Saderk hade varit mer tillbakadragen sedan händelsen med Lejonet. Han hade fortfarande deltagit i aktiviteter med sönerna, tröstat dem om de behövt, men mest hade han sörgt den stora hanen som han fortfarande var skyldig så mycket. Alltid skulle han vara skyldig honom, aldrig skulle han kunna tjäna av det.
 De ljusa tassarna hade färgats av den långa tiden på de röda klipprona och pälsen under tassarna, samt längs med tårna, var en ljust rödbrun nyans. Han tog stora kliv över den hårda stenen, han behövde något annat att tänka på, om inte annat någon att prata med. Att älta över det i sitt egna stilla sinne hjälpte inte, det förvärrade mest allt och smärtan i bröstet lättade inte.
 Han vände om och vandrade tillbaka i samma spår, vankade av och an. Han kunde inte lägga den här tyngden på sönerna, som de själva gått igenom mycket, de hade trots allt varit där. Deras liv hade betalats med Shiros blod. En djup suck lämnade den stora kroppen och han stannade upp. Hans blick sökte över klipporna och han tänkte på tiden då det varit näst intill tomt här. Hur mycket närmre han kommit Kyoko. ännu en suck lämnade honom och han satte benen i rörelse igen. Den här gången med ett tydligt mål. Att hitta vännen, kanske kunde hon hjälpa honom att få en rätsida på det hela, om inte annat kände han att han behövde hennes sällskap, det hade hjälpt mången gånger förut, han kunde inte se varför hennes sällskap inte skulle funka nu. Kanske behövde hon också något att lägga tankarna på? Eller någon att samtala med. Ett flyktigt leende drog över de mörka läpparna innan de försvann och han entrade grottsystemet för att se om han kunde finna flocksystern, han hoppades att hon befann sig i närheten.
[Pax för Kyoko <3]

Kyoko satt och såg ut över sjön då hon hörde tass-stegen bakom sig. Hon behövde inte vände sig om, hon visste vems dom var. Saderks tasstrampt mot dessa stengolv var såpass välkända vid det här laget.

"Hej."

Hon vände sig inte om, utan fortsatte att blicka ut över vattnet. Hon hade inte pratat med Saderk om flockbroderns bortgång särskilt mycket, i ärlighetens namn hade hon som mest spenderat tiden med Tramptass. Sorgen var tung, och kände inte för att prata om den med någon annan förutom Ledaren. Tramptass hade trots allt känt Shiro lika länga och väl som hon själv. 

Givetvis var alla i djup sorg, och Kyoko kände sig med ens svag. Att hon inte orkat med att stötta någon annan. Men nu, efter att Tramptass och hon tagit styrka från varandra, så kanske hon orkade.

Ett uns av dåligt samvete for igenom henne. Qilaq. Novoka.

"Valparna. Sover dom?"

 Hon hade knappt sett dom sedan Shiros död ...
Hon hade känt Shiro halva sitt liv, men Qilaq och Novoka hade känt honom hela deras. Och även om det var en kort tid, så var det hela livet. Dom hade varit med, dessutom - förlorat sin Lärare i en sån traumatisk upplevelse. Kyoko ville genast se dom med ens -


"Hur ... Hur mår dom?"

[Kyo tillät Qilaqs ankomst, OOC]

Qilaq hukade sig varje gång han anade oråd, varje gång han nojigt trodde att fadern kanske kunde vända sig om och avslöja honom. Han pressade sig platt mot marken och öronen lika platt mot nacken. Han spetsade dem snart igen och de pendlade lite försiktigt varpå han hade vågat sig på att röra sig igen. Vart Saderk var på väg var ett mysterium för Qilaq, han läste ju inte tankar. Han höll ständigt blicken fäst vid Saderks lunkande gestalt och smög zickzackande mellan stenar och försökte bibehålla en så ljudlös gång som möjligt. Faderns mål blev snart känt, också för Qilaq. Unghanen lade sig till rätta så gott han kunde och hoppades att han för tillfället var utom synhåll för Kyoko som med ens spejade mot stegens för henne kända källa. Det var med igenkänning som hon redan vände sig om. Om Qilaq kunde se dem, kunde de säkert se honom. Åtminstone Kyoko som betraktade Saderk som målmedvetet närmade sig henne. Han kunde inte riktigt se mimiken Kyoko förde, men något sade honom att hon hälsat Saderk välkommen. Qilaq vinklade intresserat sitt öra. Sedan det andra för precisionens skull. Kyoko var honom väldigt kär. Likaså respekterade han sin pappa. Qilaq försökte uppfatta nästa mening. Det var svårt. Han tyckte sig höra henne referera till valparna. Det var svårt och omedvetet höjde han huvudet, helt klart inom synhåll nu, för att lyssna. Det var precis för en sådan här händelse som det var värt att förfölja sin far när tristessen blev honom övermäktig. Han kände sig lite dum, lite korkad också. Beteendet var så barnsligt och förutsägbart.

Ljuset försvan abdrupt då han entrade grottan, och hettan avtog såfort som solen intelängre låg på hans rygg, det var behagligt. Tassar mot sten, ljudet var tydligt i utrymmet mellan väggarna, och Saderk hade ett klar mål i tankarna. Sjön. Hon brukade kunna vara där, dock hade han inte bråttom och gick ien lugn sakta mak, och preics som förutspått kunde han se henne gråa gestalt, med den ljusa svansen. Det spred sig en värme i bröstet av att se henne och han lyckades le genom den smärtande klumpen i magtrakten. Hon hälsade, medveten om att det var han som kom gående mot henne.
"Hälsad" svarade han artigt med en mjuk ton. Han hade inte sökt upp henne fören nu, vetat att hon kanske skulle vilja ha tiden för sig själv, han respekterade hennes gränser, och han kände ganska väl till dem.

Han slog sig ner brevid henne, utan att se på henne, och blickade ut över sjön. Tystnaden dem emmelan var aldrig tryckande, bara hennes närhet hjälpte till stor del. Han uppskattade hennes vänskap.
Vid frågan om valparna lät han blicken läggas vid hennes mindre gestalt och sedan ut runt dem.
"Jag skulle inte tro det, du känner dem" han skrockade glädjelöst. Ja de två broderna var inte de bästa på att hålla sig lugna och vila. Var det inte Qilaq han såg där? Han låsades inte om det och viftade bort det som sin dåliga syn, och ljuset, hur ironiskt hade det inte varit att se sonen just som de talade om denne? Han fnös till åt sig själv och vände tillbaka blicken till andra sidan sjön.
Då Kyoko fortsatte med att fråga hur de mådde så suckade han djupt. Han var faktiskt orolig.
"Jag vet inte, jag tror de tar de hårdare än vad de vill uppvisa" Det kändes tugnt för honom. Deras smärta gjorde honom mer ont än sin egen. Qilaq hade verkligen sett upp till Shiro, och Saderk visste hur hårt någons död kunde ta på en, hanm hade själv förlorat många, och det vid ung ålder.
"Jag kan bara hoppas att de tar stöd av varandra" Han såg på henne igen.
"Jag är mer orolig för dig, hur mår du?" Hans röst blev plötsligt mjuk, om än fortfarande mörk, och genuin. Han ville itne att hon skulle gå och lida i ensamhet om hon inte behövde, även om han märkt att hon pratat mycket med Tramptass, och ledaren hade blivit.... lättare, sen Shrios bortgång, inte like härsken och misstänksam.