Himlen var klart blå, med solen som påbörjat sin vag ned mot horisonten, bakom bergen. Ännu var det inte kväll, men luften var inte lika varm som den blev under dagens mittpunkt. Vattnet i den lilla sänkan speglade omvärlden, och det var förhållandevis klar, om man jämförde det med andra vattendrag som skar ut sina fåror i de röda bergen.
 Det enda ögat, såg på getsalterna framför honom, all hans tvekan iför de små livet hade smältit bort allt eftersom de tagit över hans hjärta, vilket inte hade varit svårt för dem. En värme låg i hans bröst då han såg på dem, hans söner och deras barn. Även om han ännu inte helt kunde lägga ifrån sig obehaget i deras relation så försökte han, de älskade varandra, och vem var han att säga att de inte kunde?
 Han var farfar, tanken fick ett leende att bre ut sig i ansiktet, och det enda ögat lade sin blick på de små som töltade omkring.

Han var tillbaka bland dem igen. Hans möte med fadern hade fått honom att acceptera en hel del saker väldigt radikalt. Han hade lidit sitt straff och nu fanns det ingen anledning att sörja någonting längre. Priset var betalat och nu skulle de må bra. Må bra, tillsammans. De skulle växa tillsammans och knyta an. Qilaq satt nära Novoka för första gången. Han ville be om ursäkt. Han tänkte så det knakade, och han såg länge och noga på sin partner.
  Du är allt. Med dig vill jag vara.
  Han försökte fånga Novokas blick. 
  Jag älskar dig, och jag är stolt över oss.
  Han log lite stramt.
  Jag önskar att jag kunde prata med dig.
  Han försökte hålla Novokas blick i sin.


Trinda lille Tomi hade äntligen börjat få kontakt med farsa nummer 2. Han hade varit borta ett tag. Tomkin förstod inte varför. Han hade börjat undra om det var något som stod på, var det fel på Tomkin kanske? Han hade snabbt ruskat av sig tanken och fokuserat på att få bort klådan lite. Han hade börjat få en liten kal fläck på ett ställe under kragen, men det var okej. Han behövde inte impa på någon. Plötsligt lade han märke till någon en bit bort. Han kisade med ögonen. Pappas pappa var där. Tomkin fylldes med iver och han travade i den mycket äldre hanens riktning. Han förstod inte riktigt innebörden av ordet farfar, eller pappaspappa som han själv sade, men han visste att Saderk var vänligt inställd samt både vän och familj. Så han hälsade honom välkommen med ett långt, glatt och gällt ljud. 
  "Hejjjj pappaspappa Saaaaderk", sade han när han kommit riktigt nära.
  Hans valpiga sprallighet syntes i varje kroppsdel och även hans ögon. Han var så glad över att de var samlade nu. Pappa Qilaq var äntligen en i familjen igen, han hade ju lämnat dem ett litet tag förut. Nu fanns harmonin igen. Tomkin kastade sig på marken för att gosa med Saderks ena tass.

NOVOKA
Den blåa himlen började bli alltmer mörk då solen börjar gå ner, sakta sakta, dagen går mot sitt slut. Den gula blicken sitter som fastklistrad upp emot himlen, det flyger omkring en massa olika tankar i hans huvud och han vet inte vad han skall göra med dem. Förvirrad, är vad han är. Det är första gången som alla är samlade på en och samma plats, han visste inte hur han skulle känna eller agera, och detta är så olikt honom. Han känner hur hans far ser på honom, och sliter med detsamma bort sin blick från himlen, lägger den på fadern. Hans ögon ler mot den äldre innan han riktar blicken mot valparna framför honom.
   Något svagt kan höras, det är precis som om någon sitter precis bredvid honom och talar, fast orden går inte att urskilja. Novoka ser sig omkring, först på sin far, sedan på valparna, och sist på Qilaq - som sitter och stirrar på honom. Eller nej, inte stirrar, snarare ser på honom, hans blick är full utav kärlek. Rösten blir allt tydligare, den låter precis som Qilaqs, är detta något Novoka inbillar sig? Han blinkar hårt, som att försäkra sig om att detta var verkligt. De gula ögonen tittar djupt in i sin partners. Jag älskar dig, kan han tyda, men resten därefter gick inte alls. Qilaq ger honom ett något ansträngt leende, detta kan inte vara sant, detta måste vara inbillning. Jag önskar att jag kunde prata med dig, orden var så tydliga, det var precis som om Qilaq talade, som om tungan fortfarande fanns kvar. De gula ögonen blev alltmer tårfyllda, för det var nu som han förstod, att han kunde höra den andres tankar. Jag älskar dig också, min fina Qackerlacka.

