Med en fascinerad blick följde hon den mörka fågeln med blicken och blev nära att bli sparkad men undvek i sista sekund och högg varnande emot zebran. När Chi landade bredvid henne och elden spred sig runt om dom och motade bort djuren blev hon först chockerad och tog ett steg närmare hannen men granskade sedan elden med en nyfiken blick och närmade sig försiktigt väggen av eld som spred sig bort från dom för att sedan försvinna. Själv kunde hon inte direkt kontrollera någonting, inte ännu och inte på ett sätt som detta.

När elden försvann möttes hon av ett par ursinniga mörka ögon och hon besvarade det med ett ruskigt lugnt leende innan dom båda satte av rakt emot varandra. Oförsiktigt i sitt språng tömdes luften ur dom små lungorna då hon slog emot marken och fick en hov trampandes rakt över sidan. Ett knastrande och knakande ljud lämnade den lilla kroppen och ett ilsket morrande och den unga varginnan försvann i dammet. Hon vred sig i smärtor men kunde röra alla tassar och ben utan problem men hon visste inte var ifrån det knastrande ljudet kom ifrån. Med en frånvarande blick reste hon sig rangligt upp och bet ihop av smärtorna som högg i högra sidan. Dom blåa ögonen såg sig förvirrat om och möttes av samma mörka blick som tidigare som nu rörde sig emot henne med stormande steg. Dammet låg fortfarande över dom i ett tunnare täcke. Dom svarta läpparna rörde sig men inga ord förmådde sig att lämna hennes torra strupe och paniken växte i den slanka sargade kroppen.

Chi hade stet de hela, han hade jagat bort några av hovdjuren då han hörde dunsen och hur de knastrande ljudet. Han vände sig snabbt om och trotts dammet kunde han se dem silveriga tiken och dennes motståndade. Han kasade sig framåt och som tur var var han nära nog för att de inte skulle vara för sent. Han tog ett sista språng över den silvergrå tiken då dennes motståndade anföll och med ett dovt mullrande vrål landade han framför tiken och ännu en eldvägg reste sig mellan dem och zebran som var på väg. Hur ilsken den än avr så fruktade den elden och vek av.

Chi stod där och lät en ring av led sprida sig runt dom så de lungt kunda vänta ut de ilskna och skräckslagna zebrorna. Han vände den röda blicken mot tiken. Allt hade gått så fort så först nu andades han ut i en lång suck. Han sate inget utan satte sig bara ned och betraktade henne. Att hon stod upp betydde att hon inte brutit något ben elelr ryggen. "Så..." Sade han sedan dämpat. Elden flammade runt dom och drev sakta borrt zebrorna från dom.

Hon hann inte tänka eller röra sig ifrån platsen då en mörk skugga plötsligt trädde fram framför henne. Värmen av elden fick Ria att komma tillbaka till verkligheten. Den brännande elden speglades i dom ljusa ögonen och ryggen av den mörka hannen var som en dansande siluett. När hjorden hade börjat röra sig ifrån dom stod hon fortfarande mållös kvar och förbarmade sig själv över hur dumdristig och klantig hon hade varit.

Den långa och annars så livfulla svansen hängde dött bakom henne och gräset började att tappa sin gulgröna färg. När han talade emot henne uppfattades först inte orden och Ria slog ner blicken emot marken och satte sig med en sammanbiten min ner på marken. Öronen hängde en aning åt sidan och den försiktiga sidan av halvninjan var framme igen.
"T-tack Chi. Utan er så hade jag nog inte suttit här vid detta nu." hon såg upp emot honom men höll fortfarande huvudet sänkt och riktat emot marken.
"Hur kan jag tacka er?" rösten var liten och låg men trotts det så kunde man tydligt höra att hon menade vartenda ord som lämnade dom svarta tunna läpparna. Han hade räddat henne från en säker död. Ett tack var inte nog men hon visste inte hur hon skulle kunna tacka honom.

ringen av eld vidgades sakta så de skulle få emr utrymme och snart hade hjorden samlat ihop sig på ett betryggande avstånd så han lät elden dö ut ännu en gång och bara lämna en svartnad ring runt dem båda. Nu verkade hon vara som förut igen och han lade huvude tpå sned. "Vart har du ont?" Han sade inget om att han räddat hennet liv eller hur hon skulle tacka honom.

Han satte sig ner och svepte svansen om tassarna. Han såg hur illa hon tog de hela. Han visste dock itne vad han skulle säga. Han avr inte den som muntrade upp andra. Han såg sig omkring innan han såg på henne igen. "Seså.. detta dystra utseende passar sig inte på dig stumpan.. Le och lys upp ditt söta ansikte igen" Han log snett. Han förstod att hon hade ont och att det tog hårt på henne att denna lilla lek nästan slutat riktigt illa men han ville att hon inte skulle se så dyster ut.

Det ryckte till i öronen men dom förblev hängades på sidorna.
När han frågade henne om var hon hade ont skakade Ria bara på huvudet och ville inte alls svara över det. Hon hade ont, fruktansvärt ont men ville inte dela med sig av sina dumheter till någon annan. Tanken på hur hennes far skulle reagera fick henne att hastigt resa sig upp med lika snabbt sätta sig ner igen då dom avbrutna revbenen sa ifrån allt för mycket. Med ett tungt stön bet hon åter ihop och hela ansiktet talade tydligt över hur ont hon egentligen hade.

