Ronia hade alltid roat sig över Blairs oförmåga att gå upp tidigt, men det började faktiskt gå honom själv på nerverna. Det var som om hans kropp var gjord för sena nätter och sena morgnar. När han väl lyckades somna hade månen vandrat långt över himlavalvet, och solen likaså innan han vaknade.
     Idag vaknade han dock betydligt tidigare än vanligt - och inte på egen hand. Föraningen varnade honom för en närvaro, och Blair slog upp ögonen i samma sekund som en skugga la sig över honom. Det var en ungvarg med ett rätt svalt ansiktsuttryck.
     "Du", främlingen petade honom i sidan, "sover du eller?" Blair plirade tillbaka, nyvaken och ytterst kränkt.
     "Nej", rosslade han med en morgonröst från Chaibos grottor. "Jag jobbar på att sköta mig själv. Har du testat?" Med ett stön kom Blair på benen och försökte blinka bort grus ur ögonen. Kroppen kändes stel, och han sträckte på sig i en väldigt teatralisk gest som fick det att ringa i öronen. Främlingen ställde en fråga som han inte uppfattade förrän han slutat gäspa.
     "Vad sa du?"

Maksim ville inte inse det faktum att han gått vilse. Det hade gått veckor sedan han sett till en kotte och trots att han spenderat hela sin vakna tid till att leta febrilt efter någon, vem som helst, misslyckades han gång på gång. Irritationen över att han inte klarade sig själv växte och hade nu blivit ett störande moment. Visst överlevde han, men inte mycket mer än så. Han kände sig mer som en för evigt vandrande skugga än en levande varelse. Det var därför han med en blandning av förtjusning och dysterhet följde doften av en annan varg.
   Det dröjde inte många minuter innan han funnit den främmande vargen, sovandes. Maksim brydde sig inte om det, utan han behövde ha svar på sina frågor snabbt. Främlingen vaknade, och Maksim var inte långsam med att ställa sin viktigaste fråga.
   “Vart är vi?”
   Inget svar. Maksim suckade högt och irriterat samtidigt som huvudet svängde fram och tillbaka. Det var jobbigt nog att fråga om hjälp, han behövde inte någon som inte lyssnade.
   “Är du vaken nu? Eller ska du gäspa mer?” Irritationen lös igenom. För ett par sekunder övervägde han att lämna platsen, men lika snabbt bet han sig i tungan.  Han skulle inte få någon hjälp om han var otrevlig, det hade han åtminstone lärt sig nu. “Ursäkta. Vaknat på fel sida.” Eller i fel liv. Mumlade han lågt och blickade ned på sina tassar. De var smutsiga.
   “Jag frågade vart vi är. Om du vet?”

"Okej, okej", Blair höjde på ögonbrynen. Vaknat på fel sida? Uppenbarligen. Trots det kunde han relatera till unghanens attityd, och blicken mjuknade lite.
     "Du är i Eriinari. Islagunen ligger ditåt. Vart ska du?" Han hade vaknat till ordentligt nu och studerade hanen. Främlingen var bekant på ett sätt som inte gick att placera, speciellt eftersom Blair var helt säker på att de aldrig träffats förut. Vad som däremot var tydligare var att hanen såg lite sliten ut. Fakargen samlade ihop sig till ett litet leende. "Jag tänkte skaffa lite frukost. Vill du ha? Jag delar, jag lovar."

“Eriinari?” Upprepade han något förvirrat. Vad han kunde minnas hade den senaste han talat med också informerat att han befann sig i Eriinari. Hade han inte kommit längre? All den vandring, den ensamhet han känt hade varit förgäves. Han hade inte kommit någonstans på vägen att finna den han mor sagt skulle hjälpa honom med sina frågor. 
    “Jag ska… eh, jag letar efter någon.” En våg av paranoia sköljde över honom. Främlingen framför honom kanske var elak. Kanske letade han också efter Varya? Kanske var det hungern efter mat eller längtan efter sin mor som fick honom att reagera som han gjorde. Maksim svalde hårt och vände blicken framåt, förvånad till att se ett litet leende på hanens läppar.
    “Delar du med mig?” Maksim insåg hur valpig hans röst lät och han harklade sig något. Egentligen ville han inte dela mat med någon, men hungern rev i hans mage. Den skrek efter näring. “Okej, jag kan dela mat med dig.” När hannen började att röra sig framåt, följde Maksim något försiktigt efter.

