[Pax till Vilja!]

Höstskogen bredde ut sig långt bort i horisonten. Den orangea färgen smälte in med blodbergens röda jord, en gradient av varma färger. 
Glacial låg på en klippa med gångavstånd från flockens stora grotta. Det skulle inte ha tagit lång tid att flyga, inte om hon hjälpte till med Vinden, men ändå hade hon valt att gå med tunga tassar istället för att breda ut vingarna och ta språnget.
Något ofattbart tungt vägde henne, något hon inte kunde sätta ord på ens månader efter att Malvado lämnat flocken. Det drog henne med osynliga trådar och fjättrade henne till marken med en kraft hon inte kunde övervinna. Hjärtat bultade bara hon tänkte på att försöka flyga om hon inte nödvändigtvis behövde det, om det inte var förväntat av henne genom patrullering eller jakt. 
Det var som om en oro hade grävt sig in i hennes bröst, en påtaglig närvaro, som viskade med de allra lenaste ord att varför inte? Att flyga var så enkelt, och om hon tog sats och kastade sig över klippan och ner i ravinen, vad hindrade henne från att flyga iväg? 
Det var förrädiska tankar, vilket var varför hon genast sköt dem ifrån sig. Hon var Devils. Hon var lojalt, till skillnad från det avskum hon en gång kallat far. 
Stenlandskapet sträckte sig vitt omkring henne, och stupade tvärt där klippans röda kant tog slut. Solen var på väg ner, men hade ännu inte nått den punkt där himlen färgades i höstens alla färger. Än var himlen blå och kantad av stora grå moln.  Vinden blåste kallt, men mer var inte väntat.

Vilja hade stannat upp och beaktat Glacial en stund. Hon tyckte sig se en.. tvekan hos tiken. Det gjorde henne nyfiken. Och hon kunde nästan erkänna för sig själv att andra med vingar gjorde henne avundsjuk. De förstod nog inte hur bra de hade det. Vilken frihet. Som Saturn också. Hon kunde inte förstå att man valde att stanna kvar på en plats om man hade möjligheten att vara vart som helst. Vilja var kvar i Devils, för att hon kände att hon inte hade något annat val. Hennes största chans i livet var, tyvärr i den här flocken. Nu hade hon vant sig vid tanken, och såg Devils som sitt riktiga hem, och familj, för första gången på väldigt länge. Sen allt började gå utför. Nu kunde hon knappt tänka sig något annat, för vem skulle hon vara utanför Devils? Ingen. Absolut ingen. Men hade hon haft möjligheten, friheten, att vara någon helt annanstans, fri och obunden, skulle hon tagit den chansen om den hade funnits. Att de bevingade vargarna frivilligt valde att stanna kvar här kunde hon både beundra, och förakta. 


"Är det inte lockande?" Hon gick sakta fram till Glacial och satte sig en bit ifrån henne längs klippkanten. "Att bara flyga iväg. För alltid." Hon såg nästan drömskt mot den dramatiska horisonten. "Varför är du kvar här?" Det var en ärlig fråga. Inga baktankar. Vilja brydde sig inte om någon kände tveksamhet över att stanna kvar i flocken, hon om någon kunde tvärtom förstå den tvekan.

Glacial ryckte till när Åskviljas röst klöv tystnaden. Hon hade inte märkt närvaron som nalkats, för upptagen med tankarna och tyngden i bröstet.
Öronen pressades bakåt mot nacken och musklerna över ryggen och skuldrorna spändes reflexmässigt, innan hon kom på sig själv ett ögonblick senare. Vingarna, som släppt från kroppen med någon decimeter, pressades åter mot sidorna. Flyga fanns inte på tanken. 
"Åskvilja, du skrämde mig." sade hon lågt, huvudet och blicken mot tiken, nästan lite förnärmat. De fanns inte så många unga tikar i flocken; Åskvilja hade haft fördelen att födas in i Devils, och Glacial undrade med korn av avundsjuka om kanske Malvado - svikaren - hade stannat om Glaical och hennes bröder varit Devils från början. 
Tiken talade, Glacial lyssnade. 
"Jag.." sedan stängde hon munnen, kom på sig själv att tala utan att först tänka över vad hon skulle säga. Ett djupt andetag fyllde hennes lungor.
"Jag har kämpat hela livet för att komma hit." sade hon efter ett par ögonblick av tystnad. "Att lämna utan en baktanke skulle vara ett sånt.. slöseri." 
Men vad skulle hon göra annars? Vilja visste inte hur bra hon hade det, visste inte hur Glacial skulle ha gett sina vingar för att bära hennes skinn och leva hennes liv.
Hon öppnade nästan sin mun för att blotta sitt hjärta, nästan, innan vettet tog i överhand och orden förblev osagda.