När Chi försökte uppmuntra henne såg hon upp emot honom och försökte sig till ett mjukt leende men det slutade i en stel grimas, och försöket till ett leende suddades ut."Ni behöver inte oroa er Chi. Jag mår bra, jag var bara lite oförsiktigt." den långa svansen svepte till och slöt sig över dom vita tassarna.

Han såg på henne och fnös till. Han köpte inte denna charaden. "Om jag inte tar fel kan du ha brutit ett revben elelr kanske fler... Detta är ingen skada att leka med." HAn såg rätt på henne. Talade helt allvarligt. "Om du har otur kan de brutna revbenet punktera din lunga... Jag skulle ta det väldigt lungt tills det har börjat läka" HAn reste sig upp och gick närmare henne.

Då han stod alldeles framför henne sökte han hennes blick. "Du hade otur, blev kanske lite väl våghalsig... Alla gör vi misstag men du har lärt dig någit viktigt i dag och det kan rädda ditt liv någon gång då jag inte finns där och kan rädda dig" Han sade det sista delvis på allvar och delvis på skämt. Han satte sig ner och betraktade hennes dystra kropps språk. Förstod att hon hade ont.

När Chi talade och rörde sig närmare henne såg hon lite oförstått emot honom och la huvudet lätt på sne. Vad var det egentligen hon hörde, hörde hon rätt eller spelade hjärnan henne ett spratt. Hon tyckte sig nästan tro att han brydde sig om henne, varför skulle han göra det. Dom kände knappt varandra, visst hade han räddat hennes liv men det betydde inte att han behövde säga allt han nu gjorde.

Dom ljusa ögonen mötte hans mörka och hon slog ner blicken och log lite stelt och förvirrat. Det ryckte till inom henne och öronen vinkades fram en aning och skakade på huvudet. Försökte tänka över vad han precis hade sagt om det verkligen stämde.
"Det låter som om att ni försöker bry er om mig Chi. Ni har en god själ det känner jag men ansträng er inte över det ni inte gillar." rösten var skör och frånvarande men man kunde ändå höra hur förvirrad hon egentligen var. Med stela ben reste hon sig upp och mötte Chis röda blick för att sedan vandra förbi honom. Bort emot skogen, bort ifrån honom. Hon ville inte göra honom mer illa än så här.

Han såg på henne då hon talade och sedan retse sig upp för att på stela ben gå förbi honom. Han vek bak öronen lite smått och backade undan från henne.Henens kommentar fick honom att fnys. "Om det vore så att jag inte gillade det jag gjorde skulle jag inte göra det... " Hans röda blick följde hennes rörelser. "Men visst.. Jag brukar inte gå runt och rädda främmade vargar från en säker död utan anlednign."

Han sågmot hjorden emd zebror en bit bort. Även om de just träffats så tyckte han denna tik var annorlunda och lite intressant. Han skulle gänra vilja lära känna henne bättre men om hon trodde att han inte ville det så behövde hon inte oroa sig emr för han skulle itne svansa efter henne som en valp svansar efter sin mor.

Hon stannade upp och började fundera på om det verkligen hade varit rätt att bara resa sig upp och gå utan vidare ursäkt eller liknande. Dom ljusa öronen vinklades bak en aning emot den tjocka manen och hon såg ner emot marken och sedan bak emot den svarte ur ögonvrån under den tjocka luggen.
"Ni är en god själ Chi, men jag vill inte vara er till besvär." hon drog ett djupt andetag men släppte lika snabbt ur luften i en våldsam hosta och kved till men bet ihop och rätade upp sig för att fortsätta ifrån platsen. Om hon skulle se honom igen kunde bara tiden bestämma och hon ville att det skulle bli snart igen men efter detta kanske tiden skulle bli längre. Och kanske skulle han inte vela se henne igen, ja chansen var ju stor men oavsett var hennes kropp sa så säger hennes huvud nå annat. Han har en intressant själ som hon vill veta mer om samtidigt som hon är rädd att göra fel.

[Wow... Ria är överraskande lik mig .___.]

Han såg henne stanna upp och lade huvudet lite på sned då hon sade att han hade en fin själv. Han var inte så övertygad om att han hade det. "Kanske du bara tagit fram de bästa hos mig." Sade han kort och han såg sedna ut över savannen igen. Han hörde henne fortsätta sin väg bort från honom. "Ta hand om dig stumpan.. Låt dina skador läka så kanske vi ses igen någon dag." Svansne svepte mjukt bakom honom.

Han tänkte inte hindra henne från att lämna denna plats och han tänkte inte följa efter henne heller. Han stod kvar där ensam på den vida savannen medan den silveriga tiken fösvann bort från platsen.

Hon hörde hanns ord och ett lättat leende sprack fram trotts dom huggande smärtorna och den långa svansen svepte elegant och tacksamt till åt hannen. Även om hon inte gillade att erkänna det så gillade hon denna Chi och kunde inte vänta fören hon kunde träffa honom igen. Men nu behöver hon vila och få samla sig och hämta andan, tala med sin far. Hur hon skulle förklara skadorna visste hon inte än men visste att han så småningom skulle veta.

Skuggorna slöt sig om den gråe och hon sjönk ner under närmaste träd bortom den svartes synfällt. Med några försiktiga och djupa andetag somnade hon snart och drogs ned bland drömmarnas land.

[Aaw~ Jag tror Ria gillar Chi lite grann :'3 Du får avsluta om du vill min ärade Nisse^^ ]