Det tycktes onaturligt hur kompakt dimman låg över Eriinaris blekta gräs. Den var inte helt stilla. Rörde sig, långsamt, flödade som krusningar på vattenytan. Svepte med den milda vinden som kammade landskapet. Mörkös steg var så tysta de kunde vara. Skaren gav vika då och då, särskilt för framtassen. Utan två framben att stödja sig på behövde han halta fram, och lägga all vikt på en sida. Han hatade det. Hatade att vara såhär. Svepte dimman tätare om sig för att hålla sig osedd. Mörkö hade nödvändigtvis inte vandrat för långt hemifrån, men stegen hade längts på när han snappat upp en doft som bar en obehaglig bekantskap. Bleka minnen från en annan tid kittlade Mörkö's medvetande, och de svarta ögonen skar genom dimman. Två mörka punkter i ett vitt, ovänligt landskap.
     Det var han. Mörkö visste att det var han, redan innan han sett honom. Då doften blev starkare slog hjärtat fortare. Det hade varit en impuls att följa spåret hit ut, men ljudet av tassar mot snö ekade nästan i tystnaden. Mörkö visste att han säkert redan varslat om sin närvaro. Det gjorde det samma nu. Maksim skulle bli varse om Mörkös närvaro förr eller senare.
     Dimman höljde hans kropp väl, han kunde komma från vilken riktning som helst. Fientligt sänkte Mörkö huvudet mellan skuldrorna, stirrade på den väldiga skepnaden som uppenbarade sig i hans synfält. Omisskänlig. De vita, svarta och röda ekade i hans minne. Minnet när hans arm knipsades rakt av i ett hugg. Hur han bars, blodig, till sin dödsbädd. Gråblodet i det bleka synfältet stod ut, och var mindre än Mörkö mindes. Ändå var han stor. 
     Att säga att han inte var rädd vore att ljuga. Mörkö var rädd. Men när han kände sin kyla sprida sig från honom, stråla ut mot Maksim, fientlig, isande kall, så kände han sig trygg. Önskan var starkare än rädslan. Han ville se Maksim lida, som han gjort. Se honom frysa, darra, gråta efter sin mamma och blöda ut i snön. Mörkö ville slita livet ur honom. Aldrig så gärna hade Mörkö velat något. Han föreställde sig hur bra det skulle kännas att stå över honom och se livet falna i de vidriga blå ögonen. Han hade inte anledning att vara rädd. Det insåg han. Dimman skyddade honom. Kylan var med honom. Och löften om hämnd fick honom nästan att darra av anspänning. Långsamt lät han fukta nosen. Blicken var fokuserad, vilade stilla på Maksim.
     "Du skulle inte ha kommit hit."
Mörkö talade klart, och sänkte sig närmare marken. Var hon här också? Nej, här fanns ingen annan. Inga andra dofter hängde runt dem. Bara Maksims.
     "Åh. Du är ensam." Tonfallet var hånande och Mörkö log trots att Maksim inte kunde se. Är inte mamma här för att skydda dig?"
     Som en frågande valp tippade Mörkö huvudet på sned. De svarta ögonen tordes knappt blinka. "Var är mamma? Fick hon nog av dig? Lämnade hon dig?"
Mörkös röst blev dovare och han motstod lusten att uppspelt skratta till. Vingarna låg spända intill hans sidor. Haggan kunde lika gärna vara runt hörnet. Mörkö tänkte ändå håna. Retas. Måtte han bara hinna med vad han tänkt innan hon kom tillbaka. "Inte ens din mamma vill veta av dig. Ensam här ute, oönskad. Tur att jag är här för att hålla dig sällskap..."
     Den svarta blicken blev näst intill manisk. Dimman virvlade fortare kring dem, en härjande blek vind utan varken början eller slut. "Du ska dö här idag. Förstår du?"
Mörkö lät rösten ljusna, som om han försökte förklara den enklaste sak för en liten valp. 

[Till Maksim!]