Viljas blick flyttades från den till synes oändliga horisonten och betraktade nu istället Glacial. Hennes ögon smalnade något. Hon behövde kisa för att se henne ordentligt. Vilja hade väntat sig att hon skulle låta så mycket som en.. Devils borde låta. Tyckte hon verkligen så eller var hon bara rädd? Vilja var inte övertygad av den här bruden som hade kommit in utifrån av, vad hon hade förstått, ett enda skäl. Och det enda skälet var inte längre kvar.

"Är du verkligen säker. Han är ju inte kvar här. Var det inte därför du kom hit?" Vilja pratade förstås om Malvado. Hon hade ju själv inte varit så imponerad av honom. Han hade bara hört till det gamla gänget som förblindat hade följt Tenkai. Och Nevada. Vilja kände inte mycket för någon av dem. Hennes far hade inte varit bättre. Och nu var han dessutom död. Värdelös. Det fanns ingen väg tillbaka från döden. Vilja struntade blankt i de gamla gubbarna, och deras läror och seder.

"Du vet, du hade ju kunnat följa efter honom. Så jag frågar dig igen. Varför är du kvar?" Hon släppte inte Glacial med blicken. Hon ville ärligt se hennes reaktion och höra hennes svar.  Vilja hade lärt sig att spela sin roll i flocken, som en duktig Devils, och hon menade vad hon sa när hon svor sig till Tramptass. Han var inte som alla de andra. Och i Tramptass hade hon sett en möjlighet att bli någon annan, och det hade hon blivit. Hon visste varför hon är här och vart hon vill hamna. Frågan var nu vem Glacial var och vem hon ville bli. Det kunde göra hela skillnaden.

Glöd och eld flammade upp i bröstet på tiken, ett inferno av känslor. Ansiktet förvreds av det, blottade tänder och ögon knappt mer än springor. Längst nacken reste sig pälsen lätt. Hon reste sig dock inte, men benen ville, klor rispande på stenunderlaget.
Det var ett hat hon kände. En blödande bitterhet och förödande tomhet på en och samma gång som turades om att suga livet och lusten ur henne likt parasiter. 
Till Vilja morrade hon ett svar först efter att hon talat till punkt.
"Malvado var mitt allt." Hon skrattade hånfullt. Hånet var inte riktad åt någon annan än henne själv. "Jag korsade halva Numoori och tillbaka för honom, för min far." Ärligheten strömmade ur hennes mun, ord dom legat i hennes mage som en ständig vass sten fann plötsligt en väg ut helt obrydd om för vem den blottades. Någonstans var Glacial medveten om att hennes ord skulle få konsekvenser, sannerligen, men det fanns ingen ork kvar att bry sig.
"Det fanns inga ord för hur mycket jag ville vara hans dotter igen, som jag mindes honom. Han lämnade oss, men det förlät jag för länge sedan."
Glacials flammande blick sökte Viljas, en utmaning. 
"Varför är jag kvar? Han gav mig inte ens chansen att följa med! Frågade inte, ingenting. Svinet lämnade mig igen, för vaddå? För sin månhynda? Och vad är jag då?" Sista frågan vad nästan retorisk. Tårarna som bildats kunde hon inte hindra från att svämma över. Skam, ilska, hat. 
Job viste redan vad hon var för Malvado; förverkad, obetydlig, värdeslös. Hon var ingenting.
"Jag är kvar för chansen att personligen slita hans lögnaktiga tunga ur hans käke."
Under hela tiden hade hon legat stilla, musklerna spända som inför anfall. Kropoen nästan darrade av urladdningen, av intensiteten.