Blair log bredare. Säker på att främlingen skulle följa efter satte han fart framåt. Han misstänkte att ingen av dem hade tålamod för en utdragen jakt, och grabbade snabbt tag i sin föraning. Blair rörde sig framåt några steg, stannade tvärt upp och bytte riktning, bara för att upprepa proceduren igen. Det ryckiga mönstret såg ut som att han hade fått fnatt, men efter några försök stannade han upp med ett triumferande leende. 
     "Aha!" Han vände blicken tillbaka mot sin matkompis. "Ursäktar för det där. Hitåt ska vi." På stadiga steg ledde han dem framåt. Det tog inte mer än fem minuter innan han stannade igen, den här gången med en mer hukad ställning. Utan att säga något nickade han framåt. Nedanför dem, i en liten sänka, betade en jättehjort. Eller ja, det skulle nog bli en jättehjort, men än så länge var kronan klen och kroppsformen spenslig. Blair sneglade på sin kompanjon, såg till så han också uppfattat bytet, och tog sedan tyst till luften. Han hade snott idén från rovfåglar och sedan utvecklat den till sin egen.
     Utan någon vidare elegans damp han ner rakt på hjorten. Höjden gav honom kraft nog att slå omkull den, och utan att tveka slet Blair upp strupen på dem. Blodet forsade ut, men det var inte utan att han fick sig en spark i bogen. Han stönade till och skyndade sig att backa. Den skulle blöda ut snabbt nog.
     "Det är bara att hugga in", ropade han upp och såg efter den yngre. "Akta benen bara. Man kan få sig en rejäl spark medan de fortfarande har kraften kvar." Som för att markera försökte hjorten sparka efter honom igen, men den här gången väjde Blair smidigt undan. Djuret var redan mycket svagare.

Maksim följde efter den äldre ljudlöst. Hans mor hade lärt honom att inte ge ifrån sig ett endaste ljud. Inga frågor, knappt några andetag. Allt för att inte skrämma iväg bytet.
    Så när den andra hukade, gjorde Maksim likaså. Under tystnad granskade han hur den andra gjorde sin attack med hjälp av luften under hans vingar. I samma sekund som ljudet av hjortens skrik hoppade Maksim fram från sitt gömställe.
    “Ska vi äta den levande?” Maksim rynkade på nosen ett par sekunder. Levande buffé var ingenting han var ett stort fan av, men det vore inte första gången. Han hade sett flera liv slockna under sin mors dödliga käkar.
    Återigen påmindes han av hungern, och instinktivt slängde han sig framåt mot djuret. Han såg till att akta sig för slagen, som blev svagare och svagare för var sekund. Maksim lyckades slita av en stor del av djurets bog, och det dröjde inte många sekunder innan han slukat köttbiten och slitit åt sig mer.
    “Du får skynda dig innan jag äter upp allt, jag är vrålhungrig!” Mumlade han bakåt med munnen full.

"Levande, död...", Blair sparkade till hjorten. Den ryckte bara svagt till svar. "Det går ihop till slut. Jag skulle inte kalla det att äta något levande när den kommer vara död inom minuten." Han slog sig ner bredvid bytet och såg på när unghanen kastade sig över maten.
     "Ät du", svarade han avfärdade, återigen med ett leende på läpparna. "Du växer väl än. Det enda jag växer på är på bredden-" Han fnös och vilade sedan huvudet mot tassarna medan den unga åt. När det verkade som att den värsta hungern hade stillats tog han till orda.
     "Så, grabben", han visste inte vad han hette och höjde menande på ögonbrynen, "Du letar efter någon. När såg du dem senast, då? Jag är Blair, förresten."

Det mesta av vad den äldre sa hördes endast vagt i bakgrunden. Maksim var fullt fokuserad på bytet, på att få i sig tillräckligt med näring för att orka fortsätta sitt sökande. Inte för att det här skulle vara tillräckligt.
    Men hungern lade sig sakta ju mer han åt, tills han slutligen orkade vända blicken mot fakargen igen. Innan Maksim själv hann bryta tystnaden gjorde han det.
    Blair? Namnet lät bekant, men Maksim kunde inte sätta tassen på vart. Han kunde inte minnas att ha träffat någon som honom. Inuti ungvargens skalle väcktes massvis med frågor han själv inte kunde svara på.
    “Tack för maten, Blair.” Det tog emot att tacka någon än sin mor. “Mitt namn är Maksim.” Han insåg att det kanske inte var en bra idé att ge sig själv till känna, men om han skulle finna det han sökte behövde han knyta kontakter på något sätt.
    “Jag har aldrig träffat den jag letar efter,” erkände han med en låg suck. “Så det kanske är omöjligt. Vem vet. Han kanske inte ens lever?”

Maksim? Blair stirrade forskande på honom för en sekund, och mindes sedan var han kände igen det från. Det var därför det fanns något så bekant hos honom, i de blåa ögonen.
     "Du är Varyas son", konstaterade han, log kort. "Jag är hennes- nä, jag tror inte att Varya har vänner längre, men hon är i alla fall min vän." Varför var Maksim här utan henne? Han hade alltid fått uppfattningen om att det var de två mot världen, eller så var det en moders önskan.
     "Jag trodde ni var oskiljaktiga", Blair ryckte på axlarna och fortsatte, "vem letar du efter? Jag känner många. Jag kanske kan hjälpa dig." Det var ett öppet och ärligt förslag, men det fanns något reserverat över Maksim som gjorde Blair osäker på om han skulle ta emot hjälpen.