TAPEESA
Den lilla tiken låg så nära Qilaq som möjligt trots att det var deras första möte sedan händelsen, det var ju ändå hennes far. Hon var glad inombords, överlycklig över att fadern äntligen var tillbaks. Ansiktet hennes sa dock något helt annat, det såg lika surt ut som alltid.
   Tomkin kom intågandes, han hälsade glatt på deras farfar. Tapeesa drog upp huvudet från sina tassar, «Tsk! Lägg av, fjäskis» med en äcklad blick i sitt ansikte ser hon på sin bror.

Allt var rätt igen. Far hade kommit tillbaka till dem, och då var även pappa gladare, hon visste inte om de andra valparna märkte sånt, men Qiia var väldigt bra på att läsa kroppsspråk, hon förståd långt mer än vad man kunde tro för hennes ringa ålder. Var föräldrarna glada så var hon det. Den lilla stumpen bakom henne viftade så gott den kunde där hon stod i det svalkande vattnet och plaskade. Hon älskade att se dropparna glittra i solen, och att försöka fånga dem innan de återförenades i med vattnet i pölen, vad som skulle kunna kallas en sjö, men som egentligen bara var litet mer än en ansamling vatten. 
 Då och då kastade hon blickar bakåt mot familjen, en vana hon snabbt utvecklat då hon insett att hon inte skulle höra ifall de gick iväg eller nåt hände. Vid ett av dess tillfällen föll den himmelskt blåa blicken på en ljus, mycket ärrad gestalt, som kom emot dem. Tomkin mötte glatt upp vargen som var deras Farfar och Qiia själv log och började ta sig mot den samlade familjen. De två papporna som låg näravarandra, med Tapeesa klistrad mot Faderns sida, och verkade djup sjunkna i andra tankar, eller i varandras ögon, och sedan mot farfadern och brodern.
 Qiia hade en aning om att det var farfadern som gjort att far kom hem, så hon viftade lätt på stumpen som hon ärvt av honom och började röra sig emot den samlade truppen med ett glatt gläfs.

Ett leende spred sig över läpparna då En av hans barnbarn, Tomkin, kom och hälsade kärleksfullt.
"Hej lillen" Hans söners son, som han höll av honom. Han såg inte bara sina söner i valparna, utan även en del av hans egen familj han nästan trott gått helt förlorad. Mest av allt såg han sin syster i Tapeesa, den lilla bittra saken. Så lik henne att han till en början trott att han inbillade sig. Enda skillnaden var att han syster haft vingar på ryggen och normala öron. Som om hon hört att han tänkt på henne gnällde hon över broderns beteende, men Saderk kunde inte låta bli med att le.
"Butter idag?" han log fortfarande och gick emot henne för att dra tungan snabbt över hennes panna i en kärleksfull gest. Han såg på Novoka, hade fortfarande så många frågor som inte hade besvarats, men som han heller inte ville ställa. Han visste inte riktigt vad han kunde säga till dem, och han kände sig klumpig. Han hoppades bara att han visste att han var stolt över dem, fortfarande.
 Han lade sig ner och såg på valparna, Qiia hade gått ifrån att plaska i vattnet till att ha kastat sig över sin bror i en lek när han varit upptagen med att hälsa på Saderk.

QILAQ
Novoka mötte hans blick. Qilaq hajade till när något främmande hördes i hans huvud. Novokas röst? Hans läppar rörde sig inte. Ändå hördes hans röst. I Qilaqs huvud, så tydligt att det var som äkta tal, så hördes Novokas stämma. Hur länge hade han...? Hur var det möjligt? Tankarna färdades i ljudets hastighet, men genom huvudet. Vem hade ens telepatiska förmågor i släkten? Inte var det väl pappa? Qilaq visste dock inte något om sin övriga släkt. Qilaq såg totalt chockad ut, och han försökte se neutral ut så att ingen skulle märka. Kunde andra höra Novokas tankeröst? Hur styrde han det här? 
  Va? 
  Han såg fortfarande förvånad ut, han kunde inte dölja det.
  Du ... förstår? Jag menar, det här är allt jag kan göra men ... du förstår mig. Hur länge?



TOMKIN
Hej lillen, hördes pappaspappas röst. Tomkin tänkte svara, efter en liten stund, men Tilaqiia avbröt honom. Han tumlade runt på marken, ett helt varv, och innan han hann resa sig upp hade han en Tila-tass som hindrade honom från att göra så. Han rynkade pannan och försökte häva sig upp men mer vikt lades på honom. Tomi morrade valpigt men seriöst och tog tag i syrran så att de båda kunde ligga på marken. De "lekte" en kort stund, men det var uppenbart att Tomkin ville vidare. Till Saderk! 
  "Okej sluta", sade han till sist och artikulerade tydligt för att Tila skulle se.
  Tomkin reste sig upp. Han höll ett öga på Tilaqiia men var halvt vänd mot sin farfar.
  "Kom med mig till vattnet?" sade Tomkin till Saderk men avslutade meningen med ett verbalt frågetecken.
  Han ville också plaska i vattnet. Helst inte ensam. Han ruskade på sig lite när det kliade nu, och en fjäder singlade till marken för att han tidigare varit på sin krage igen. Tur att han hade en rik krage redan nu. Den skulle i sinom tid bli ännu tätare. Bara att vänta och se. Mer fjädrar skulle komma, än det antal som gick förlorat. Tomkin såg bedjande på pappaspappa och backade lite mot vattnet. Han skällde exalterat rätt ut för att få mer uppmärksamhet. Kom med mig.

