Hon nickade till hans ord och såg upp emot skyn.
Ett litet skratt lämnade den unga varginnan och hon skakade på lite lätt på huvudet och såg sedan emot hannen.
"Vi är den vi föds till men det är tiden som formar oss till den vi blir till den dagen vi dör. Det är dom vi träffar på som skapar nya vägar och hinder." hon reste sig upp och slog sig lätt ner bredvid hannen och drog ett djupt andetag.
"Fortfarande så heter jag Ayira, om de är så svårt att komma ihåg så säg Ria i stället." hon visste nästan att han skulle fortsätta att kalla henne för tösen, inte för att de gjorde allt för mycket men fortfarande så hade hon ett namn som han mer än gärna kunde använda i stället.

Han betraktade henne då hon kom och satte sig bredvid honom. Öronen klippte lite. Han var inte den som delade närhet med andra men att flytta sig fanns inte heller i hans värld. Han sneglade på henne med röda ögon och nickade lite åt det hon sade. "Vi har inte alltid något val vilken väg livet tar. Föds man in i en viss familj, uppfostras på ett visst sätt och möter vissa vargar blir man förändrad." Han talade lite dämpat. "Men även om man under allra bästa omständigheter har mörkret i sin själ så kommer det krypa upp till ytan förr eller senare." Elden flammade upp vid hans tassar men slocknade sedan igen. "Även vissa krafter kan sänka en själ ner i mörkret, ner i stridens hetta!"

Kanske stämde de som han sa. Kanske var de så att ens liv var förbestämt redan före man föds, att vägarna redan var skapade och vilka mönster man än tar så är de redan någon som har förutsett dom i förväg.
"Det är bara en själv som kan välja vilka vägar man vill gå. Oavsett familj eller själ. Det sa alltid min mor. Var dig själv och du behöver inte söka efter den rätta vägen, den kommer till dig." hon log lite lätt men sorgen fanns där i dom blå ögonen då hon talade om sin mor. Redan som ung hade hon försvunnit ur Rias liv men hon kommer ihåg så mycket om sin gyllene mor och hennes vishet. Vilket skrämde varginnan lite grann.
"Men alla funkar vi på olika vis. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro på längre." sa hon lågt och såg emot Chi och sedan ner i marken.

Han betraktade henne och funderade över vad hon sagt en stund. Övervägde varje ord och dess innebörd. Han klippte med öronen och såg ut över savannen så han funderade.

är han väl tog till orden så talade han med en något dämpad röst. "Visserligen kan man ofta välja vilken väg man ska ta i livet men ibland ser det saker som man inte kan påverka eller rår på. Vägar väljs åt en även om det inte är rätt väg." Den väg han vandrat i livet än så länge var inget av hans val. Han trodde inte heller att det var den väg ha var ämnad att gå. "Ibland får man helt enkelt följa den väg som man blir inledd på"

Dom grå öronen vinklades emot hannen och hon funderade länge på vad han hade sagt. Den klara blicken vändes emot Chi en kost stund innan den riktades rakt fram, han verkade ha varit med om så mycket men vad visste hon inte och lät sig inte heller fråga. Vissa gånger var de bästa att bara sitta tyst och lyssna.
"Ni kanske har rätt." sa hon efter en stund och såg emot honom. Vinden rev förbi dom och dött gräs slets upp ifrån marken och dansade ut över savannen. Ria följde dansen med blicken och slöt ögonen, lät vindarna svepa över hennes kropp och kände allt liv runt om henne dansa. Kanske hade hennes onda gärning inte haft så stor inverkan som hon först trott. Vindarna talade så mjukt till henne och marken under dom nätta tassarna talade i en lika lugn stämma. Även om hon kände att de hade hänt någonting så fruktansvärt här tidigare så låg allt i ett sådant lugn att hon hade svårt att tro de.
De hade börjat ske så fruktansvärda saker i landet och hon kunde ständigt se de på hennes far, hur han plötsligt kunde vakna ur sin trans, slita tag i henne och springa därifrån. Hur träden föll över dom och hur gudalika oväder drog över dom. Han hade berättat att de var Gudarna som slogs ovanför dom, att de hade hänt nå fruktansvärt. Vad hon är ville tro så visste hon att denna gång hade hennes far inte fel över saken. Gudarna var inte hennes starka sida men gånger som dessa gjorde dom sig verkligen sedda och påminda, något man aldrig får glömma. Någonting vakar ständigt över detta land, skaparna av allt.

