Flor tittade på honom. Han verkade inte precis bli lugnad av hennes ord. Hon ville ta och tjuvtitta i hans huvud, se vad det var som skrämmde honom. Om det var hon ändå? Men då borde han väl gått. Så presenterade han sig som Taranis och Flor nickade och log lugnt. Han verkade vara fortfarande lika närvös. Flor la huvudet fundersamt på sne medan hon granskade honom ännu en gång, för att söka tecken på nått som hon inte riktigt visste vad.
"Taranis.." mummlade hon, mest för sig själv, men om det var hon som skrämde honom så kanske det inte var så konstigt. Kanske trodde han bara att det var hon som hade startat nått stort bråk.
"Jag ska inte göra dig illa" sade hon igen men denna gång med en säkrare övertygande röst, inte lika skämt samt. Hon sneglade i vattnet och såg sitt egna huvud och vände snabbt bort blicken igen. Ja att han måste se på henne nu var synd för honom.
Men hon kände sig för nyfiken för att låta hans sinne vara ifred, första gången på väldigt länge så skulle hon titta vad som försegicks i någons huvud förutom i strid. Men bara det nödvändigaste.

[Ja, detdär tänkte att Flor skulle kika lite i Taranis huvud. Hon ser allt i bilder, så undrar hur Taranis ser "rösterna" på vilket vis. Hur han typ tänker dem. Och sen lite annat vad han tänker just nu ^^']

[Hm, ja, nog får du kolla ;D vet dock inte riktigt ifall han ser dem så, eftersom att de för honom endast är röster som talar till honom, han har aldrig sett en bild på någon av dem. Så med det får du göra som du vill, dock så kan jag ju nämna att han tror att det är hans förfäder som talar och de har vissa gånger sagt sig vara det också ;p]

Han lyssnade till hennes ord, bara stirrade på henne och lyssnade. Hur hon upprepade hans namn mer för sig själv och sedan hur hon åter talade åt honom. Sade saker, vackra saker. Att hon inte skulle göra honom illa. Och han kunde inte låta bli att slappna av en aning, känna sig lugn och glad över det.
Du, Taranis, du av alla borde väl förstå att det är en lögn.
Javisst, vad dum han var! Självklart kunde han inte slappna av bara för att hon sade att hon inte skulle skada honom, det kunde lika gärna vara en lögn. Något som han med tiden hade blivit allt för van vid att höra, dessutom hade rösterna enda sedan de kommit fram i hans huvud övertygat honom om att ingen varg gick att lita på. De bara ljög, det fanns ingen mening med det hela. Det var endast ute efter att skada honom, han visste det. Och genast spändes kroppen igen och samma rädsla dök åter upp i blicken.
"Hur... ska jag... veta?" Det var en enkel fråga, men ett svar på den kunde vara omöjligt att få. Att övertyga en så rädd varelse om att han inte behövde vara rädd var något som mest troligt inte skulle gå vidare bra.

[Okej, försöker komma på något då :)]

Flor rynkade pannan och försökte på samma gång hålla en normal min och sänkte huvudet lite medan hon på samma gång försökte stänga ut alla andras tankebilder förutom Taranis. Hon försökte hitta något som kunde förklara hans rädsla. Han verkade osäker på om hon ljög om vad hon sade. Sen så kunde hon se en bild på vargar. Vargar som gjorde så att hon rös till. Hon försökte hitta fler bilder på dem, men det var den samma. Som om han inte sett dem personligen, bara gjort till dem själv. Varför fanns den bilden där hela tiden? Kunde den vara någon orsak, kanske kanske inte. Men hon hade inte blivit så mycket klokare på det, bara mer nyfiken på denna hane. Men något gjorde så hon inte trodde henne. Nu önskade hon att hon kunnat höra tankar.. fast det kanske kom.. senare.

Hon tvingade bort alla bilder, hon hade sett tillräkligt. Och hans fråga han ställde henne tog ett tag innan den gick in, hon ruskade på huvudet och hoppades att hon inte sett allt för borta ut. Hon tittade på honom ett tag, fundersam under luggen.
"Jag kan inte göra så att du med ord tror mig, du kan bara själv ta det beslutet" sade hon och gav honom en tyst blick innan hon vände huvudet mot sin egna kropp och började slicka några av de många såren.
"Jag har varit i bråk med en björn" sade hon förklarande då hon fortsatte tvätta sina sår.

