Qilaq repeterade ett mummel till förklaring som snart skulle bli en hel ursäkt till ledaren om hur han och hans bror kungligt klantat till sin första riktiga uppgift. Han skulle alltså även föra Novokas talan nu. Han hade inte sett Novoka idag så han hade bestämt sig för att det fick bära eller brista. Han skulle prata med Tramptass själv. Det var säkert en jättedum idé. Han var rädd, såklart. Det ville han dock helst inte erkänna. Nu gällde det. Ända sedan den flygande pälsbollen flugit sin kos hade Qilaq levt med väldigt mycket ångest. Fantastiskt otroligt mycket ångest över hur han och Novoka skulle framföra nyheten. De skulle ha hållit saken vid liv tills Tramptass sagt stopp, men nu var saken inte bara vid liv utan också på fri fot. Qilaq fnös irriterat medan han gick runt i cirklar. Till slut bestämde han sig för att aktivt leta efter Tramptass. Nu gällde det. Inga bra ord hade uppenbarat sig för Qilaq men han fick tala från hjärtat helt enkelt. Det han sagt till Novoka om att det vore bäst att ljuga lät faktiskt inte så bra nu i efterhand. Om Tass kom på dem med att ljuga skulle konsekvenserna bli ännu hänsynslösare.

[Reserverat till Tramptass]

Den bruna hanen stod och såg ut över minneslunden. De hade kämpat länge och väl. Zhevras stenbord stod under en stor gammal yuccapalm. De blodröda mönstren inhuggna i bordet talade om tappra krigare, blodiga slag och ond bråd död men också om heder och mod. Det porlande vattnet från källan och den lummiga grönskan gav en harmonisk klang. Shiro skulle hedras med en ceremoni de skulle sjungas sånger om i evigheter. Tass log svagt när han tänkte på den gamle läromästaren. Shiro skulle gillat minneslunden. Den var vacker och grön i ett annars väldigt kargt och torrt område. 

"Qilaq. Du har något du vill berätta för mig." Rösten var lugn och beräknande. Han hade tydligt känt av den unga hanens närvaro. Hans känslor gjorde det omöjligt för honom att smyga sig på ledaren ens om han hade försökt. Tass började gå ifrån minneslunden, tillbaka mot grottorna. Han såg inte på flockbrodern men han kunde tydligt känna hur obekväm den unga hanen var.

Innan Qilaq hunnit sortera tankarna så hade hans ledare redan noterat deras existens. Ja, det var lönlöst att ljuga. Hans obehagskänslor blev mer påtagliga. Han ville undfly det här men hade själv sökt Tramptass i Novokas ställe. Inte så att Novoka skulle ha gjort det själv, men han ville så snart som möjligt tala för dem båda. Qilaq ville göra resultatet så fördelaktigt för bröderna som möjligt men med förutsättningarna var det svårt att säga hur väl detta skulle tas emot och hur konsekvenserna skulle se ut. Qilaq kunde faktiskt inte alls föreställa sig hur det här skulle bli.
  "Det... tja, kan man väl säga", sade Qilaq villrådigt och såg sig velande omkring.
  Hans beteende var en besvikelse. Därför rätade han på sig och harklade sig. Bäst att få ur sig det. Spotta ur sig skiten. Bara säga det. Säg det.
  "Jag och Novoka tappade bort den", sade han så stadigt och sakligt som han kunde.
  Att säga att han var nervös var en underdrift. Det hade varit en sådan enkel uppgift. Tydligen inte. Fint. Nu skulle man tvivla helt på brödernas kompetens.

Tramptass stannade upp under Qilaqs bekännelse. Han såg ut i fjärran men sa ingenting. Tystnaden blev påtaglig, antagligen tryckande för den unge flockbrodern. 

"Jag är besviken." Sa den bruna ledaren tillslut och borrade in blicken i Qilaq. Han var inte arg. Den svarta valpen hade undsluppit dem. Felet var hans - inte deras. Med en suck släppte han den unge hanen med blicken. Den svarta fluffbollen hade uppenbarligen haft mer kraft i sig än vad ungdomarna klarat av att hantera. Misstaget hade inte kostat flocken någonting - faktum var att allt nästan hade gått som Tass planerat. Den svarta honan var traumatiserad, men fri. Hon skulle sprida ord om hur fruktansvärda Devils var. Hon skulle hjälpa dem sprida skräck i Numoori och hon skulle sätta Blodbergen på kartan. Tass tankar riktades åter till den unge flockbrodern. Han och hans bror behövde fortfarande lära sig att misstag, hur små de än må vara, inte accepterades i flocken. "Du har misslyckats med ditt uppdrag. Jag hoppas du har tagit lärdom av den här händelsen. Oavsett storlek eller ålder, underskatta aldrig din fiende." Tass fortsatte gå mot reviret och förutsatte att den yngre hanen följde honom. "Ni tappade bort min fånge, så nu måste ni hitta en ny åt mig. Det är allt jag begär." Det var en rättvis konsekvens. Tass stannade upp igen och spände ögonen i flockbrodern. "Och Qilaq, svik mig inte igen." Han skulle inte vara lika förlåtande då. I samband med uppmaningen skickade han en känsla till Qilaqs sinne, ett smakprov på den fruktansvärda vrede som skulle drabba honom om han återigen misslyckades med ett, enligt Tass, inte alltför avancerat uppdrag.

Qilaq kände sig oerhört obekväm när det blev tyst. Hans hjärta skippade slag flera gånger. Han mådde lite illa en kort stund. Sedan kom det, ord av samma värde som en hård smäll mot nosen. Jag är besviken. Oj då. Qilaq önskade att han kunde ha förberett sig mer för det på något sätt. Han hade varit väldigt förberedd tills Tramptass faktiskt sagt det där. Det kom inte direkt som någon chock. Att han skulle bli missnöjd när något sådant här hänt. Det var ganska sensationellt egentligen, hur de båda ynglingarna hade åstadkommit ett sådant magnifikt misslyckande. Tramptass blick var stinn. Vart var Novoka när man behövde stöd? Qilaq vågade inte släppa blicken han mötte men hans öron segnade ner i underläge. Han behövde inte Novoka. Han kunde klara det här själv. Med ens suckade ledaren och såg bort. Qilaq, som märkte att han hållit andan, pustade ganska ljudligt ut. Tass förklarade att man aldrig skulle underskatta sin fiende och att det misslyckade uppdraget förhoppningsvis resulterat i att Qilaq blivit visare. Ledaren började stega iväg och Qilaq var inte sen att följa efter, idel öra. 
  "Hur ska jag..." började han när Tramptass beordrade att han skulle hitta en ny fånge åt sin ledare.
  Blicken återvände till Qilaqs. Tramptass betonade hans namn. Sedan bad han Qilaq att inte svika honom igen. Qilaq var inte rädd för Tramptass men han hade naturligtvis stor respekt inför sin ledare. Att se honom vredgad skulle dock kanske göra Qilaq vettskrämd. En kall kåre smet längs ryggraden och Qilaq nickade hastigt. Känslan som fyllde honom var Tramptass förbittring vilket sände vågor av skam till varje hörn av Qilaqs väsen.
  "Räkna med mig", försäkrade han Tass på direkten.
  Han lät mycket mer självsäker än han kände sig. Vad hade han gett sig in på...
  "Jag ska inte göra dig besviken", lovade Qilaq och backade. 
  Han backade lite till, sedan avlägsnade han sig från platsen. Dags att rentvå sig själv.

[Avslutat!]