Ira var trött på Solstrålens sällskap och hade tidigare under eftermiddagen lyckats skaka av sig henne. Hon gillade inte den inverkan de hade på henne. De förändrade henne. Ingen tidigare hade haft denna inverkan på henne så varför nu? Ira strök sig emot revirets gränser, övervägde om hon skulle ge sig av redan ikväll eller mot morgonen. Hon hade på denna korta tid lagt på sig lite hull till och med, samt muskler. Trotts det såg hon en aning smal ut kring revbenen och i ansiktet. För ung för att egentligen klara sig själv, men som hon såg det så blev hon äldre för varje dag som gick. Hon behövde inte någon som jagade henne, skyddade henne. Nej hon gick sin väg och hon gick den då den kallat på henne. Hon kände hur det rev i tassarna. Hon kände kylan som drog henne till sig. Norden kallade hennes vilda hjärta.

Hon studerade dock Numoorislättens gränser emot syd-öst. Värmen från öknen lockade även den. Hon antog att det var för att hennes far en gång varit en av dem. Nyfikenheten hade lockat henne till gränsen och fått hennes blick att fastna där, medan solen nu gick ner för horisonten. Devils var dem hon hade hört om och hon hade hört om sin farmor. Men hon hade också hört om Qu och hennes mormor. Som hon även fått chansen att träffa. Hon hade mer än gärna fått träffa hennes farmor också, men det var inget som var möjligt. Mörkret föll och de giftgröna ögonen lös intensivt desto mer mörkret omfamnade henne. Hon var inte rädd för natten, mörkret eller främlingarna som väntade där ute. Kalla henne dumdristig, men det var något som gjorde henne till den hon är. Hon fann en klippa och där slog hon sig ner för att studera skådespelet som dansade över himlen emot öknen.

[Tramptafs <3]

Dagen började gå mot sitt slut och Tramptass hade varit i rörelse hela dagen. Han var trött och ville inget annat än att krypa ihop i skydd av en sandbank och sova. Att spendera natten i lyorna var inte en lockande tanke. Han orkade inte se Djävulsberget längre, det påminde honom så starkt om den vite och om den glada tiden i Devils. Nu var allt kaos och Tramptass var förvirrad och trött. Trött på allting.

Så istället för att bege sig till lyorna hade Tass vandrat längre söderut, passerat döda skogen och vandrat längs med mardouf, till gränsen mot slätten. Inte för att det kändes bättre, det fick honom att tänka på kriget och kriget hade ärrat honom för livet, inte bara fysiskt. Det högg till i bröstet på honom och han kippade hest efter andan. Han stannade till och såg ut över det gröna landskapet, så likt öknen, men samtidigt så olikt. Tramptass behövde förändring. Flocken behövde förändring. Han var så djupt insjunken i sina egna tankar att han inte märkte att han inte längre var ensam. Det hade blivit rejält mörkt, men Tass kunde uurskilja konturen av en varg på en klippa framför honom. Han stannade till och stirrade på vargen däruppe. Det var någonting underligt med varelsen. Han tassade nyfiket närmare. Han stod vid botten av klippan och såg upp på figuren. Hon badade i månens ljus. Ascar. Det var Ascar, bara mindre än han mindes. Den bruna varghanen stelnade till och kunde inte förmå röra sig på flera sekunder innan han lyckades ta sig ur den första dosen av chock. Med ett vrål kastade han sig emot den grå honan och ställde sig över henne med sitt ansikte tätt mot hennes.

"Vem är du?" Begärde han att veta med raggen rest och öronen slickade bakåt.