Chi betraktade den silvriga tiken då hon talade och sedan blev hon tyst. Hon verkade fundera över något och han undrade vad som rörde sig i hennes sinne. Öronen klippte till.

"Säg mig tösen, vad rör sig i ditt söta lilla huvud nu?" Han lät de röda ögonen vila på henne och han flinade snett. Undrade hur hon skulle reagera på det han just sagt till henne.

(Kort oh dåligt)

Hon ryckte till och såg lite undrande emot honom och log ett varmt leende.
"Jag är inte säker." hon drog ett djupt andetag och slickade sig sedan om munnen för att försöka få bort de sista av blodet, tyvärr så hade de mesta hunnit torka fast men de brydde hon sig inte om. De skulle försvinna förr eller senare.

Ja vad var de hon egentligen funderade på.
De var så många saker på en och samma gång så hon var inte ens själv säker på vad hon skulle svara hannen. Blicken vilade på hjorden som befann sig längre bort och sedan vändes den emot Chi. Varför hade han frågat, han var väl inte den som frågade eller brydde sig om andra. Men hon visste ju inte, hon kände ju inte ens hannen. Hon hade nyss träffat honom och då var de enda han hade gjort varit att trycka ner henne.
"Varför undrar ni?" stämman var ljus och lugn. Inte frågvis men kanske lite nyfiken, nyfiken på varför han hade ställt henne den frågan.

Han betraktade henne och klippte med öronen då hon talade. Sedan såg han ut över slätten mot hjorden som rörde sig allt längre bort från dom. Hans röda blick sökte på savannen efter något intressant utöver hjorden med zebror men han fann inget intresse. Åter föll blicken på tiken och han tippade huvudet lite på sned.

"Ja du såg så fundersam ut så jag undrade vad som rörde sig i ditt huvud" Han filande snett. "Eller du kanske funderade på vem denna snygga hane är men vågade inte berätta det" Han filande snett och blink lite med ena ögat mot henne. Han såg sedan ut över savannen igen. Han hade bara varit tillbaka i Numoori några dagar.

Hon höjde lite på ena ögonbrynet då hon hörde hannens och skrattade till lite nervöst.
Hur kunde han tro nå sånt, visst funderade hon på var han kom ifrån men stilig. Åter igen så såg hon granskande över honom. Nog skulle han kunna se bra ut men med lite hull på kroppen.
"Ni smikrar mig men jag hoppas att ni inte menar er själv." hon skrattade till igen och såg lite frågande emot Chi.

[Sorry för patetiskt svar men skriver på min mega sega mobil Dx]

Han såg på henne och filande då hon skrattade lite nervöst och sedan frågade om han menade sig själv. Han såg sig omkring med överdriven tydlighet. "Ja jag ser då inga andra läckra hanar här" Han såg på henne igen och log retsamt mot henne.

Han reste sig upp och ruskade på sig. Med lite mer hull så skulle han vara en rätt stilig ung hane. Han sträckte på sig. Kände sig lite stel av att ha suttit stilla på full mage. "Så tösen. Du verkar inte tillhöra någon flock. Är det bara du eller har du någon familj?" Han anade sig till fler dofter hos henne men inte som hos en flock. Han hade inte den erfarenheten av en familj som en varg borde ha.