En undermedveten känsla hade för Maksim tillbaka till Eriinari. Om han efter mötet med Rök fortsatt vandra söderut hade han slutat hemma i Tenebris, och gråblodet visste inte om han var redo för att möta allas dömande blickar igen. Inte med tanke på hur han såg ut. Den annars så ståtliga och muskulösa hanen hade förtvinat, den välvårdade skinande pälsen var nu tovig och torr. Maksim var svagare än någonsin förr, kanske till och med svagare än han varit som liten. Det var knappt så att han orkade stå på sina ben.
    Han hade försökt att leva efter vad Blair uppmanat honom till, att leva för sig själv. Det hade gått bra i ett par dagar, tills han tröttnat på sig själv igen. Han ville inget annat än att vara i Varyas famn, låta hennes stryka honom mjukt över pälsen och trösta honom, torka bort de få tårar som rann nerför hans kinder. Det gjorde ont i hans själ att tänka på det han en gång haft, och det som hade gått förlorat.
    Dimman hade tjocknat drastiskt framför honom, och nu var den så tjock att Maksim inte ens kunde se sina egna tassar. En känsla av obehag väcktes inom honom och en instinkt sa åt honom att fly, men han kunde inte. Det fanns ingenstans han kunde ta vägen längre.
    “Du skulle inte ha kommit hit. Du är ensam.”
    Maksims muskler stelnade av den plötsliga rösten. Han visste vem det var, och han kunde nästan gissa sig till att den andre inte var glad att se honom. Minnet av en liten hjälplös valp for förbi framför honom, hur Maksim huggit tag om honom, hur hans mor nästan tagit livet av honom. Han borde vara död. Det var omöjligt att han kunde överlevt all blodförlust.
    “Så din nos fungerar åtminstone,” kommentaren rann ur honom per automatik. Till en början var han inte intresserad att lyssna på rösten i dimman, men så nämndes hans mor och Maksim kände genast hur hans käkar spändes. Allt det den yngre nämnde var sant, han var övergiven och ensam.
    Den blå blicken försökte att se i väggen av dimma men det var omöjligt. Den var för tjock, och minnet sade honom att fakargen varit lika vit och ljus som dimman själv.
    Till en början ville han säga emot. Han ville inte dö. Eller, ville han? Maksim hade ingenting att leva för längre. Det var han själv. Ingen skulle sakna honom om han försvann, ingen skulle ens märka.
    “Gör det då.” Orden lämnade hans mun som om det var en självklarhet. Hans röst var trött och raspig. “Visa att du kan. Kanske gör du din mamma glad.” 

"Gör det då. Visa att du kan. Kanske gör du din mamma glad."
     Det var långt ifrån reaktionen Mörkö ville ha. Det ryckte irriterat i ena ögonlocket, och hans nosrygg krusades. Maksims röst var lugn. Eller kanske mer trött. På avståndet och i dimman märkte Mörkö inte hur utmärglad Maksim var, men han ville höra rädsla. Motstånd, åtminstone. "Göra min mamma glad?"
Trodde Maksim verkligen att han ville göra detta för sin mamma? Det var helt för honom själv. En hämnd han drömt om sen han fick lära sig att stå trebent. Maksim skulle betala tusenfalt. "Om något gör jag din mamma en stor tjänst. Hon borde tacka mig."

Mörkö var trött på att bara stå och hotas. Han ville till handling. Dimman virvlade tätare omkring dem, kompakt, som ett blekt moln som omfamnade endast de två. Tystnaden som ekade var öronbedövande. Sedan tok Mörkö spjärn, och anföll.

