Varje steg var tungt, ansträngt, liksom Mörkös andetag. Dimman virvlade svagt omkring honom, kammade igenom de långa lockarna som hängde trassliga över manken. Den bleka pälsen var fläckad med röda strimmor. Maksims blod. Mörkös blod. Han vibrerade fortfarande av adrenalinets efterdyningar som ännu härjade i hans ådror, men det skulle lägga sig snart och helt ge utrymme för smärtan. Ryggen brände med en molande värk, och var säkert helt blodig.
     Vattenstrålen hade känts som ett piskrapp, och varje steg, varje andetag påminde honom om smärtan. Blod droppade på den snöklädda marken och Mörkö rynkade på pannan. Maksims horn hade rispat honom djupare än han trott.
     Trots segern, i hans ögon, var det blandade känslor som spretade i honom. En stolthet, över att ha åstadkommit vad han ville. En tillfredsställelse över att ha sett Maksim lida. Samtidigt en oro. En rädsla för att Varya skulle jaga honom nu. Vid flera tillfällen hade Mörkö sneglat över axeln, rädd för att se hennes bleka, ärrade ansikte stirra på honom genom dimman. En gnagande känsla över vad Blair skulle tycka. En liten, isande kall känsla av att det han gjort var fel.
Men ingen annan skulle hämnas åt Mörkö, så han fick göra det själv. Och han hade lyckats, utan någons hjälp.
     Med en dimmig blick hittade Mörkö vägen tillbaka till hans och Blairs viloplats för kvällen, under ett stort, knotigt pilträd. Blair såg ut att sova högt på en av grenarna, men så slogs ett par gröna ögon upp. De såg rakt på Mörkö, och han svalde torrt.
"Farbror," försökte Mörkö med en hes röst, klenare än han hoppats. Mörkö ville berätta. Men kunde han? Hur skulle han börja? "Jag... tror jag gjorde något dumt. Så varför känns det bra?"
     Kanske var det för tröttheten, för smärtan som molade genom hela hans väsen, men mungiporna drogs ofrivillig nedåt. Mörkö drog ett snabbt, kort andetag genom nosen. Vid allt heligt. Skulle han börja grina som en valp? "Är det nåt fel på mig?"

[Blarre!!]

Blair hade alltid varit bra på att vakna till i farliga situationer, eller så hade den egenskapen utvecklats för så länge sedan att det kändes som en naturlig instinkt. Han behövde inte ens tvivla på sig själv. Så fort doften av blod nådde honom i sömnen var han klarvaken, och när ögonen slogs upp var det med skärpa i blicken.
     "Farbror. Jag tror jag gjorde något dumt." Blair tog in scenen framför sig. Mörkö var väldigt blodig - men allt blod luktade inte som honom. Förhoppningsvis var allt inte hans, eftersom han ändå stod här. "Är det något fel på mig?" Inom sig mjuknade Blair. Han tog ett smidigt skutt ner från sin viloplats och svepte försiktigt en vinge kring Mörkö för att leda honom mot bäcken i närheten.
     "Inte mer än de säger är fel på mig", svarade han med ett mjukt leende och hjälpte sin brorson ner i vattnet. Blodet lossade lätt från Mörkös mjuka päls, och gjorde det lättare för Blair att inspektera den verkliga skadan. 
     "Ibland måste man", fortsatte han. "Ibland vill man. Frågan är alltid bara om det är värt det." Blair la huvudet på sned. "Var det?"