Köttbiten han precis var på väg att svälja fastnade för några sekunder, och Maksim var tvungen att harkla sig högt. Du är Varyas son. Hur visste han? Svaret kom kort därpå, och det gick upp för honom varför det låg något bekant med namnet Blair. Hans mamma hade pratat om honom som en kär vän, men kanske var det ännu en bro hon hade bränt. 
    “Vi var oskiljaktiga,” pressade han fram med sammanbitna käkar. Det faktum att hon övergivit honom var ingenting han lyckats bearbeta än. “Tills hon lämnade mig.” Ett par sekunder passerade under tystnad.
    “Men det spelar ingen roll längre.” Det var en ren lögn. Maksim tänkte leta efter henne till han tog sitt sista andetag, oavsett vilka konsekvenser det skulle få. Och om ett möte med Erathor skulle öka chanserna skulle han ta den, vilket också innebar att han kunde använda Blair som hjälp.
    “Jag letar efter en vid namn Erathor. Vet inte så mycket mer än så,” erkände han med en suck. “Bara att jag måste hitta honom.”

Vad Maksim sa bekräftade Blairs egna uppfattning, men något verkade ha ändrats. Det var udda, men samtidigt var Varya lite underlig. Istället för att hänga kvar vid det försökte Blair dra sig till minnes om han träffat någon Erathor. Namnet var inte ens lite bekant, och han fick besviket konstatera att han nog inte kunde hjälpa Maksim.
     "Ledsen", han skakade på huvudet. "Vad ska du med honom till?" Frågan slank ur honom innan han kunde hejda sig, och Blair var snabb med att fortsätta. "Jag ska inte snoka. Men oavsett vad det är du söker, svar, vägledning eller whatnot, får du vara beredd på att han kanske inte är svaret. Idoler har en tendens att dö fort när man väl träffar dem." Även om han hade en bra relation till Bael nu hade det inte alltid varit så. Blair höjde på ögonbrynen. "Jag tror du kommer klara dig bra, även utan honom. Om det är något du borde ha ärvt från Varya så är det väl förmågan att överleva."
     Blair nappade till sig ett hjortöra men spottade ut det lika snabbt. Örat var kallt och sladdrigt, och lämnade en äcklig känsla i munnen.
     "Man blir trött på att ha någon annan som syfte. Det är mycket roligare att leva för sig själv."

Maksim kunde inte bli besviken över att den äldre inte visste vem Erathor var eftersom han inte haft någon förväntan. Det hade han åtminstone lärt sig efter ett tag av ensamhet.
    “Mamma sa att jag skulle hitta honom. Han kanske vet var hon är.” Maksim tvivlade på det, men kände ingen anledning till att ignorera frågan.
    “Jag vet bara inte vad jag ska göra.” Orden rann ur honom innan Maksim själv hann hindra sig. Kanske var det desperation att få höra från någon äldre, mer erfaren vad han kunde göra. “Känns mest som att jag vandrar i blindo.” Han suckade tröttsamt. Att leva för sig själv var inte hans grej. Sedan sin födsel hade han levt under någon annans vingar, och Varya hade varit hans beskyddare i alla lägen.

Blair tvivlade på att denna Erathor skulle kunna vara behjälplig. Uppenbarligen var Maksim fast i sin tro, och han ville inte stampa den yngre på tårna, men samtidigt kunde han inte ljuga honom rakt i ansiktet.
     "Och du väntar dig att den här främlingen ska ge dig ett syfte? Jag förstår känslan", svarade Blair, och kunde faktiskt förstå, "Men jag tror fortfarande att du lägger ditt förtroende hos fel person. Vad skiljer den här främlingen från andra främlingar? Varya hade inte heller ett syfte innan hon fick dig, så han verkar ju inte ha kunnat ge henne ett. Du är ung. Gå och se havet, eller nåt. Men jag ska inte stoppa dig om du väljer att leta vidare." Ett litet, glädjelöst leende smög sig upp över läpparna. "Jag är rädd att jag är fel person att prata om meningen med livet hos. Senaste gången jag trodde mig ha ett syfte brann ett tempel ner, och det var nog inte det bästa draget." Blair ryckte på axlarna.
     "Att vandra i blindo är nog tyvärr en av livets baksidor. Vi får se om jag får tråkigt igen, då kanske jag kan ge dig ett syfte."

Maksim lyssnade noga på Blair, tog till sig orden som han yttrade. Av den lilla stund de umgåtts kunde han förstå varför Varya varit vän med honom. Det var något med hans ord som fick honom att känna en gnutta hopp - trots att orden inte var speciellt uppmuntrande.
    “Havet säger du?” Det drog enkelt i hans läppar. “Tror jag har en annan sak att göra innan dess.” Maksim visste att det var på tiden att han återvände till Tenebris och tog saker och ting i sina egna tassar.
    “Tack.” Maksim var osäker vad han visade tacksamhet för; om det var maten som delats med honom eller de kloka orden från den andra. Han gav den äldre en sista blick innan han reste sig upp och började röra sig hemåt.

[Avslutat om du inte vill lägga till något!]