Det krävdes några halta språng för att nå fram till Maksims väldiga gestalt. Han tog spjärn med bakbenen, sköt ifrån den kalla marken med all kraft han hade. Maksim hade sett honom, hann ta ett steg bakåt. Rörelsen gjorde att Mörkö gjorde ett snabbt val mitt i luften. Maksims hals var utom räckhåll, men han tänkte ändå fullfölja. I språnget flaxade han snabbt med vingarna, kom i höjd med Maksims ansikte. Endast manisk fientlighet blixtrade i de kolsvarta ögonen när Mörkö högg rakt över Maksims hjässa. För att hålla greppet klamrade han sig fast i Maksims nacke med sin enda framtass. De långa klorna fann grepp i hans skinn och slet djupt i köttet. Med hjälp av baktassarna, spjärnade mot Maksims bringa, och med vingarna utsträckta för balans, bet Mörkö åt. Hårt, så hårt han bara kunde och lät kylan spridas från sin kropp, från varje möjlig kontaktpunkt. Från sin tass. Från sina tänder. Munnen fylldes med blodsmak, och Mörkö njöt. Runt dem virvlade dimman, som i en storm.

Ingen rädsla spred sig inom gråblodet när dimman tycktes bli allt tjockare. Nu var den så tät att han inte längre såg sin ljusa nos eller det mörka noshornet. Istället låg ett dödligt lugn över honom, väntandes på det som skulle ske.
    Attacken kom nästan helt oförutsägbart, med undantaget av ljudet från tassar som slog mot marken, och Maksim hann flytta på sig ett steg innan en skarp smärta brände till över hans anlete. Ett högt, dovt brummande ljud rullade ur hans bröstkorg när smärtan spred sig från ansiktet till bröstet. Doften av blod och metall spred sig snabbt i luften, och i sakt den sekunden när smärtan var som värst insåg Maksim att han inte kunde dö. Han fick inte dö. Han ville inte dö.
    Med den sista fungerande energin han hade lät han en vägg av vatten från ett par dyiga vattenpölar slungas mot den bevingade. Smällen var tillräcklig för att Maksim skulle kunna ta sig loss den andres grepp, trots att kylan hade fått varenda kroppsdel att frysa och domna bort.
    Smärtan i hans ansikte var olidligt, betydligt värre än den över hans bröstkorg. Det pulserade och tvingade honom att hålla ena ögat stängt. Lyckligtvis hade han hunnit stänga det i tid för att inte bli av med det.
    “Har du," han tog ett djupt smärtsamt andetag, "inte fått din hämnd... nu?” Maksims röst var sammanbiten och plågad. Han visste inte var fakargen var, utan hade förlorat honom i dimman.
    Kanske förtjänade han det. Smärtan, sorgen, döden.

Smärta exploderade över Mörkös rygg och hans grepp veknade med ett smärtat gny. Maksim slet sig fri, och Mörkö flaxade frenetiskt med vingarna i luften för att landa på tassar istället för på ryggen. Smällen hade slagit andan ur honom och han drog eftert luft. Nej, landa inte på rygg! Låt honom inte få tag i dig! Mörkö lyckades i ett tillstånd av desperation vinna balansen, och pilade snabbt in i dimmans skyddande famn. Han visste att om Maksim, som var så mycket större än honom själv, fick ett grepp om honom kunde det resultera lika illa som förra gången. Värre kanske.
     Men hur mycket ryggen än värkte var Mörkö i sådan extas att han skakade, vibrerade. Käken darrade så att tänderna klapprade mot varandra när han cirkulerade runt Maksim i dimmans tystnad. Där strid exploderat för ett hjärtslag sedan vilade nu ett öronbedövande lugn. Inte länge till. Han kunde knappt vänta på att berätta för de andra om den här dagen. Han föreställde sig deras blickar när de såg honom.
    "Du är patetisk," log Mörkö. "Tror du jag kommer sympatisera för en sån som dig?" Rösten var kall och vass.
     "Alla andra kanske faller för det. Det är för att de tycker synd om dig." Mörkö sänkte sig mot marken igen. Förberedde sig. "Inte jag. För jag vet vad du är."
     Mörkö haltade fram igen, tog ett nytt språng och slog med vingarna. Han visste att styrka inte var till hans fördel. Snabbhet och oberäkneliga utfall blev hans taktik. Käkarna särades och tänderna fann Maksims hals. Kanske var Maksim redan ur balans, för när Mörkö bet ner och lät sin kyla flöda så föll Maksim med honom. De båda föll tungt till marken, rakt i en vattenpöl och Mörkö ruskade sitt grepp allt vad han orkade.