Ria sneglade lite lätt emot hannen men sa inget och höjde lite på ena 'ögonbrynet'.
Han verkade i alla fall inte ha något dåligt självförtroende det var då ett som var säkert men kanske trodde han lite för väl på sig själv.
"Jag som trodde att du menade någon av dom där hästliknande djuren." sa hon inte ironiskt och flinade lite roat emot honom.

När Chi frågade henne om familjen klippte de till i dom grå öronen och hon kände vinden svepa in över den tjocka luggen. Hon satt tyst en liten stund. Dom bruna ränderna under ögonen såg nästan ut som tårar som hade skapat rostliknande märken men så var självklart inte fallet, även om man kunde tro de ibland då man såg den unga varginnan.
"Det är bara jag och far." även om hon talade med stolthet så fanns sorgen där djupt inom henne. Hon mindes sin mor och syskon så väl men tiden med dom hade varit allt för kort. Kanske hade de varit bättre än att förlora dom nu men trotts de så saknade hon dom något så oerhört och såren inom henne revs upp för varje gång någon frågade om dom eller nämnde dom. Yoru hade sett detta redan ifrån början och talade därför sällan om dom så länge Ria inte frågade och ville veta. Även om han talade om med största försiktighet så kände hon sig alltid lika tom efteråt.

Han hörde henens svar och han fliande retsamt mot henne. Att han hade självförtroennde avr det inget fel men men han spelade även en aning för visst fanns de en viss osäkerhet där långt inne. "Vadå... Tycker du inte jag är en stilig ung hane" Han kråmade sig lite då han gick runt henne fast mest på ett skämtsamt sätt. "Seså erkän nu söta lilla tös" Han fliande mot henne och satte sig sedan framför henne.

Han såg på henne då hon talade om sin familj så lade han huvude tlite på sned. Så hon ahde någon i alla fall.

(kort men ska sova nu)

"Nej." sa hon kort men inte helt säkert.
Nog kunde de vara så att Chi hade ett utseende som var att tala om men hon var inte helst säker på ifall hon litade på sina ögon och såg åt sidan när han satte sig framför henne. Kinderna blåstes upp en aning i en lite surande protest, inte barnsligt surande utan mer ett lite osäkert sätt.
"Nej, ärligt talat är hjorden mer lockande att se på än er." hon såg emot honom med ett lite slugt uttryck och höjde upp ögonbrynen för att sedan sänka dom lika fort igen.
För att vara så pass ung som hon var så var hon betydligt mer mogen än många andra i hennes ålder, för de mesta i alla fall. Nog hade även hon sina valpiga eller lite små tröga stunder men oftast talade hon ganska moget. Hur hon förhandlade där efter kunde vara diskuterbart vissa gånger.

När Chi la sitt huvud på sne gjorde hon det samma och såg lite frågande in hans röda ögon. Dom påminde lite om hennes far men dom hade inte samma nyans. Ninjahannens ögon var så mörka, djupa och mystiska. För att ha färdats med sin far länge så visste hon så lite om honom, om just honom. Om hennes blodsband och släckte visste hon allt förväl om, kriget och forna familjemedlemmar. Men han talade aldrig om sig själv vilket gjorde henne fruktansvärt nyfiken.
"Ni då?" varför hon frågade om den svartes familj var nog för att hon någonstans där inne i dom eldröda ögonen kunde se ensamhet, hon var inte säker men det kändes som de. Såg ut som de.

*pet*

Han flinade mot henne och svepte till med svasnen. "Så ni säger... Än dock så faller era ljuva ögon än en gång på mig." Han flinade mot henne och lade huvudet lite på sned. "Eftersom din ljuva blick faller på mig gång på gång så kan jag inte vara så illa att se på" Han klippte lite med öronen och betraktade hennes uttyrck och rekation på det han sade.