Ira kände något. Något underligt, en mörkkänsla, men samtidigt så annorlunda. Hon kunde inte riktigt sätta nosen på vad det var. Hennes blick började söka efter en främmande, men hon fann ingen. Känslan kröp sig in på henne, fick henne snart att känna sig oövervinnerlig, hon kände sig ha kontrollen över sinnet själv. Eller någon annans? Hon förstod inte. Men ganska snart förstod hon varför för i nästa sekund ryckte hon till och en varg dök upp i en höghastighet rakt framför henne. Öronen ströks osäkert bakåt men de giftgröna ögonen stirrade intensivt in i ett par röda. Vem var denne att konfrontera henne på detta viset? Känslan av kraften var nu som bortblåst. Detta var en varg med mycket kraft inom sig. Påminde henne om kraften Iwaku ägde, men i en annan riktning. Hon lade huvudet på sned. Såg en aning förvånad ut, men samtidigt nyfiken.
- Ira.. Och vem må ni vara varg med makt över sinne och tanke?
Sa hon med en mörk stämma. Något sade henne att hon helt enkelt inte skulle vara svag i detta läge. Detta var en varg hon bör frukta. Varför satt hon då trotsigt kvar och stirrade tillbaka? Hade hon inte lärt sig något sedan hon mött en av nattensvarelser? Ira hade noga utvecklat sina krafter mer och mer. Det kom till användning, då hon ganska snart kunde känna på sig vilka hon bör akta sig för att säga fel saker till och inte. I framtiden skulle hon kunna mycket mer än så och även skulle hon bli en mästare på manipulation då hon skulle veta mycket om individen innan hon ens hunnit tala med dem.

Så många tankar for igenom hans huvud under en bråkdels sekund. Den unga honan framför honom såg ut som Ascar. Men kunde hon vara de? Hennes sinne var inte som han mindes det. Hon nämnde sitt namn. Ira. Inte Ascar. Ira. Förvirrat höjde han huvudet, backade långsamt ifrån valpen fortfarande utan att kunna slita blicken ifrån henne. Hon var Ascar, men ändå inte. Tramptass förstod inte. Ascar var död. Sedan länge. Honan talade, men Tass hade svårt att lyssna.

"Tramptass..." Mumlade han, fortfarande med tusen obesvarade frågor i huvudet. Det tog honom ytterligare några sekunder att hämta sig, men snart lyckades han samla sig så pass mycket att han kunde gömma chocken och förvirringen bakom ett svagt flin. Han harklade sig ursäktande. "Jag är Tramptass, beta i Devils." Han studerade den unga kopian av Ascar då han sa flockens namn. Kände hon igen det? Var hon Ascar? Hade hon återuppstått? Eller var det här ett trick från någon avlägsen fiende? Tramptass kunde inte förneka att det var en konstig, onaturlig känsla att stå här, bredvid Ascar igen.

Men han kände sig glad. Jätte glad.

Tramptass. SKOJADE HAN MED HENNE!? Hennes ansikte sken upp en aning i nyfikenhet och öronen spetsades på ett mer alert vis. Nu snackade vi! En äkta medlem av Devils. På något sätt hade de alltid varit som hjältar i hennes öron. Alltid. Trotts detta var det inte dit hennes tassar förde henne, nej ödet hade något annat planerat för henne, men det hindrade henne inte ifrån att få prata med en. Vilken tur hon hade.
- Den Tramptass?!
Sa hon bara, smått förvånad fortfarande och väldigt nyfiken. För nog hade hon hört om Tramptass, Malvado, Nevada, Tenkai, Shiro, Frost och självklart Kyoko. Nåja, hon hade tur som fick träffa betan själv. Hon la huvudet på sned, varför var hanen. Såå tveksam? Hon kunde inte riktigt sätta ord på hur han betedde sig, men nog var det inte vad hon hade förväntat sig. Hon valde sedan att fråga det uppenbara, för nog var inte detta Devils tillhåll.
- Men vad gör ni här?

Redan innan honan hunnit svara såg Tass att hans namn klingade bekant i honans öron. Så hon visste vem han var. Genast blev han på sin vakt.

"Finns det fler Tramptass?" Sarkasmen hördes tydligt i hans röst. Så hon visste vem han var. Då hade hon antagligen hört talas om Devils. Det kliade i huvudet på honom, han ville så gärna undersöka hennes sinne, men han visste, sedan tidigare erfarenheter att det var dumt att göra sådana intrång utan att veta vem man hade att göra med.

"Bara för att mitt revir ligger i Öknen så behöver jag ju inte spendera all min lediga tid där, eller hur?" Hans röst hade fått en vänlig klang. Han stegade närmare henne igen. Så fruktansvärt lik, det var inte möjligt. Lurade hans ögon honom? Var det ett trick? Han behövde svar nu, innan han skulle bli galen.

