Den täta dimman hade fått den unga bevingade hanen att landa och nu gick han över denna slätt. En öde och kall plats verkade denna slätt vara och han undrade smått varför han valt denna vägen. Han hade inget mål i sikte så han hade kunnat välja en annan väg men i luften hade det inte sett så illa ut förrän dimman sakta blev tjockare och tjockare tills han varit tvungen att landa. Han rös ända in i märgen då han insåg vart han befann sig. Hans mor hade berättat om detta område och varnat honom för att beträda dess marker då de levande döda ägde detta område.

De silverfärgade ögonen smalnade då han föröskte koncentrera sig på en figur i dimman. Han stelnade till då denna rörde sig och öronen veks bakåt. Var det en av dom? En av blodsugarna? Raggen reste sig och han slog ut med vingarna. Skulle han fly? Skulle han ta chansen att se efter? Ung och nyfiken som han avr valde han de senare. Han skulle kanske kunna fly om de visade sig vara en av blodsugarna. Sakta gick han närmare. Vädrade i luften och försökte se vad det var han hade framför sig.

Öronen klippte till och riktades framåt. Det fanns något längre bort, något som rörde sig i dimman. 
Asynja lyfte sin blick och såg ut över det ödsliga landskapet, och mycket riktigt så fick hon syn på en diffus skepnad längre bort i dimman.
Skulle hon vara skrämd eller upprymd över denna uppenbarelse? Då hon hade svårt att föreställa sig att det var några trevliga vargar som vistades på ett ställe som detta, så blev det de första alternativet som vägde över.
Strupen snördes åt och svalget blev genast trångt, den tidigare känslan av obehag som legat över henne växte sig allt starkare.

"Hallå?" Röst var bräcklig och ganska låg, så det var osäkert för henne om den andra varelsen hört hennes hälsning eller ej. 
Hon står kvar, med osäkerheten naggande i hennes trampdynor. Avvaktande.

Han stannade upp då han hörde ett vagt och ganska bräckligt hallå i dimman. Öronen spetsades och han kände hur hela kroppen stelnade till. En kort sekund övervägde han att ta till vingarna även om det avr en risk i denna dimma men sedan började hans hjärna fungera igen efter den första paniken lagt sig. Rösten lät inte som från en varg som ville skada någon, som en av de levande döda. Visst han hade aldrig träffat någon av de levande döda så han kunde ju inte vara säker. De kunde vara ett trick.

Han tvekade nån sekund till men sedan ruskade han av sig och gick närmare skepnaden. "Vem där??" Hans röst var låg och även den hade ett uns av osäkerhet i sig. Han var rädd att han gick i en fälla men samtidigt, ung och nyfiken, kanske även lite dumdristig i detta läge.

"Mitt namn är Asynja. Vem är du?" Öronen lades nyfiket framåt. Rösten som hade besvarat hennes hälsning var inte alls som hon föreställt sig att den skulle ha varit, tvärtom, den var relativt ljus och tillhörde en hane. En yngre sådan om hon inte misstog sig.
Försiktigt tog hon några steg framåt genom dimman tills det att hon gradvist kunde uppfatta större detaljer hos den andra individen. Men så stannade hon tvärt.
Vingar. Hannen hade vingar. 
Asynjas haka sänktes en aning och hon blev ståendes med blicken fäst på hannen. Oförmögen till att yttra några ord. 
Hur var det ens möjligt och vad gjorde en ängel på en plats som denna?  

Han hörde en röst, ett namn. En tik av att dömma på rösten och snart kunde han se en röd gestalt komma fram i dimman och den ljusa hanen spetsade nyfiket öronen. "Mitt namn är Theron" Det var de enda han hann säga innan tiken stannade och tittade på honom. Han klippte lite med öronen och såg sig omkring i fall det var något bakom honom men han såg inget.