Vilja skrattade till, genuint förvånad över Glacials sista kommentar. Det var verkligen inte vad hon hade väntat sig. 
"Då kanske vi har mer gemensamt än jag trodde." Sa hon med ett kvävt skratt. Hon betraktade Glacial en stund med smalnande ögon.
"Vet du vad, jag vill inget annat än att se Malvado död, det vore väldigt tillfredställande. Vi kan ha det som löfte till varandra, samarbeta och se till att det ska ske - och ja, du kan få tungan." Hon flinade och blinkade åt Glacial. "Jag har inte varit så bra på att göra mig vänner i flocken tidigare - men jag gillar dig." Det slog henne plötsligt att detta var en annan Malvado dotter. Hon hade ju ofrivilligt fått döda hennes syster Aisu, så kanske gav det henne lite tröst om hon kunde lära känna Glacial lite bättre. Även om de innebar att de skulle se till att döda deras far Malvado tillsammans.

Orden hade strömmat ur henne, lämnat henne tom och nästan trasig, men åh så lätt. Som om hon kunde flyga igen. 
Vinden under hennes vingar. En känsla hon saknade, men som nu var helt inom räckhåll.
Hon valde att fortsätta på ärlighetsspåret. Det verkade som om det funkade bra.
"Och jag har ingen aning om vad jag tycker om dig, men jag gillar din målmedvetenhet."
De kunde hjälpa varandra. Det var oklart om skär hämnd var exakt vad Glacial önskade, men hon skämtade inte när hon hade att hon ville skilja Malvados tunga från hans mun. 
Döden kanske var rätt åt honom.
"Jag tror att vi kommer komma väl överens i framtiden, Åskvilja."
Stormen skulle komma. Åskan och stormvindarna. 
Han skulle inte kunna gömma sig undan.
Hon sög kort på tanken. Stormvind. Stormvind. 
Glacial var ett gammalt namn, ett hon inte var så fäst vid när det väl kom till kritan. 
"Åskan och Stormen kommer ta honom till slut." viskade hon högt, mer för sig själv än för Åskvilja. 
Hon reste på sig, sittandes rakryggad istället för ihopkurad på marken. Vingarna darrade vagt; spänning, iver, upprymdhet bubblandes i blodet. 
Hon vände huvudet mot Vilja, blicken genuin när den sökte efter flocksysterns. "Tack. Du har hjälp mig inse något jag borde ha förstått självmant." hon drog ett djupt andetag. Smakade på sina ord innan hon uttalade dem.
"Skulle du.." djupt andetag, samlade sig på nytt. "Kan du kalla mig Stormvind från och med idag?"

Vilja såg förvånat på Glacial vid hennes förfrågan, och ett spontant, ärligt och ovanligt skratt lämnade henne. Hon log sen och och nickade mot flocksystern.
"Det vore en ära, Stormvind."

Vilja kunde inte dölja det nöjda flinet på hennes ansikte. Det här var något bra, och hon kunde inte låta bli att vara lite stolt över sig själv. Hade hon precis fått en allierad? Eller vän kanske till och med, något hon lite hade önskat att hon hade fått med Aisu. Men det här var ännu bättre. En flocksyster, som var hennes vän, och en ättling till Malvado? De skulle kunna föra vidare Devils historia på riktigt.

Vilja vände blicken mot horisonten.
"Stormvind och Åskvilja.. Jag gillar det. Vi ska se till att man berättar om våra namn i generationer framöver. Vem bryr sig om Tenkai?" Sa hon både skämtsamt och ärligt. Hon hade ju själv aldrig brytt sig om Tenkai, men nu skulle hon börja se till att andra tänkte likadant.

Glacial, Stormvind, log. Ögonen drogs mot horisonten, mot himlen och molnen och möjligheterna och friheten som bara skyarna kunde erbjuda.
"Akta dig Malvado, Stormen kommer." sade hon förnöjt. 
Hon sneglade bort mot vilja. "Stormen och Åskan." orden var som ett löfte. 
Det kändes som om något stort precis hade inträffat, något stort dem emellan med bara Gudarna som vittnen. Historia.
Devils var elden, den skärande hettan, det brinnande infernot och deras glöd skulle aldrig slockna.

[Herp derp, AVSLUTAT C:]