[Tillstånd från Skruk att PP:a Qiia där :fingerguns: ]

TAPEESA
«Hej lillen» hälsade Saderk tillbaks mot hennes bror, «Butter idag?» fortsatte han och såg på Tapeesa, log mot henne. Började gå i hennes riktning, för att sedan slicka henne över pannan. Tikvalpen snörpte missnöjt på munnen, ett «Usch» for ur henne och hon såg tjurigt upp mot den äldre. I protest rusade hon bort från sina föräldrar, lämnade Saderk i deras sällskap. Valpen närmade sig sina syskon. «Vad håller ni på med?» men hon fick inget svar, satte sig ner och bara stirrade på sina larviga syskon. Hon gäspade. «Okej sluta» sa brodern och gick mot Saderk, han bad deras farfar att bada med honom, tiken fnös och himlade med sina ögon. «Du kan väl bada själv? Mes» den apelsinfärgade blicken vändes mot Tilaqiia, hon log mot systern. Viftade med sitt öronpar för att få hennes uppmärksamhet, «Visst är han mesig?» sa hon till systern och pekade med ena tassen mot sin bror.

NOVOKA
Qilaq såg både chockad och förvånad ut, det var alltså en bekräftelse på att han kunde höra sin partners tankar men även kunna besvara dem. Några enstaka tårar banade sin väg ner över Novokas kinder, detta var inte likt honom. Han såg skamset ner i den röda marken, lät tårarna falla där. Ett va hördes svagt, den gula blicken riktades med detsamma till den andres ansikte, han samlade sig. Du förstår mig. Hur länge? Var det enda som hannen kunde tyda, han slöt sina ögon hårt. Försökte leta efter svar bakom ögonlocken. Jag har hört konstiga röster en längre tid nu, trott att jag varit galen.. men nu när jag.. hör dig.. förstår jag att så inte är fallet, Novoka öppnade ögonen åter, log eller åtminstone försökte att le. Vi ska få det här att funka, började han, Kolla på de små, hur fina de är. Han hade varit så fokuserad på sin partner att han inte märkt att Saderk låg närmre nu, inte heller att Tomkin stod framför hans far. Leendet blev bredare när han såg på de två, det värmde hans hjärta att fadern accepterade valparna.

Brodern tumlade under henne och hon log nöjt då hon lyckats få ner honom. Ha! Hon satte stolt tassen till hans bröstkorg för att hålla ner honom, för att visa att hon minsann var starkast! Men innan hon han tänka vidare på vilken stolt och stark jägare hon var så hade brodern fått tag på henne och snart låg de båda på marken. Missnöjt försökte hon tugga efter hans öra och de tumlade runt, i hennes sinne var det en tävling om vem som skulle ta sig upp först. Tillslut tröttnade dock brodern på leken och bad henne tydligt att sluta. Hon fnös förnärmat och satte sig ner då brodern lämnade henne för att gå till Farfadern. Den blå blicken sökte sig istället till systern som påkallade hennes uppmärksamhet me de udda öronen och hon ansträgde sig för att se vad hon ville få fram.
 Hon fick ihop det, trodde hon, men hon förstod inte riktigt i vilket sammanhang han skulle vara mesig? Kanske var det något de sagt innan som hon missat? Men hur som helst var hon upprörd att han valde farfarden istället för henne så hon nickade bara bittert.

SADERK
Han såg på sina söner, hade han inte vetat bättre hade han svurit på att de samtalade. Novoka verkade gråta, men han vände bort blicken, han visste att ömhetsbevis och känslor var en känslig sak och han ville inte att de skulle känna sig iaktagna. Istället kom åter lille Tomkin och pockade på hans uppmärksamhet. Saderk hade aldrig varit jätteförtjust i vatten, hur det kändes in på huden och hur fjädrarna såg ut efteråt, men hur skulle han någonsin kunna säga nej till den unge valpen som såg bedjande på honom. Sen skulle det inte skada att få det röda dammet ur pälsen, även om det vita på hans tassar antagit en permanent rödfärgad ton.
"Självklart, inte är du en mes för att du vill ha sällskap heller" han såg snabbt på sin sonsdotter med en menande blick. Han älskade dem alla tre, men han hade inte hjärta att uppfostra dem. Det var hans söners jobb. Han reste sig ifrån sin plats och började följa valpen mot vattnet.

