningen till att jag fått en gnista är för att jag bestämt mig för att utrota dem som är som jag..
Sa hon plöttsligt ochs åg bittert på honom. Förutom dem som faktiskt höll sig från blodstörsten och kämpade för samma mål som hon själv gjorde. Hon tänkte inte ge sig, inte nu när hon var satt till denna planeten för ett syfte. Hon trodde att det var ödet att hon hade blivit vampyr så tidigt. Hon kanske hade gått miste om allt livet hade att erbjuda, men ack hon hade fått ett större syfte. Att ta hand om dem som plågar omvärlden. Hon skulle aldrig tveka, nej hennes mor hade alltid sagt att ödet var förutsett av någon. Ascar ahde varit en av dem som kunde se framtiden, ändå hade hon inte tvekat att gå in i striden för att dö en brutal död hon redan sett. Hon bar med sig samma mod och stridslyst i syfte att utrota vampyrerna.
- Vi har ingen rätt att leva..

Han la ogillande bak öronen vid hennes ord.
"Du vet att jag är rädd för döden..." mumlade han lågt, utan att se på henne. "Det är därför en del av mig vill bli... ja, vampyr..."
Vid hennes sista ord så reste han ragg av ilska över vad det var han hörde.
"Jag kan inte förstå att du säger så..." muttrade han efter att ha lugnat ner sig lite. Raggen sänkte sig på honom och han blängde på henne. "Du har inte valt att leva så här Nita, och jag tror nog att det samma gäller för de andra vampyrerna i Numoori. Så varför resonerar du så?"

[okej, min hjärna tog stopp där xD ]

Amanita vinklade bak öronen och nickade. Jo hon hade ju lovat och hon skulle rädda honom undan döden oavsett. Hon hade lovat och ett löfte var ett löfte. Han skulle få plågas här likt henne pågrund av hennes idiotiska löfte. Fast hon skulle mer än gärna dela evighetens straff med honom, det fanns ingen annan. Han var hennes ända vän, den ända hon vände sig till. Hon såg ogillade på honom då han talade.
- För att vi lever på de som vi kommer ifrån.. Vi skapar vampyrer för att ge dem samma staff som oss själva. Det är inte rätt, det är fel. Så jag ska ändra på det.
Sa hon med mörk stämma. Hon skulle slakta Dimitri och hans följeslagare. De ville ta över Numoori, men hon skulle se till att det inte skulle ske. Hon skulle samla sin egna trupp, visa dem godhet, för godhet föder godhet. De skulle vilja nå samma mål. Hon skulle lyckas en dag om hon så skulle dö på kuppen.

Han lyssnade på hennes ord.
"För mig skulle det inte vara en förbannelse." svarade han tyst. "För mig skulle det vara en gåva."
Ett litet roat flin spred sig sedan på hans läppar. "Du skulle få sjuhelvetes grym varg vid din sida, bara så du vet." Han log, med en glimten i ögat.

- Vi får väl hoppas att du tycker likadant om du får gåvan en dag..
Sa hon och ett svagt leende la sig i hennes ansikte. Hon gillade fortfarande inte tanken, men ack ett löfte var ett löfte och hon hade ingen anledning att bryta detta löfte gentemot honom. Hon nickade tacksamt emot honom och funderade. Skulle Malvado verkligen följa hennes råd? Gå hennes väg om han blev vampyr? Ack ville han inte skulle hon låta honom gå med sorg i själen. Hon stod emot allt som vampyrer stod för. Hon var något eget. Hon ville inte vara det monster hon skapades till att bli.
- Jag tror dig, jag tror dig..
Sa hon och log vemodigt emot honom. Hon reste sig upp från sin sittande ställning och svepte till med svansen bakom sig. Hon gick förbi honom, lät svansen nudda hans bringa. Hon vände blicken bak emot honom. Retsamt, men samtidigt med en svag skymt av det där förföriska som vampyrer alltid bär med sig.
- Vad har du planerat att göra nu då? Utan Devils?