Sedan då hon frågade om han. Menade hon om han och hans familj? "Om du undrar om min familj så nej det är bara jag." Han hade ingen aning om någon i hans familj levde ännu eller om de dukat under i något av TBBs onödiga krig. Han hade bara minnena från den tiden i flcoken, tiden då Qu gick till anfall mot TBB för att hämnas på TBB. Han ogillade Qu och han ville inte återvända till TBB heller. "Antingen så lever de eller så har de dött. Mig kvittar det om jag ska vara ärlig"

Värmen inom den unga kroppen steg och hon vände snabbt bort blicken vid hans tal men ett litet leende sprack fram. Vad höll hon egentligen på med och vad var denna konstiga känsla som tycktes bubbla fram då och då.
"Vem vet, kanske är det så." hon talade lite stelt men det var nog mest för att hon inte riktigt visste var hon skulle ta vägen för stunden.

När han talade om sin familj lyssnade hon spänt men passade med att inte vända blicken emot hans håll igen, ville inte känna denna underliga känsla igen.
"Känner ni er inte ensam? Kanske borde ni söka upp dom så att dom vet att du lever." hon vände sig emot honom och såg djupt in i hannens ögon för att söka efter svar.

[kort Dx <'3]

Han kunde inte låta bli ett le mot henne. lite kyligt men även roat leende. "Nämen där ser man." Han lade huvudet på sned då hon vände bort blicken. "Så blev tösen blyg nu?" Han sträckte sig mot henne så han skulle hamna framför henne igen. "Seså... Om jag nu inte är så illa att se på varför vända bort dina vackra ögon från mig?" Han talade med en mer dämpad röst nu. Inte den där kalla retfulla.

Då hon åter började tala om hans familj drog han sig tillbaka och såg ut över slätten. "Jag ahr inte sett dem på många år och jag tror inte att någon av dom bryr sig. Blood Blossom var inte direkt moderlig och Raven såg jag aldrig till... Jag må ha blivit född in i TBB men jag tillhör inte den flcoken längre och beger jag mig ditkommer de antingen döda mig på fläcken eller tvinga mig att leva i deras flock som en av dem och skule jag vägra skulle de döda mig då i stället. Jag gör bäst i att inte uppsöka någon från den flocken om jag vill fortsätta leva mitt eget liv." Han talade med en låg mörk stämma. Så mycket minns han i alla fall från sin uppväxt. Visste avd de gjorde med svikare, med de som lämnade flocken. Han vände åter de röda ögonen mot den silvriga tiken. "Jag vill leva fritt och inte som en slav under Blossom. Jag kanskr är släkt med blodsband men inte mer" Han lade huvudet lite på sned och betraktade henne. kände hon till TBB? Skuylle hon sky honom nu bara för att han varit född in i flocken? Hade TBB samma rykte utanför som inom flocken?

Med huvudet fortfarande bortvänt lyssnade hon till hans ord och skakade på huvudet bestämt. Den långa silverrika svansen svepte över marken innan den slöt sig om dom små tassarna. Vitt hade börjat klättra upp längst varginnans ben och bröt den eleganta stillheten i hennes päls men hon förmodade att det kom ifrån hennes gyllenklädda moder.

Orden om hans familj var så hårda och hon tyckte sig höra ensamhet i hanns mörka stämma ändå. Han verkade så vilsen och ovetande.
"Ni kan inget veta om ni inte försöker. Jag tror inte att er mor hatar er, eller dina syskon." han hade nämnt den fuktade BloodBlossom, den mörka vålnaden som hon hört så brutala sagor och ord om. Det hade tydligen varit hon som för längesedan slitit hennes fars flock i bitar med ett rått leende på läpparna. Ria rös till vid tanken och såg ner i marken. Så denna hanne hon hade framför sig var hennes son.
Lite försiktigt såg hon upp med sina ljusa ögon emot hannen men kunde inte se nå spår av denna Blossom i honom, inte på de vis som hon hade hört om denna svarta varginna. Att döma individer för blodsband var fel, för fel.