"Ira.." Började han långsamt. Han visste inte riktigt hur han skulle fortsätta. "Du påminner om en gammal vän till mig. Ascar." Han stannade där, för att se hur hon reagerade.

Ira flinade till då hon hörde hanens sarkastiska svar. Hon visste faktiskt inte, men som han sade så var det kanske inte speciellt troligt att det gjorde det. Hon förblev stilla, visste att hanen hade starka krafter. Ja Morbror hade lärt henne mycket. Speciellt om mäktiga vargar. Och tydligen räknades Trampass till den avdelningen.
- Jag vet faktiskt inte.
Svarade hon bara och flinade roat vidare. Hanen svarade och hon kände sig åter igen en aningen dumförklarad. Men ack hon var för nyfiken för att ens känna sig nere av det hela. Eller ens trampad på. Hon var på topp! Det var inte mycket som skulle ta ner henne där ifrån.
- Stämmer, men är det vist att vandra så nära fiendens revir ensam?
Sa hon sedan, mest nyfiken faktiskt. Hon visste inte mycket om flocklivet, så det var väl dags att lära sig lite. Kanske kunde Tramptass upplysa henne om hur saker och ting ligger till. Kanske inte. Något sade henne att han egentligen inte var ute efter att tala med just henne. Hon kunde känna kraften hanen hade. Konstigt nog liknande den inte alls Iwaku's, som hon hade förväntat. Alltid var det något som skiljde. Hans röst avbröt henne och hon lyssnade noga. Ascar. Namnet klingade välbekant i hennes öron och hon fnös kallt. Ja detta var då sannerligen något hon började vänja sig vid. Fiero, Iwaku samt Mivria verkade ha sett precis samma sak.
- Så lika är vi väl ändå inte?
Sa hon med en svag suck. Visst hon tyckte inte illa om att vara lik en så välkänd och beundransvärd varg i Numoori, men när skulle hon få sin egen identitet? När skulle hon bli igenkänd för sig själv. Inte för någon annan? Mindes de inte Ascar för hennes detaljer? Ach. Nu blev hon smått irriterad.

Tramptass kunde inte låta bli att le åt honans fråga. Nej, det kanske inte var speciellt klokt av honom att vara så nära Qu's revir. Men ärligt talat så brydde han sig inte. Det var nästan en lockande tanke att kalla på Miviria och den där förbaskade tvättbjörnen och resten av deras stinkande gäng. Han undrade stilla hur många av dem han skulle hinna slaka innan de tog hans liv.

"Jag fruktar inte Qu." Svarade han kallt. Tonläget talade om att han inte ville spinna vidare på den tråden. Han hade aldrig gillat Qu, men aldrig någonsin hade han känt ett så starkt hat emot dem som han gjorde nu. De hade tagit hans själsfrände. De hade slitit henne ifrån henne. Att tala om dem väckte det brinnande hatet i honom. Det kanske var tur att Iras tankar avbröt honom, ett namn hade dykt upp i hennes sinne och snabbt försvunnit igen, men det undgick inte Tramptass. Det kändes som någon hade slängt en hink iskallt vatten på honom. Egentligen så var det en logisk förklaring till allting, kanske Ira var Ascars dotter? Han rynkade pannan, hennes väldigt unga dotter. Nej, det var omöjligt.

"Du känner Fiero." Konstaterade han med illa dold avsmak.

Hon hörde tydligt på hanens stämma att det inte var ett ämne denne ville fortsätta på. Så hon lät det vara. Qu. Ja nog kände hon till det eviga hatet flockarna emellan. Hur de ständigt sårade varandra med krig och mord. Varför egentligen? Hon hade nog aldrig egentligen hört grunden till deras fientlighet emot varandra. Vad bottnade det första kriget i? Det han hört så mycket om. Stämde allt? Hade denna hane varit där? Hon var förväntansfull på att höra svaren, men kom inte för sig att ställa frågorna. Här behövde hon säga rätt saker och hon antog ganska snabbt att uppföra sig mer som en valp inte var ett alternativ.
- Far.
Sa hon bara till svaret på hans konstaterande. Nåja, hon kunde inte ljuga. Hanen hade hennes sinne om han så ville. Lika bra att tala rakt ut om saken. Även om hon förstod att detta inte var ett namn som hanen kanske gillade speciellt mycket. Men det kunde säkerligen förklara saken, varför hon är så lik Ascar. Hon hade starka gener, från Devil's och Qu. Krigare, alla på sitt egna vis. Hon fann inget intresse i detta dock. Att dela någon av deras sida. Hon hade sin egen väg att gå och nog kallade den på henne.
- Vilket förklarar likheten. Hurdan var hon egentligen? Ascar.