Det hade börjat svartna för ögonen när fakargen åter tog till tala. Orden i dimman lät avlägsna och Maksim hade inte mycket ork eller energi att lyssna, utan han behövde komma på en flyktplan. Att slåss var inte ett alternativ då han förlorat mycket blod och han hade varit svag redan sedan innan. Men att fly skulle även det bli svårt. Kanske kunde han- 
    Tankarna om flykt avbröts av en plötslig attack, och Maksim föll till marken med ryggen först. I sitt fall lyckades han komma åt fakargen med sina vassa horn och rispade upp ett sår längs hans sida. Mer än så gick inte, innan ett par sylvassa tänder slutits kring hans hals.
    “Jag... är som… du,” pressade han fram genom det hårda trycket Mörkö hade om hans hals. Maksim försökte svälja, men det gick inte. I dimman kunde han se skuggan av den andre, och se blodet som klädde hans vita päls.
    I ett sista tappert försök att göra en motattack lät han vattnet stiga från marken för att bilda en stark stråle av vatten underifrån. Han riktade den mot fakargens undersida mest för att få trycket kring hans hals att släppa och för att få bort honom ett par meter.

En stor stråle av vatten pressade mot Mörkö underifrån. Kraften, och den plötsliga smärtans om kom som ett slag i magen, var tillräckligt för honom att smärta. Han knuffades flera meter bort och det var tillräckligt för honom att tappa balansen. Omtumlad på sidan flämtade han, de svarta ögonen stora och blixtrande av hat. Han hade mycket väl hört Maksims ord.
"Jag är som du."
"NEJ!" vrålade Mörkö i vrede och reste sig på skakande tassar. Han hade använt båda sina krafter flitigt, och runt dem började dimman falna. I upplösningstillstånd "Jag är INTE som du! Jag är MER. Hör du mig?! MER ÄN DU KAN DRÖMMA."
     Ett rått morr klättrade ur hans strupe, och på haltande steg rörde sig Mörkö närmare. "Jag kunde döda dig här och nu," fräste han mellan sammanbitna käkar. "Det vore det barmhärtiga."
Kylan spred sig. Huvudvärk blommade ur Mörkös tinningar, i bakhuvudet, och hans muskler värkte. Det var en lögn, han hade förmodligen inte styrkan att slita livet ur Maksim hur gärna han än ville. Kanske skulle världen göra honom en tjänst, för en gångs skull, och se Maksim självdö här i smutsen. Sån tur hade han knappast.
     "Men nej."
Tystnaden la sig åter igen. "Jag kommer aldrig att förlåta dig. Hör du mig?" Mörkö lutade sig nära Maksims ansikte. Varje andetag var tungt, och rossligt. Mörkö blödde där Maksims horn hade rispat honom, röda droppar som nådde mark. "För det är viktigt att du lyssnar nu. Döden vore en gåva. Du kommer aldrig att bli kvitt det du gjort. Man kan inte göra något som du gjorde, och sen leva vidare som att inget hänt. Din familj, och de du älskar, om du har några eller någonsin får några kommer att få betala för dina handlingar. Jag kommer jaga dig. Jag kommer jaga dem. Förstår du? Jag kommer inte sluta. Jag kommer aldrig sluta."
Leendet som spreds över hans läppar darrade. Kylan falnade. Mörkö mådde illa, han var utmattad. Han behövde ta sig här ifrån. "Glöm inte det. För din egen skull."
Dimman svepte i svaga slöjor omkring honom när han vände om och haltande tog sig ifrån platsen, och lämnade Maksim bakom.

[Avslutat]