Han såg på henne och då henens blå blick letade sig mot honom igen klippte han med öronen. Något i henes sätt då han talat om Blossom talade om att hon hört talas om denna varg. Men det hon sade fick honom att fnysa till. "Om Blossom inte blivit vek med åren så kommer jag inte därifrån om jag går dit. Jag har inga familjebands känslor för någon av dom i flocken och jag vill itne bli en bricka i hennes spel. Allt för länge har jag varit det och jag vill leva fritt." han undrade varför han ens talad eom detta för denna tik. De röda ögonen såg stadigt på henne då han talade.

"Ni vet inte hur denna Blossom är.... Hon är skoningslös och blodtörstig... Jag har inte träffat henne på många år och sist jag gjorde det var jag yngre än ni är men jag fick den synen av henne då redan fast jag var så ung. Visst älskade jag henne som en valp älskar sin mor då men med åren har den känslan dött bort..." Han suckade djupt. Visst var han ensam men han avr inte dum heller, han ville itne återvända. Ville inte bli en slav för TBB. "Kanske skulle de låta mig gå igen men troligen skulle de inte göra det och det är inte en risk jag är villig att ta... Mitt liv betyder mer för mig som en fri varg än som för en slav för TBB"

Bilden av den fruktansvärda varginnan växte sig allt större i hennes huvud då han talade om henne. Även om Ria inte visste hur hon såg ut så hade hon hört nog om henne och avskydde henne av hela sitt hjärta. Hon hade tagit allt ifrån hennes far och mer där till. Hur han man vara så fruktansvärt kall och brusten i hjärtat.

När han hade talat klart satt hon tyst kvar en stund med öronen en aningen vinklade bakåt och den blåa blicken fäst emot marken. Hon ville le men förmådde sig inte till att göra det skulle hon prova så skulle det nog sluta med att hjorden sprang iväg ännu längre bort. Den långa svansen svepte till över de brungula gräset innan den la sig över tassarna och hon andades tungt.

[Bajs Dx]

Chi såg på den silver grå tiken och lade huvudet lite på sned. Hon verkade ta det rätt tungt då han talade om sin familj och födselflock. Dock hade han itne haft kontakt med dom på över 10 år. Han såg ut över hjorden en bit bort och klippte till med öronen. "Du blev väldigt tyst helt plötsligt." Han såg åter på henne med de röda klara ögonen. Han flinade snett. "Jag har formats efter de liv jag ahft och vet inget annat än det. Jag vet bara att jag inte vill bli fast i en flock där jag troligen inte hör hemma. Frågan är om de skulle låta mig gå med igen eller om de skulle se på mig som en förädare." Han skakde på huvudet.

"Oavsett vilket så vill jag vara fri att välja och inte bli tvingad till något bara för att jag föddes in i en flock." Han sade detta lugnt efter en stunds funderande. Sedan såg han på Ria igen och fliande snett mot henne. "Livet tar oväntade vändningar... Om jag inte blivit tagen som valp hade jag fortfarande levt i den flcoken och troligen blivit hjärntvättad som de andra är. Då hade jag troligen inte tvekat att döda dig här och nu." Han såg framåt igen och reste sig sedan upp. Sträckte på den tunna men ändå maskulina kroppen. Han kände sig lite rastlös av att bara stitta stilla och tala om detta som inte var relevant för honom längre. Hon verkade tycka synd om honom för han var ensam men så hade han levt i stort sett hela sitt liv.