"Far." Svarade honan. Egentligen förvånade det inte Tramptass det minsta, det förklarade likheten. Han log obesvärat åt henne, men inombords kämpade han med de starka känslorna. Han ville slita sönder förrädarens avkomma men samtidigt inte. Han ville hämnas Fieros svek, men inte skada Ascars blod. Hur hade Ascar gjort? Tramptass visste inte. Ungvargens nästa fråga räddade honom tillfälligt ut situationen. Hur hade Ascar varit? Det var många, långa år sedan flocksystern dog. Devils glansdagar var förbi.

"Väldigt lik dig skulle jag tro." Svarade han och flinade. Men sedan blev han allvarlig. "Vi stod varandra nära. Hon var en bra varg. Lojal och plikttrogen. Men framförallt en äkta Devil." Till skillnad från hennes patetiska son.. Fiero var död för honom. Han hade litat på honom men han hade pissat på flocken. Svikit när de behövde honom som bäst. Hur var hans relation till Ira? Vad skulle han göra om Tass tog dottern? Eller dödade henne?

Lockande tankar. Tass log.

Hon nickade. Utseendemässigt ja, då var de väldigt lika om man bortsåg från de gröna ögonen och ett visst mönster över sidorna som Ascar inte haft. Annars var de så gott som kopior, kroppsmässigt, färgtonerna och resterande mönster. De ljusa tårna på framtassarna, den ljusa ryggen och pannan med de mörka trianglarna runt ögonen. En vacker teckning hade hon ärvt.
- När jag finner rätt ledare att följa kommer jag vara denne lojal jag med.
Sa hon och sträckte en aning på sig. Hon såg det inte som en skyldighet att följa den flock man föddes i, inte om man inte kände någon samhörighet där. Hon trivdes helt enkelt inte och hon hade inte tänkt stanna där. Hon hade lyssnat väldigt noga. Denne Ascar var en stor förebild, samtidigt som om det kändes som om skuggan denne kastade över henne var för stor för att mäta sig med. Men hon skulle försöka.
- Må vi vara lika till det yttre, men hennes eld bär jag inte med mig.
Sa hon, smått besviket. Dessutom hade hennes egna krafter inte alls utvecklats som hon hoppats på. Hon kände sig svag, men samtidigt visste hon att det fanns kraft där inne, hon hade bara inte lärt sig ta ut den. Inte helt i alla fall. Hon hade helt klart kunnat se sig själv med eldens krafter. Även om det var kyla som lockade henne. Hon gillade eld, det fascinerade henne. Hanen log emot henne. Hon undrade varför egentligen.

"Det återstår att se.." Svarade han med ett flin. Hennes far hade haft samma inställning, se hur det gick för honom. Tass hade inte hört något från honom sedan kriget, tur för Fiero det. Han kände inte Ira, men han hoppades hon var mer som sin farmor än sin far. Då hon åter tog till orda fnös den bruna hanen åt hennes uttalande. Eld, han hade aldrig varit förtjust i den kraften. Den hade skadat honom otaliga gånger och det var inte bara fienders eld som hade skadad honom. Även Frost hade råkat elda på honom några gånger under träning. Säkerligen hade Ascar även gjort det. Idiotiska kraft.

"Du ser besviken ut." Konstaterade han kallt. "Du har utan tvivel blivit förärad en likvärdig talang. Eld är definitivt inte den mäktigaste förmågan." Fortsatte han med ett snett leende. Han hade stött på vargar med betydligt större och skrämmande makt. Han själv, till exempel. Han flinade högfärdigt och tittade på honan, nöjd över sig själv.