Han såg på henne, noterade att hon faktiskt inte verkade så särskilt brydd om honom. Och han kände att det var bra. Hon verkade inte vilja skada honom, kanske han skulle våga tro på hennes ord. Men rösterna var där, hånade honom och vägrade låta honom tro något gott om henne. Han var dum, inte kunde han fatta sådana viktiga beslut själv. Och kanske de hade rätt, han slets mellan sin egna vilja och deras ord.
Dock blev han alldeles för skärrad för att ens tänka på saken mer då han hörde vad hon att säga efter det. Att hon hade slagits mot en björn. Var det därför hon hade alla sår över kroppen? Ja, det måste det ju vara.
"En... björn?" sade han med en min som var blandad förundran och skräck. Sakta tog han ett steg närmare, hade nästan glömt bort hur rädd han egentligen var. Och sedan ännu ett steg, men längre hann han inte. Rösterna påminde honom om hur farliga andra vargar var, om hur skönt det skulle vara om han dog. Och Taranis hejdade sig, kom på sig själv med vad han gjorde. Idiotiskt, det var det. Han skulle inte klara sig utan dem.

[Skumt XD]

Hon fortsatte rytmisk tvätta de svidande såren, den illamående känslan var fortfarande där fast inte lika hemsk då hon inte behövde röra på sig så mycket. Hon kände sig också vinglig, men hon hade slagit huvudet hårt så kanske var det inte så konstigt. Hon hörde hanen närma sig något steg och han lät förvånad vad hon hade sagt.
"Ja.." sade hon dröjande och sneglade upp lite på Taranis. Han verkade fortfarande lika osäker.
"Vad gör du själv här då?" frågade hon och log mot honom, innan hon fortsatte med samma sak som innan, tvätta sår, det var svårt eftersom blodet hade torkat och det fanns massvis med grus och sand i såren som skulle göra allt mycket värre.

[kort..]

Taranis rörde inte en min då han fick leendet av henne. Sanningen var att det var så länge sedan han hade haft en anledning att le att han inte längre var säker på att han visste hur man gjorde. Det var länge sedan någon hade gett honom ett leende, åtminstone ett som var menat som varmt och vänligt. Han var helt enkelt osäker, alldeles för osäker för att kunna tvinga fram en så enkel sak som ett leende. Istället behöll han samma rädda uttryck i ansiktet.
"Jag... vandrar," svarade han sedan på hennes fråga, alldeles för förundrad för att komma sig för att fråga mer om denna björn. Men hans tankar rörde fortfarande frågan om hur hon kunde ha varit modig nog att stå emot en björn och överleva det. Han förstod inte.
Men han blev avbruten, som vanligt av de hånande, viskande, hatade rösterna i huvudet.
Vandrar? Snarare springer för livet som en feg liten hare.
Öronen som hade vinklats en aning framåt lades direkt ned mot nacken igen. Han skulle inte ha sagt något, han kunde inte säga något rätt. Det var nog därför de var med honom, för att lära honom. Om de bara kunde sluta vara så elaka.
Varför skulle vi? Du förtjänar det.
Återigen skratt. Huvudet ruskades lätt. Han ville inte höra, men hade ingen aning om hur han någonsin skulle kunna bli av med dem.

Hon fortsatte att tvätta sina sår och nickade bara då han svarade på hennes fråga och sneglade lite på honom. Det var nästan omöjligt att hålla såren rena, och de skulle troligen bli infekterade ändå. Hon suckade och snärte irriterat med svansen. Hon gillade inte att bli skadad, hon måste alltid tänka på vad hon gjorde då.
Hon slutade tvätta såren och tittade på Taranis i stället.
Hon skulle precis öppna munnen för att säga något. Då ett lågt brummande hördes och Flor vände kvickt på huvudet. Björnungen hade lämnat sin döda mors sida och kom nu ut luffsande ur grottan men hängande huvud men stannade upp då han fick syn på vargarna och stod stilla med darrande ben och sorgsna, rädda ögon.
"Det var hans mor som dog" sade Flor och vände huvudet mot Taranis med en dyster blick.
"Jag vet inte vad jag sak göra av med honom".

[Sorry för segt svar. Men min rollusst med Flor är på noll. Och hon ska pausas efter jag fått avslutat hennes roll. ;P]

Taranis ryckte till vid det dova ljudet som nådde hans öron och när hans blick väl placerades på björnungne så var det helt otroligt att han inte rusade därifrån. Rädslan stack i hela hans kropp och han kunde inte göra annat än stå och se på den lilla björnen, medan rösterna skrattade åt honom och sade att detta var hans sista andetag. Paniken började komma krypandes, han ville inte dö. Han borde lämna denna plats, den gav honom ingenting. Han borde springa härifrån, för här fanns så mycket hotfullt.
Med en frusterad min såg han på Flor då hon talade om björnen, och han började nästan misstänka att något var fel på henne.
"Det är inte svårt, lämna den och spring för livet! Den kan döda dig när som helst! Du borde inte stå så nära den." Det hördes på hans röst att han var övertygad om sina egna ord, och det var han. Hans instinkter sade honom det, rösterna sade honom det och han själv var alldeles för rädd för att våga tro på något annat.