Han log lite, men sade inget. Han skulle aldrig kunna säga vad han skulle tycka om det förrän han stod där vid Nitas sida, förvandlad till allt det som Nita själv föraktade. Men nog skulle han inte se det som en förbannelse, det var något han var säker på.

Han följde henne med blicken då hon gick förbi honom, kände hennes svans. Släppte henne inte med blicken då något hos henne förhäxade honom. Likt en valp som ser månen för allra första gången; kan inte riktigt förstå vad det är, bara att det är så obeskrivligt vackert.
Han ruskade på huvudet som för att väcka sig själv. Han gav henne en smått ogillande blick.

Vad har du planerat att göra nu då? Utan Devils?

Hans leende dog ut. Ja, vad skulle han göra utan Devils egentligen?
"Göra det bästa av situationen antar jag..." svarade han en aning frånvarande. Det var en svår fråga, och han visste inte riktigt vad han egentligen skulle svara.
Ett litet illmarigt flin spred sig på hans läppar.
"Jag får väl hoppas att Nevada håller dem någorlunda i shack. Jag får se till att överleva tillräckligt länge."
En oro drogs plötsligt över hans ansikte, men försvann lika fort igen. Han såg sig lite omkring, vädrade i luftan. Inga i närheten.
Orden hade bara kommit ur hans mun utan att han tänkt på det. Han hade redan sagt för mycket.

Amanita tittade på honom och blinkade snabbt bort de vampyriska, oemotståndliga då hon såg hans sura min. Ack hon tyckte om att retas med honom. Det var så underbart att se hans blick då han tittade efter henne. Han såg ut som en valp som upplevde sin första julafton, om det ahde funnits i deras värld.
- Du har ju en famlij.. Hade du inte tänkt ta upp gammal, förlorad tid, Malvado?
Sa hon och tittade på honom med en blick fylld av allvar. Hon hade aldrig pratat med honom om det tidigare, men hon hade mött två av hans avkommor faktiskt. Den ena hade hon bara susat förbi, kännt doften av och ställt en fråga. Sedan tagit sig därifrån, den andra hade varit en ung tik. För länge sedan uppe vid bergen. Hon visste dock ingenting om deras relation med fadern, de verkade inte så tajta, så nu när han var fri från Devils? Varför inte ta igen den tiden?
- Jag hade inte världens bästa relation med Ascar, men nog saknade jag henne, till coh från..
Sa hon som en pik till att även hans söner och döttrar bör sakna honom. Även om de kanske aldrig varit en familj på riktigt. Hon log charmigt emot honom, för ja visst var hon alltid vacker, även utan Vampyrens övermäktiga skönhet. Hon var naturligt vacker i sin egna glöd och det skulle hon alltid vara.

Han kvävde en arrogant fnysning.
"Det är inte mycket till familj får jag medge. Det är endast Mivria och Aisu kvar i Qu. Och någon närmre relation till Aisu har jag då inte. Så det är väl bara Mivria." ett litet leende spelades över hans läppar.
Han fuktade den svarta nosen och funderade över vad hon sagt.
"Man kan ju i alla fall tycka att jag borde hysa några känslor för de vars blod även är mitt, men det gör jag inte." det kunde tyckas hårt, men han var ärlig i alla fall. "Den enda som jag hyser några känslor över, när det gäller min familj, skulle vara Mivria då." svarade han sedan.