Ira tittade på hanen. Ja men visst var det så. Det återstod att se, framtiden var ovis. Men hon visste att om hon fann rätt ledare, rätt plats så skulle hon vara denne trogen. Något som kärlek skulle aldrig kunna sätta hennes lojalitet i diket. Hon studerade hanen mer noggrant. Ärren som löpte över hans öga fascinerade henne. Det ända hon hade som var märkvärdigt hos henne var de tre guldörhängena hon fått av en konstig Caza varg när hon försökt konversera med denne. Ira funderade över om hennes kraft egentligen skulle vara så bra. Visst vargar skulle tappa kontrollen i en strid, men hon hade ingen aning om hur länge hon skulle orka använda den. Hur mycket koncentration som krävdes.
- Märkvärdig är den allt, får jag lov att demonstrera?
Sa hon med en uppriktig stämma. Hon flinade sedan svagt. Hon ville veta hur mycket den utvecklats efter träningen. Skulle hanen här också vrida sig i smärtor en kort sekund innan hon inte orkade hålla uppe det längre? Hon ville veta om hon kunde påverka större djur längre än tidigare. Nog hade hon övat mycket. Hon undrade om hennes demonstration skulle göra så att hanen skulle göra något hemskt emot henne? Kanske? Det var en risk hon var villig att ta.

Tramptass kände honans blickar. Fascinerades hon av hans ärr? Eller skrämde de henne? Han hade fått många olika reaktioner genom åren. Han flinade. I sinom tid fick alla sina ärr, alla kanske inte var synbara, men alla varelser han någonsin stött på hade någon form av ärr, fysiska eller psykiska. Ira skulle också få känna på smärta. Riktig smärta, precis som alla andra. Då hon erbjöd sig att demonstrera sin kraft mötte den bruna hanen hennes blick med misstänksamhet. Hon må va liten, men han var klok nog att aldrig underskatta okända krafter. Varsamt backade han några steg och såg på henne igen.

"Visst." Sa han kyligt och stod tålmodigt och väntade på henne. Han undrade i sitt stilla sinne vad hon skulle demonstrera. Han stod på helspänn, redo för vad som helst, men sinnet var oskyddat. Än så länge.

Hanen var annorlunda. Hon visste aldrig riktigt vart hon skulle placera honom eller hans flin. Det var många saker han flinade åt så nog kunde hon inte direkt placera dem över lag. Han var en annorlunda varg, men nog trivdes hon i dennes sällskap. Kunde vara sig själv, ingen som störde sig på henne annars så onormalt dystra beteende. För att vara valp. En misstänksam blick gav han henne och Ira gav ett flin tillbaka så att främre tandraden kunde skymtas. Hon såg riktigt elak ut, trotts att hon fortfarande hade ett riktigt valpigt och gulligt uttryck. Ja det var ett tag kvar innan hon skulle ens kunna kalla sig ungvarg. Fortfarande alldeles för ung och för liten i de flestas ögon för att ens klara sig ensam.
- Ta inte illa upp.
Sa hon bara roat och flinade. Hon koncentrerade sig noga och sedan kände hon hur kraften fick hennes giftgröna ögon att lysa lite extra. Det härliga med Ira's kraft är att en är fysisk, även om den inte syns. Som en blixt egentligen. Den syns och känns, men är fysisk. Ira's kraft syns inte, men känns och är helt fysisk. Smärta. Inte inbillad. Nej äkta. Härligheten är att hon inte alls behöver någon mental kontakt med vargen, eftersom hennes kraft inte är mentalt bunden till den andra individen. Ingen illusion som faderns. Nej äkta. Han skulle känna smärta i kroppen på alla möjliga sätt, starkare ju mer hon konserterar sig. Visst går hennes koncentration att bryta, samt skulle smärtan enkelt försvinna om han så backade 15 steg eller mer. Eftersom hon inte expanderat kraftens radie speciellt mycket ännu. Hon slutade och ögonen sjönk i glöd.