Tomkin noterade att hans pappa Qilaq var väldigt nöjd över att vara med hans pappa Novoka och det kändes bra att ha båda sina föräldrar närvarande. Tapeesa anmärkte på hur mesig han var som inte kunde gå och bada själv så Tomkin försökte tänka till för att kontra det med något. 
  "Du är mesig som inte leker med Tila", sade han lite för seriöst.
  Han såg förväntansfullt på Saderk, och de gick. För att hålla jämna steg med farfar så skuttade Tomkin lite extra långt i stegen och försökte samtidigt hålla koll på sig själv. Den duniga kragen skulle nog bli riktigt fin en dag om han inte fortsatte massakrera den som han för tillfället gjorde. Tomkin ville klia mer försiktigt men det blev alltid så våldsamt. När de väl kom fram till vattnet satte Tomkin en tass däri. Sedan tog han ett mäktigt skutt rätt ut så att det stänkte om det. Han nosade runt. Det luktade som vatten gjorde. Ändå nosade han omkring i det blöta som kändes så inkräktande men skräckblandat förtjusande. Han böjde huvudet för att slurpa i sig lite så att det rann ur mungiporna och smackade i munnen. Om Saderks tassar skapades större moln av rött; från marken, förstod Tomkin. 
  "Varför blir det sådär..." frågade Tomkin frånvarande och försökte greppa konceptet som var damm i vatten.

Brodern kastade tillbaka repliken; «Du är mesig som inte leker med Tila» och Tapeesa brast ut i skratt, vilken kommentar. Hon gav sin syster en blick som sa att brodern hade gjort bort sig, för att sedan kasta sig över henne. Morrade lekfullt men bet något hårt, lite för, hårt. «Så, är du nöjd nu?» ropade hon och vände åter sitt huvud bort emot sin bror, ett nöjt leende spred sig över läpparna. Hon höll dock inte koll på vad systern gjorde, för tillfället.

[ Här får ni ett megakort svar, men vad säger ni, ska vi ta o runda av? ]

Det var som om det fanns en hel aspekt av världen hon missade, hon kunde se dem prata, kasta kommentarer till varandra, men det var för många som talade samtidigt för att hon skulle kunna hänga med i samtalen. Så istället satt hon där hon satt och sneglade med blicken pendlandes mellan syskonen. Nån argumentation var det iallafall.
 Tapeesa blickade mot henne, och något i den sade att något dumt hade blivit sagt. Qiia Brydde sig föga om deras tjafs, de höll alltid på och gnällde med varandra om nånting, oftast det andra syskonet självt.
 Hon vände sig om och skulle till att gå till fäderna, hon föredrog deras sällskap, då Systern plötsligt tumlade ner över henne. Hon var inte beredd och föll till marken, fjädrarna utfällda kring halsen och ett högt morrande i strupen, hon kunde känna sin egen bröstkorg vibrera under ljudet hon inte hörde. Tapeesas tänder satt i hennes flank och med en aggressivitet som var ovanlig för henne högg hon snabbt och hårt över de delar av systerns ansikte hon kom åt. Närheten och kontakten dem emellan gav en obehagskänsla som fick det att krypa i hela kroppen och hela hennes väsen skrek om att få bort den.

För tillfället var sällskapet ganska slutet, och hur framtiden skulle arta sig var osäkert. Ingen verkade riktigt ha någon verklig aning om vad framtiden skulle innehålla. Tomkin satte sig ner - plask i vattnet - och kliade sig frenetiskt i dunet kring halsen. Han stannade med baktassen i luften och zonade ut lite. Han såg Saderk i ögonvrån, och noterade att han orsakat otrevligheter på systrarnas front. Tomkin sänkte baktassen och reste sig sakta. Hanvalpen gick frånvarande bort till Novoka och frågade tyst sig själv varför fjädrar kliade så mycket när de växte. Tomi satte sig där det var torrt, blöt rumpa på sandig sten, och slickade i sig vattnet från tassarna. Han kliade tassarna röda - rödare - tills Novoka puttade lite på honom så att han valde att falla tillbaka i en mysig hög med sin förälder.

[Avslutar här haha för jag har inte så mycket flow och jag vill gärna avancera plotter på sikt, och vi har ju ett till roll som det är ok att hoppa över min tur i hur som helst om ni känner för att skriva där! Får se när jag får mer flow. Det kommer och går hehe, men för tillfället är det inte så smart att tvinga fram svar med tanke på hur dålig kvalité det blir haha.]