Han vände tillbaka den silvergrå blicken mot tiken. "Är det något som är fel?" Undrade han lite fundersamt. Han trodde itne denna tik ville honom något illa men han var ändå på sin vakt.

"Nej, inget är fel." Svarar hon snabbt och blinkade intensivt för att fastställa bilden av den varg som hon såg framför sig. Var det kanske bara en illusion som skapats genom dimmorna? Eller stod det faktiskt en bevingad varg, en ängel, framför henne.
Hon svalde hårt och tog försiktigt några steg närmre.
Av ren och skär fascination så var hon tvungen att ta reda på mer om denna individ. Denna Theron.
"Du har vingar."
Öronen klippte till och riktades nyfiket framåt. Hon stannade upp och hon lät svansen svepa vänligt bakom henne.

Han betraktade tiken och slappnade av lite smått då hon sade att inget var fel. Försiktigt kom tiken närmare honom och han betraktade hennes röda päls med de svarta teckena. Han hade aldrig sett en fläckig varg, eller en med röd päls för den delen. Han lade huvudet lite på sned.

Sedan då tiken påpekade att han ahde vingar så vände han på huvudet, tittade lite på sina vinagr som han sträckte ut lite. Sedan lade han dem till rätta mot kroppen och vände tillbaka de silvergrå ögonen mot tiken. "Ja jag har vingar.. Är det konsigt att jag har vingar?" Han hade visserligen varit enda i flocken med vingar och han hade inte träffat på någon fler med vinagr men han visste att det fanns fler. Hans far hade ju haft vingar, det hade i alla fall hans mamma sagt. Men varför hade han inte träffat på fler bevingade vargar för och avrför hade hans mor inte sagt något om andra vargar emd vingar. Detta fick honom att börja fundera mer på sina vingar och om det fanns fler, om hans far verkligen haft vingar eller om hans mor bara sagt det för att lugna ner flocken och honom.

"Nej, alltså..."
Hanens fråga fick henne att känna sig dum och otillräcklig, som om att det var något hon borde känna till. Men det var många saker som hon inte hade den blekaste aning om längre. En livstid av minnen hade gått förlorade under en endaste natt, under det ofrivilligt möte med den okände vargen.
Hon vänder bort blicken och låter öronen lägga sig mot bakhuvudet. Svansens rörelser avtar och blir hängandes slappt.  
"Jag vet inte." Säger hon lågt, nästan viskandes.

Theron såg på tiken och lade huvudet lite på sned. "Jag vet inte heller. Min mor sa att far hade vingar men jag har itne träffat någon annan med vingar." Han klippte lite med öronen och log seda lite mot henne. "Men jag har aldrig heller träffat en röd fläckig varg." Han svepte mjukt emd svansne och undrade om hon skulle ta illa upp av det han sade. "Jag har inte träffat så många förutom silvervargarna i den flock jag kom ifrån."

Theron gick lite närmare tiken och letade efter hennes blå blick med sina egna silvergrå. "Jag hoppas att du itne tar illa upp men vad för typ a varg är du?"

Hon lyssnar i tystnad på hans ord och försiktigt vinklas öronen framåt igen. Nyfiket. Hanens sätt att tala till henne och kroppsspråket han använde sig av ingav en känsla av värme och vänlighet. Utifrån det så antog hon att han inte menat något illa, det var bara hon som hade lyckats överreagerat som så många gånger tidigare.
När Theron tar några steg närmre den rödgula honan så tar hon ett steg tillbaka och låter sin blick möta hans.

"Jag?" Säger hon lågt, men med en frågande ton.
Under sitt möte med Theia så hade den vackra honan berättat allt hon visste om Asynja, men trots att de båda hade vandrat tillsammans under deras yngre år så var det inte mycket hon kunnat förtälja.  
"En stäppvarg." Men vilken ras hon tillhörde hade vännen haft kunskap om.