"Ta inte illa upp." Oroväckande ord. Tramptass flinade. Han lät sig inte skrämmas av en liten valp. Han mötte hennes gröna blick, som på ett ögonblick började lysa starkare. Tass rynkade pannan och väntade på vad som skulle komma. Plötsligt kände han en ilande smärta i kroppen, som att han blivit träffad av blixten, det stickande smärtan i hela hela kroppen fick honom att kvida till och för några sekunder kunde han inte förmå sig att röra sig alls för smärtan var så stor. Han blockerade sitt sinne men smärtan försvann inte, den var fysisk, trots att han inte kunde se den. Märkligt. Han såg på honan som koncentrerat stirrade tillbaka på honom med sina lysande ögon. Tramptass skrattade, högt och länge. Smärtan skar som knivar i honom, men han kunde inte låta bli att skratta. Ascar skulle vara stolt över sitt barnbarn. Med den kraften kunde hon bli stor. Stor som Ascar var. Skrattat dog bort och ersattes av en ogillande grymtning. Han kunde bara stå ut med en viss tids smärta innan även han tappade orken.

"Det räcker." Morrade han.

Ira kände kraften flöda genom varje del av hennes lilla kropp. Hon kände hur den nådde hanen i samma stund som hon lät den göra det. Kraften var så märklig. Även för henne var den ytterst svår att förstå sig på. Hon blev mer eller mindre chockad över hanens reaktion. Hon kunde mer eller mindre se smärtan i hans ögon, trotts detta lät denne skrattet förgylla deras närvaro. det förvånade henne, men samtidigt så förstod hon innerst inne. Hennes kraft var unik. Speciell. Då denne sedan lät smärtan ta över och grymtade bistert till åt henne slutade hon med ens. Hennes framknän skakade av ansträngning. Men andningen var densamma. Nog hade det tagit mycket på henne. Hon visste inte ens att hon hunnit lära sig så mycket. Hon kände dock att hon behövde bättra på avståndet, för det var precis så att det räckte fram till hanen. Hon var stel. Log inte, flinade inte och ögonen slutade lysa. Hon var nog mer imponerad över sig själv än vad hanen var. Hon förblev tyst en stund innan hon valde att säga något. Frågan ställde hon dock en aning osäkert, då hon själv inte alls visste hanens åsikt.
- Imponerande?

Med ens försvann smärtan och Tramptass suckade av lättnad. Den unga honan framför honom såg utmattad men förvånad ut. Tass log, hon påminde honom så mycket om Kovu, när han var i hennes ålder och sakta men säkert lärde sig hantera sin kraft. Det var en mäktig känsla att se dem utvecklas.

"Mycket." Svarade han roat. Han tvivlade inte längre på att Ira skulle bli något stort, men han visste inte hur han skulle hantera det. Skulle han känna hat? Eller stolthet? I nuläget kände han ingenting. Han var så trött på alla bråk och dispyter.

"Vad ska du göra nu Ira?" Frågade han tillslut och granskade henne med en neutral blick. Skulle hon återvända till sin söta gamle far och hans patetiska flock? Kanske skulle Devils kunna ta gisslan? Trots att det var en suverän idé så tog det emot, det kändes inte rätt att göra så mot valpen. Inte för att hon var ung, utan för att hon var en kopia av Ascar, hans döde vän.

När Tramptaffs öppnade munnen och åter igen talade efter en kort stund av återhämtning sken hennes ansikte upp i ett leende. Hon kände sig plötsligt väldigt stolt och kraftfull. Även om hon visste att hon hade mycket att träna på. Hon var fortfarande svag, men hon blev starkare och starkare för varje dag som gick. Hon kunde knappt tro det, hur långt hon kommit bara av att ha vandrat från flocken. Hur mycket hon utvecklats och lärt sig. Hon hade lärt sig att hunger går att övervinna. Man överlever om man kämpar. Hon hade varit för liten och det syntes tydligt över hennes rangliga kropp, där höftben och revben stack ut över en smått svullen mage då hon nyligen ätit sig proppmätt.
- Vila ännu en dag, sedan bege mig norr ut. Du själv?
Sa hon smått nyfiket. Hon ville veta lite av hur livet i Devils faktiskt var, men det var inte lätt att fråga en så stor varg i hennes liv. Hans namn var henne kännt och hon fattade knappt att han var här, alldeles framför henne. Hela Devils kändes egentligen mer som än saga än som verklighet. Det var därför hela mötet kändes så overkligt för henne, även om det sakta men säkert började sjunka in.