Hon såg upp emot honom och lyssnade spänt på orden som lämnade hans mun, lyssnade på dom och funderade djupt över vad han precis hade sagt. Var dom verkligen så brutala dessa TBB. Visserligen så hade dom ju utplånat Yorus familj och mer där till så det stämde nog mycket väl det Chi säger. Ett litet stelt leende skymtades och hon såg in i hans röda för att sedan se ut över landskapet. Dom brunröda mönsterna under ögonen fick det se ut som att hennes silvergråa päls hade börjat rosta av tårar. Självklart var inte fallet så men hela helheten i det hela gav den unga varginnan ett unikt och mystiskt utseende som till och med hennes far inte kunde sluta fundera över.
"Ni är en fri själ nu Chi, det finns inget som kan stoppa er." när han talade om att han kanske inte skulle tveka till att döda henne sprack ett slugt leende upp och den skygga och sorgsna varginnan försvann med vindens drag. Likt sin far så hade hon en ytterst lugnt och sansad personlighet men den var lika vild och oförutsägbar som vinden. Ja tidigt hade den vita ninjahannen upptäckt att hans kära lilla dotter hade två personligheter. En blyg, försiktigt och omtänksam sida men även en skrämmande kall, slukande och hård sida fanns där. Så pass kall och hård att hon ville se blodet flyta av oskyldiga individer.
Det gnistrade till i dom ljusa ögonen och hon vände blicken emot den svartröde hannen och reste sig upp och skakade ur dammet från pälsen.

Han betraktade den silvergrå. Han var en av sitt slag. Han ahde inte mött någon som påminde om henne förut. Då hon sade tat han avr en fri själv nickade han bara kort. *Än så länge* tänkte han. Om TBBville ta tillbaka honom skulle han inte ha så lätt men den dagen den sorgen.

Då han sagt de där om att döda henne såg han en förändring hos henne. Han kloppte till med öronen. Visste inte vad han skulle förvänta sig härnäst.

Med lugna steg trevade hon förbi hannen och stannade upp några tiotal meter ifrån hjorden. Den ljusa blicken gled över dom betande djuren och hon slöt ögonen. Gräset runt om den unga började att dansa och blir grönare än vad det någonsin skulle kunna bli och växte gjorde det också. Vindarna ven försiktigt runt henne och lekte med den tjocka pannluggen. Ögonlocken slogs upp och gräset stelnade till och hon begav sig av emot hjorden med ett brett leende och skrattet bubblade djupt nere i strupen på henne.
"Vad säger ni om att driva hjorden bortåt?" en snabb blick slängdes bak emot den mörke innan hon tog satts emot ett träd och hoppade i en skruvande båge i luften emot djuren och landade mitt bland dom som inte verkade märka att hon står där mitt bland dom fören hon motar ett hugg emot en av ungdjuren som rör sig därifrån med skräck och chock i de djupa runda ögonen. Sparkar riktas emot den silvirige som smidigt duckar och hoppar undan dom. Dem blyge och försiktige varginnan var borta och en hård drivande själ befann sig just i detta nu i den mest dumdristiga och dödliga situation man kan sätta sig i. En flock skrämda, ilskna och stora klövdjur. Hon hade ingen avsikt att skada dessa djur men att roa sig med att skrämma dom bort ifrån sina säkra betesmarker lockade inom henne.

Chi satte kvar då valpen började röra på sig och gjorde för honom rätt extrema rörelser för att sedan hamna mitt bland djuren. Han höjde ena ögonbrynet. Såg ingetstörre nöje i att jaga iväg dessa stora djur men han reste sig änå upp och tog ett språng rätt upp i luften där han bytte hamn till fågelhamn och flög över hjorden. Såg hur den silvergrå tiken smidigt undvek hovdjurens anfall. Han gav ifrån sig ett skri innan han dök ner bland dessa djur, bytte hamn igen och landade smidigt på sina tassar bredvid den silvergrå tiken. En eld flammade upp runt runt de två och horden backade skrämt och frustade skräckslaget åt den plötsliga elden.

Chi var noga med att elden inte skulle nå de båda vargarna utan han lät eld cirkeln växa runt dem. Snart hade hovdjuren backa så pass att han lät elden försvinna lika snabbt och med en dov morrning kastade han sig framåt och högg efter deras hasor, dock högg han iten för att skada utan för att skrämma.