Hon lyssnade till Malvados ord. Hon hade aldrig upplevt honom som så hård och kall tidigare som nu. Han var bra mycket kallare än vad hon själv en gång varit. Hon la huvudet lätt på sned. Lyssnade. Han hade så orimliga principer enligt henne.
- Blod är alltid tjockare än vatten Malvado.. Du lär dig säkert det också en dag. Bara för att de aldrig varit en familj betyder inte det att du aldrig kommer bry dig om dem, men jag antar att du valt att inte göra det?
Sa hon och höjde ena ögonbrynet då hon kollade på honom. Hon fortsatte sedan att gå, nickade åt honom att följa efter. Hon ville djupare in i Silverpile, där träden stod som tätast. Sedan när månen lös som starkast så skulle det glittra som aldrig förr kring dem. Hon brukar ofta ta sig till den platsen, så varför inte visa Malvado det? Det var faktiskt en väldigt unik plats, som många andra i Numoori, den var speciell. Egen i sitt slag. Hon gillade det. För denna stund på denna plats, just detta ögonblick skulle aldrig komma tillbaka igen.
- Du borde ta vara på det du har Malvado.. Lära dig uppskatta saker.
Sa hon och log svagt, charmigt emot honom då hon åter vände blicken emot honom. Han hade levt länge nog. Han borde veta, men antagligen så hade han valt att glömma eller så hade han aldrig lärt sig. Hon hade gjort det, dagen då hon förlorade livets lyckliga gåva och hon skulle aldrig få den åter. Kanske skulle han aldrig lära sig?

"Blod är tjockare än vatten." upprepade han tyst för sig själv. "Vet du vad Nita, det kanske är så i verkligheten, talesättet är bara strunt om du frågar mig. För ens blodsfamilj är inte alltid viktigare än den familj som man skapar från de nära och kära man lär känna under åren." sade han lugnt.
"Och du har rätt i att jag har valt att inte bry mig om de valpar som jag så oönskat fick. Jag har ingenting gemensamt med dem, förutom utseende, så vitt jag vet. Och kom nu inte och säg att jag inte kan veta det eftersom jag inte gett mig själv tid att lära känna dem..." han gav henne ett litet leende.
"Men vad vill du att jag ska säga? Att jag skulle dö för dem? Att jag vill stå vid deras sida när de växer upp? Att jag vill lära dem allt jag kan? Jag tänker inte ljuga dig rätt upp i ansiktet, jag vill inget av det där."
Sanningen var ju faktiskt den att han inte brydde sig det minsta lilla om sina valpar. Den enda som betydde något för honom utav hans "familj", som Nita så fint ville uttrycka det, var Mivria. Hon skulle alltid ha en speciell plats i hans hjärta, och han brydde sig faktiskt om henne.

Han såg efter henne då hon började gå, och när hon vände sig om och gjorde en gest mot honom att följa med så gick han ikapp henne.
"Jag uppskattar visst saker och ting. Men det är väl där våra åsikter går isär antar jag..." hans huvud var aningen sänkt, och hans besvarade hennes charmiga leende med ett litet flin.

- Jag antar det..
Sa hon smått fundersamt. De levande, de tänkte så annorlunda. Hon antog att hon hade sett saker och ting på samma sätt som Malvado om hon inte hade blivit vampyr. Man får en annan slags syn på allting och det skiljer henne skarpt från de levande. Hon kände sig smått upplyst dock och nu förtiden fann hon sig i att inte kunna vara bland de levande på samma sätt som tidigare. Hon hade fått något nytt att kämpa för.
- Jag e glad för att du väljer att vara uppriktig emot mig.. Det betyder att du bryr dig.
Sa hon och gav upp ett charmant och retsamt leende. Hon svepte med svansen längs hans sida då hon trippade förbi honom och drog honom retsamt över nosen. Hon tittade på honom och kisade smått med ögonen. Hon såg både ut som djävulen själv och som den vackraste ängel och stjärna på himlavalvet. Man skulle bara avgöra vilket av dem hon var för stunden. Hon höll kvar det retsamma flinet när hon såg honom rakt in i ögonen och sa med samma carmiga, smått fräcka stämma.
- Mållös?