Så den lilla skulle norrut. Tramptass rynkade förvånat pannan, oförmögen att dölja sin förvåning. Norden var inget som lockade Tass och han förstod inte varför någon annan skulle lockas av det kalla, otämjda landskapet däruppe. Han hade varit i Öknen för länge, hans päls skulle inte klara den karga iskylan i norr. Men Ira kanske var bättre anpassad till ett sådant klimat.

"Vad finns det norrut som du söker?" Han var trots allt lite nyfiken på varför hon valt att färdas just åt norr. 

"Jag ska återvända till flocken. Vi har mycket att stå i." Fortsatte han sedan med ett hemlighetsfullt flin. Oh ja, han hade stora planer för flocken, men det var ingenting för små valpars öron. Rykten spreds så lätt.

Ira funderade. Hon visste egentligen inte varför hon färdades norr ut. Det var dit hennes själ och tassar förde henne så hon tog sig dit och vandrade mer och mer för varje dag som gick. Hon var för liten för att vandra ensam. För svag, för oerfaren. En dum valp med turen i sina tassar små. Hon hade den på sin sida och ännu hade den inte övergett henne. Men varje dag som gick så blev hon äldre. Varje dag som gick fick henne att bli lite mindre beroende av den där turen. En dag har allt utvecklats till erfarenhet och styrka och det är då hon kan tacka turen som varit med henne.
- Kylan, utmaningen. Det känns som om. Som om jag hör hemma där.
Sa hon smått fundersamt. Hon hade det i blodet. Varför Ascar, bergsvargen lyckats och klarat av att leva i öknen visste hon inte. Men hon klarade inte ens av att leva i Byomi. Hon behövde kylan för att stilla hennes sinne. Han talade åter igen och öronen spetsades mer uppmärksamt emot hanen. Hon förblev nyfiken och skulle alltid finna ett intresse i vad Devils sysslade med.
- Mycket att stå i?

Tramptass fnös till av skratt. Kyla var ingenting han gillade, mest främst för att hans päls helt enkelt anpassat sig till Öknens klimat. Visst klarade han kyla, på nätterna kunde det bli nollgradigt och med en bitande isvind var det ingen trevlig temperatur, men snö och kyla var en helt annan sak. Förr, innan han träffade Devils hade han svaga minnen av att han faktiskt hade gillat snön. Men det var längesedan nu. 

"Då antar jag att du gör rätt i att gå dit." Sa han och sträckte på sig. När honan intresserat spetsade sina öron och nyfiket såg på honom flinade han roat, men Devils planer var inget för små söta valpöron. 

"Som sagt... Mycket att stå i." Han blinkade retfullt och började sakta gå bortåt. "Vi ses Ira." Han vände sig bort och försvann utan att se sig om. Han var inte säker på att de skulle ses igen eller under vilka omständigheter. Men en sak var han säker på, den lilla honan fascinerade honom och han skulle inte ha någonting emot att träffa henne igen.

Ira nickade bara. Han hade rätt och hon gjorde rätt som följde sina instinkter. Hon skulle härdas! Bli stark och träna sig själv att överleva i vilka områden som hon än kunde stöta på. Livet var en utmaning och hon utmanade sig själv. Ingen svagis, ingen vekling skulle någon sin våga göra valet själv. Ira var född att hitta sin egen väg, sina egna spår och sitt eget liv. Det kände hon på sig!
- Det hoppas jag.
Sa hon bara och log svagt emot honom, innan det förvandlades till ett valpigt smått lurigt flin. Hon vände på klacken och skuttade ner ifrån klippan. Hon försvann i gräset tills hon tog nästa språng där ifrån. Bort ifrån utkanten av slätten. Hon skulle ta ett sista mål mat ifrån Qu's trygga armar och sedan bege sig vidare på färden. Nu var hon på väg!

[Avslutat?]

- A V S L U T A T -