Det är en enda ond sluten cirkel. Man kan inte hålla fast vid något för man kommer alltid att förlora det. Man vill inte att det ska hända och man önskar man kunde hålla fast för evigt. Men det går inte. Man tvingas alltid släppa taget. Och att falla för ondare än smällen man får när man når botten.

Jag har alltid svårt att hålla tillbaka tårarna när jag läser eller hör att någon jag känner har förlorat någon. Även om vi inte direkt känner varandra men vi har i alla fall pratat en del.

Jag vet själv hur ont det gör att förlora någon. Hur hjälplös man känner sig. Hur man önskar att man kunde gjort mer. Men man kommer aldrig kunna göra tillräckligt.

Kram på dig, Mikkis. <3

Shit... Till att börja med ska jag säga att jag lider med dig. Trots att det är sällan ord hjälper, ännu mindre ord som är skrivna, men nu vet du om det.

Sanningen är den att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Droger är ett helvete, systemet är ett helvete - Det är redan sagt. Och visst håller jag med dig, men det känns bara så dumt att upprepa allt du redan har konstaterat. Så jag ska inte dra något långt inlägg, utan bara svara kort. Så du vet att jag har läst, och att jag finns. Och kanske det är lite udda att jag skriver, eftersom att vi typ inte känner varandra. Men jag vill inte bara vara en åskådare, jag vill göra skillnad på något vis.

Det handlar inte om att känna varandra, det handlar om att ställa upp för varandra. Det är så man lockar fram vänskap.

Straight from the heart,
<3

Jag... jag har faktiskt ärligt ingenting att skriva. Bara att det är hemskt att förlora någon, och att jag... finns här, typ. Mina små ord kommer säkerligen inte att ta bort smärtan, men vill bara att du ska veta att jag också lider med dig, käraste Mikkis <3 :(

Jag måste bara få säga tack till alla som skrivit här. Det betyder mycket fast det kanske inte gör någon synlig skillnad.
Det som jag vet är viktigast i en sån här situation är att prata. Ni kanske har hört det förr, det har även jag. När jag första gången förlora en vän ville min fd psykolog prata med mig om det men "vägra". Hon sa att det känns bättre då och det kan hjälpa en långt på vägen.
Men det är inte först nu, flera år efter det som jag förstått vad det faktiskt innebär.
Ju mer man pratar om det, ju mer liksom "accepterar" man det. Man inser att det är så, och man kan inte göra mer än att bara försöka leva vidare.
Dessutom mår man mer piss om man bara går runt med tankarna och sina ord. Förut kunde jag knappt nämna min kompis namn innan jag brast ut i gråt, men nu har jag pratat om honom så länge. Man började prata om det "sorgliga" och nästan anklaga sig själv för att inte ha hjälpt honom. Men ju mer man pratade, desto mer försvann det sorgliga. Man börjar minnas det glada stunderna, det roliga. Och istället för att gråta när man nämner hans namn kunde man istället le.

Det är sjukt. Men jag vet att det kommer funka, ju mer jag vågar prata om honom med hans bekanta och vänner, ju mer kommer även jag kunna acceptera det. Även om det är svårt, och på något sätt låter helt fel.

Jag känner med dig Mikkis... Att förlora en vän... Jag beklagar verkligen sorgen.

Vila I Frid Fredrik!

Mikkis <3

Vet inte vad jag skall skriva mer än att jag lider med dig, för det finns verkligen inget att säga i situationer som denna. Eller det finns mycket att säga.. men känner att jag inte är rätt person att säga det.

Mina tankar är med dig.

Åh.. beklagar verkligen, Mikkis. Hoppas du vet att jag fortfarande alltid lyssnar om du vill prata. För som du själv sa är att prata ut det bästa sättet att ta sig igenom sorger och problem, oavsett om de är ovärldsliga eller stora. Kram

Vila i frid Fredrik.

Så hemskt... trodde inte det var sant heller. tyvärr är jag inte i norrtälje så ofta och missade minnesstunden, men ska dit ikväll... det måste jag. Saknar dig Melinda <3 vila i frid