Han lyssnade på vad hon sa, men gav inte ifrån sig något ljud själv. Bara hans andetag hördes, och antagligen även slagen från hans hjärta, om han nu var samma varelse som Amanita var. Han rös smått till när han kände hennes svans mot sidan av sin kropp. En rysning av obehag likaväl som välbehag.
Vid hennes sista ord så skrattade han kort.
"Vem skulle inte bli mållös i din närvaro, Nita?" han flinade retsamt mot henne. Det var inte utan att han kände att det var lite absurt att han brydde sig om hennes så mycket som han gjorde, att han blev så glad varje gång han såg henne. En känsla som han inte kände på samma sätt med Mivria längre, även om han för tillfället levde tillsammans med henne i Qu.
Han lade huvudet smått på sned och betraktade Nita.
"Jag måste bara få fråga, hur väl kan vampyrer känna känslor? Jag vet att du skiljer sig från de andra vampyrerna, men ändå..." frågan var försiktigt ställd då han inte riktigt visste om han var ute på farligt vatten eller inte. Men han var nyfiken, det var så mycket med Amanita som fascinerade honom.

Nita log roat åt hans reaktion från kontakten emellan dem. Om så bara ett hårstrå ifrån hennes svans hade nuddat honom hade hon kännt samma kontakt och närvaro. Det var något annorlunda, något nytt varje gång hon kände. En stark nyfikenhet ville helatiden dra henne närmre honom, men samtidigt var det så svårt för henne att gå närmre. I vissa stunder var det monstret som tog henne närmre, mot hennes vilja och ibland tvärt om. Hon ville gå nära av rätt anledning.

Ett svagt flin tornade upp sig på hennes läppar då han talade, svarade henne. Hon bytte sedan flinet emot ett uppriktigt leende, lika varmt som det borde vara när hon såg på honom. En vän? Något mer, något annat? Något nytt för henne. Därför alltid lika intressant att möta honom. Denna äldre varg, fylld av visdom, kunskap, men samtidigt så kände hon sig vis på ett annat sätt. Hon hade fått växa upp fort, allt för fort. Hon hade fått uppleva saker som andra kanske aldrig får. Det var ett underbart äventyr och just nu kunde hon bara se framåt.

Han talade igen och hon lyssnade med ren nyfikenhet. Hon hade själv ställt denna frågan, då hon under de första dygnen som vampyr kännt sig tommare än någonsin tidigare i sitt liv. Hon hade kännt sig så mörk, så död, men samtidigt så mycket mer levande än tidigare. Hon hade gått in i depprision och sedan hade hon börjat minnas, envist hållt sig kvar i varg livet.
- Alla vampyrer kan känna, vissa väljer att glömma hur man gör andra har svårare för att hitta tillbaka till vad känslor innebär, men alla kan.. Andra gör som jag, hänger sig fast vid livet och kämpar för att ha det kvar. Trotts det inbillar sig de flesta så mycket att de inte har några att de tillslut glömmer helt.

Han såg på henne, lät blicken lugnt vila på henne. Han kunde inte säga annat än att skenet från månen verkligen gjorde henne rättvisa. Hennes päls fick en blå nyans, och tillsammans med hennes olikfärgade ögon så gav det henne en mystisk uppsyn, något som gjorde det svårt att slita blicken från henne.
Han lyssnade på vad hon sa, och fann det svårt att förstå att hon var så ung. När hon talade så lät det som om hon var i Mals ålder, minst. Han tyckte ibland att hon lät klokare än vad han var själv.
"Jag är glad att du hängt dig kvar vid dina minnen, det gör dig mer levande än vad du kanske borde vara. Och jag hoppas att du inte heller kommer glömma." han gav henne ett litet leende.