Han såg på henne och stannande genast då hon tog ett steg tillbaka. Han lade huvudet lite på sned men fortsatte betrakta den annorlunda men ändå vackra tiken. De silvergrå ögonen hade ett nyfiket uttryck och han svepte mjukt på svansen bakom sig. Han var nyfiken nu på denna främmande varg och han ville gärna veta mer men samtidigt ville han inte pressa henne.

"Stäppvarg" Han betraktade henne och log sena mot henne. "Jag har aldrig mött en sådan förut. Är alla lika vänliga som dig?" Han satte sig ned och svepte den ljusa svansen om sina tassar. Detta var en otäck plats och han tyckte det var kyligt och rått men just nu brydde han sig inte så mycket om det. Då han lade vingarna tillrätta mot ryggen så prasslade det mjukt om hans stora fjädrar.


(Ursäkta sega svaret)

Är alla lika vänliga som dig?
Frågan får henne att lägga huvudet vagt på sned och se på hanen med ett mållöst uttryck i sitt anlete. Hon hade självklart ingen aning, trots att hon så önskade att hon visste, men det inte fanns några minnen att plocka någon information från.
Kanske det var lika bra att hon förklarade det för honom, för annars skulle han förmodligen fortsätta ställa frågor som hon inte kunde besvara och till slut så skulle det hela komma ut i luften ändå. Utifrån hennes lilla erfarenhet som hon fått av hanen under denna korta stund så verkade han vara en vänlig själ som var lika ensam som henne i denna dystra ödemark.
Han hade ändå en ängels utseende, det måste väl betyda något?

”Jag vet inte.” Hon sänker nosen mot marken för att medvetet bryta kopplingen mellan deras blickar. ”Jag… jag har förlorat mina minnen.” I samma stund som hon yttrar det sista ordet i sin mening så faller hon in i en stillsam gråt med tårar som varsamt rullar ner för hennes kinder. Hon har varit stark så länge nu att hennes känslor till slut flödat över.

Han betraktade henne och vek bak öronen lite då hon sade att hon förlorat minnena. "Åh.. jag är ledsen om jag gjorde dig upprörd." Han tvekade men tog sedan några försiktiga steg närmare henne. Han ville inte skrämma henne men samtidigt ville han försöka trösta henne då han gjorde henne ledsen. 

Han iakttog henne noga, ville inte göra henne mer upprörd. Ville hjälpa på något sätt. Han var en vänlig själ som ville alla väl. Nu var han dock osäker på vad mer han skulle göra, vad han kunde göra för denna annorlunda men trevliga tik. 

(Ledsen för de extremt sega svaret :-/ )

"Förlåt mig." Hon snörvlar. "Du har inte gjort något fel, det är bara jag som är lite väl känslig." Ett dovt ihåligt skratt lämnar henne samtidigt som tårarna fortsätter att rulla ner för hennes kinder. Det var den ovälkomna känslan av hopplöshet som åter tagit sitt grepp om henne. Den känsla som alltid låg vid ytan och lurade.
"Och fånig." Lägger hon till.

Hon lyfter huvudet åter och möter hannens blick på nytt. Den ljusa blicken är blank av de tårar som inväntar sin tur på att vandra ner för hennes nätta ansikte och försvinna ner i den till synes bottenlösa dimman.
Ännu en gång slår hon bort sin blick från hannens. Hon vill ändå inte se på främlingen i sitt nuvarande tillstånd. "Jag bör nog fortsätta min vandring." Säger hon kort. "Tack för att ni gav lite ljus i detta mörker." Ljus i form av en vänlig själ i ett bittert och ogästvänligt landskap.
Flödet av tårar börjar sakta avta. Hon lyfter sitt högra framben och drar det över sitt anlete i ett försök att radera tårarna existens från hennes anlete.

[Ingen fara alls! (:]

[Antar att detta roll är avslutat då Theron dog, så jag tar mig friheten att avsluta det - AVSLUTAT.]