- Så som jag kämpat för att minnas, inte en chans att jag glömmer..
Sa hon roande och flinade retsamt emot honom. Nej hon skulle aldrig glömma sin bakgrund och hon skulle aldrig glöma något som hänt igen. Hon hade vissa svaga minnen och andra starka. Hon mindes klart och tydligt sin bror, Kyoko, fadern. Mot sin vilja började dock minnet för sin legendariske mor tyna bort, sakta men säkert. Det var sällan hon ägnade en tanke åt modern så det var det som gjorde att hon började glöma.
- Varför denna fråga Malvado?
Sa hon sedan för att nyfiket spettsa öronen emot honom och vända hela huvudet och blicken emot honom. Hon log både smått retsamt och vänligt. Hon snorde runt ett halvt varv och statte sig ner igen. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Det ryckte i benen på henne, jaga. Det kanske var på tiden? Hon hade inte gjort det på länge nu och ju större hungern blev dessto starkare blev monstret inom henne. Ingen tvekan om saken, hon tog inga risker inäheten av Malvado. Ibland var det säkrast så.
- Vill du jaga?

Han flinade smått åt hennes svar.
"Jag är bara nyfiken. Det man hör av vampyrer är att de inte har känslor och ser oss dödliga som mat." ett roat, litet skratt bubblande upp och han kunde inte hejda det. Men han samlade sig igen, såg på Nita och flinet förvandlades till ett leende. "Trots att du är vad du är nu, och trots allt man hör om er, så är du en av de mest godhjärtade vargar jag mött." Han kunde dock inte skaka av sig känslan av att han aldrig skulle veta hur hon tänker, att hon på något sätt alltid kommer se honom som mat, mer eller mindre. Men han höll hårt på tron om att han känner henne.
Vid hennes nästa ord så kom hans skratt fram igen. "Så länge det inte är mig du hade tänkt jaga så kan jag tänka mig det."

Hon flinade och log brett emot honom då han åter igen talade. Nyfikenheten fanns hos alla, det var en känsla som hon lättast kunde ta fram. Ack ja hon var ibland som en nyfiken liten valp, men vem var inte det? Hon ruskade på huvudet och slickade sig runt om käftarna då hon hörde hur magen vred sig i ljud och av hunger. Hennes ögon började lysa en aning och de blå ögat ändrade färg till samma blodröda färg det jämte hade.

- Det är få som får uppleva den godheten Malvado.. Jag är glad att du kan se den..
Sa hon och sträckte ut på kroppen, genom att ta ett av bekbenen ett steg tillbaka. Hon mjukade upp lederna, som alltid. Varför var väl antagligen att det var en gammal vana sedan hon varit hos hennes egen fader, med flocken uppe i bergen. Där de tränat från dag till natt och sträckte man inte ut muskelrna före och efter så kunde hela dagen eller dagen efter det vara förstörd. Det satt helt enkelt djupare i sinnet än vad man kunde ana.
- Jag är säker på att du skulle vara väldigt väl smaklig Malvado, men jag äter inte lamm längre..
Sa hon och flinade retsamt emot honom. Hon lät sedan nosen vädra. Sträckte den uppåt en aning och blundade för några sekunder. För att enklare kunna sortera alla dofter som hon kände. Det var det svåraste med att vara vampyr i början. Då kände man blodsdofter överallt, men man kunde inte skilja på vad som var vad förens man lärt sig ordentligt. Hon öppnade sedan ögonen igen log emot honom och trippade i väg i trav, mest för att Malvado skulle hinna med i vart de var på väg. Hjort stod helt enkelt på menyn.

Han var glad över att han mött Nita och fått lära känna henne. Nita var så mycket mer än bara en vampyr, vilket minst sagt hade förvånat honom i början, men nu kändes det nästan som att hon inte kunde säga något som skulle förvåna honom. Men egentligen så var väl Nita den som skulle kunna förvåna honom mest och värst. Som när han fick veta att hon rykt ihop med Tass.
Han log mot henne när han hörde hennes ord. Han var också glad över att han fått se den.
Vid hennes nästa ord så skrattade han högt och roat. "O ja, jag är säkert riktigt utsökt!" sade han samtidigt som han gick ikapp henne med snabba steg. Detta kunde bli riktigt intressant eftersom Nita var både ung och vampyr, och kunde springa ifrån Mal lätt, som började bli med åren.