Det var lite senare än vanligt när Flippa lämnade bostaden. Stegen var tysta och beräknande, men inte tillräckligt för att räknas som att smyga. Hon ville bara undvika att bli ifrågasatt.  Utanför fångade hon upp sin flätade korg med en snabb gest. Den var förberedd redan tidigare på kvällen, och stod tacksamt nog kvar där, orörd. Nerbäddad i korgen under en gammal bit tyg låg några stycken läderaktiga bitar torkat kött, en hov från något hjortdjur, och såklart; blommor.
     Fullmånens bleka sken lyste upp vägen för henne, och hon fick kämpa för att hålla tillbaka ivern i sina steg. Men det var inte bara med en brådskande iver som hon närmade sig boningen, det fanns även en vilande nervositet i bröstet på henne. Den gjorde sig smärtsamt påminde för varje steg som hon närmade sig. Greppet om korgens handtag spändes åt när hon slutligen stod utanför dörröppningen. Vad skulle hända?
      “Maksi?” Viskningen blev knappt hörbar genom hennes sammanbitna tänder. Långsamt och trevande sköt hon huden som hängde för dörren åt sidan och ställde ner korgen vid sidan om.
     “Maksi?” prövade hon igen. Ögonen rörde sig långsamt runt bostaden, följde dess fällprydda väggar. Det gick att känna livlösheten i rummet, dess övergivenhet. Luften kändes tjock och orörd, och tystnaden var tom. Fli tvekade, osäker på om han ens var här. Hon tog några steg till, sökte sig fram till öppningen av det andra rummet.
     Silhuetten var stor och orörlig, och innan hennes ögon helt vant sig vid mörkret kunde hon bara se konturerna av hans stora krona. Ändå kändes han mindre än vad hon mindes honom, men det var nog bara för att hon vuxit. Minnena av hur hon legat hopkurad i hans famn kändes som en livstid sedan. Han kände väl igen henne?
     Ett leende, prövande men varmt växte fram i henne. Hon kunde inte dölja glädjen över att se honom, varken i sitt bubblande kroppsspråk eller de stora, ljusa ögonen. Han var verkligen tillbaka. Fli valde att inte tänka på allt som hänt, vad alla sagt, alla teorier och rykten; hon var bara glad att han var tillbaka.

Det var konstigt att befinna sig i lyan igen. Dofterna var fortfarande så starka, och om han blundade kunde han nästan inbilla sig att hon fortfarande var här hos honom. Det mesta var dessutom helt orört, platsen de brukade vila på var fortfarande ihopsjunken av deras tyngd. Maksim skulle ljuga om han inte saknade den tiden, samtidigt var det som en helt ny värld hade öppnats framför honom. En mörk och dyster värld, men fortfarande med en brinnanande stjärna i fjärran som illustrerade hoppet att hitta Varya igen.
    ”Maksi?”
    Den välbekanta rösten fick honom att lyfta blicken från sina tassar och se mot öppningen. Hur visste hon att han hade kommit hem? För några sekunder förblev han orörlig, kanske om han låg still så skulle hon inte märka att han var här. Men varför skulle han gömma sig för sin lillkusin? Som alltid hade accepterat honom som han var. Till hennes försvar hade hon alltid varit en valp, för naiv för att veta vad som egentligen pågick.
    ”Fli.” Hälsade han. Hans röst var känslokall, men det vilade en ton av värme över hennes namn. ”Vad du har vuxit.” Han synade henne uppifrån och ner. Flippa hade växt till sig, och likheten mellan hennes mor fick honom att dra något efter andan.
    Långsamt reste han sig upp, försökte inte visa att han fortfarande var skadad efter den unga fakargens attack.
    ”Kom hit med dig.” Maksim kunde inte skilja på om hans känslor var sanna eller inte, om han bara gjorde det för hennes skull. Oavsett spelade det ingen större roll nu.

Ett valpaktigt, förtjust gnyende lämnade henne när hon inte längre kunde motstå hans blåa ögon. Hon tog några skuttande språng fram till honom och tryckte sig intill honom. Han luktade av jord, främmande marker men också… blod? Fli drog tillbaka huvudet och såg upp på honom med en fåra av tvivel och oro i pannan. Det var inte förrän nu, när hon såg honom på så nära håll som hon märkte hur ovårdad han var. Hans päls som annars var så full av lyster och färg var dyster och livlös.
     “Är du skadad?” Fli skruvade på sig för att se över honom, men såg inga tydliga, ytliga skador. Innan Maksim hann säga något hyschade hon honom. “Shhh. Sätt dig ner,” sade hon med en ton som inte lämnade rum för några protester. Hon gav honom en sträng blick, som inte alls platsade i hennes nätta, mjuka ansiktsuttryck.
     Snabbt försvann Fli ut ur det inre rummet. Längs den bortre väggen hade hon tidigare sett en skål. Den var mycket bredare än den var djup, men dög fint för ändamålet. Den fåra med vatten som var inbyggd längs en av ytterväggarna hade fortfarande lite vatten i sig. Hon lyckades skopa upp tillräckligt i den vida metallskålen. Innan hon bar med sig den in till Maksim tog hon med sig det gamla tygstycket från hennes korg.
     Hon ställde varsamt ner skålen med vattnet och tygbiten bredvid henne och Maksim. Det var inte speciellt rent, men tillräckligt för att få det värsta bort det värsta av smutsen, och förhoppningsvis lukten av blod. Hon dränkte trasan med ena tassen, innan hon bet tag i den, kramade ihop den så mycket hon kunde i munnen så det mesta av vattnet vreds ur. Vattnet rann längs hennes haka och ner över bogen, men hon brydde sig inte om det. Istället förde hon trasan mot Maksims ansikte, och började försiktigt stryka den över det vita partiet på hans kind. Det föll en tystnad över dem, men Fli fann sig i den. Att Maksim kanske fann situationen obekväm var ingenting hon tänkte på när hennes omhändertagande instinkt tog över.
     “De är inte så glada på dig, vet du” sade hon tillslut. Hennes blick sökte sig upp till hans. Hon kunde inte se några känslor i hans anlete. Hon mindes inte om han alltid varit så svår att läsa, eller om hon bara nu kände av det på ett annat sätt. Fli hade inte själv märkt hur mycket hon växt, både till sinne och storlek. Det fanns något vuxet i hennes annars så ungdomliga blick.
     “Men det gör inget, Maksi,” hon log, sorglöst och varmt, och naiviteten bara en valp kunde ha kom tillbaka, “vi kan lösa det.”

Maksim såg till att inte skada Fli med den stora spetsiga kronan som klädde hans huvud när hon närmade sig och tryckte sig intill honom. Det var längesedan han känt sig så välkomnad som han gjorde av henne, och för ett par sekunder undrade han om hon bara spelade med. Precis som alla andra inom stadens väggar.
    Han rynkade på nosen när hon talade, och han var precis på väg att tala när hon beordrade honom att sitta. I vanliga fall hade han sagt emot, men han ville inte ta ifrån henne det här. Så därför satt han kvar i tystnad när hon försvann ut ur lyan lika fort som hon kommit. Han visste att han inte var i sina vackraste dagar, blodet från striden med Mörkö var fortfarande kvar i pälsen, och faktum var att han inte hade orkat bry sig. Kanske hade han inte räknat med att någon skulle möta honom direkt.
    När hon återvände satt han lugnt kvar, lät henne göra rent pälsen så gott det gick. Maksim visste inte vad han skulle säga, utan förblev tyst. Tills Flippa valde att bryta tystnaden.
    Han kunde känna hur hon såg på honom, men höll blicken stadigt vid sina tassar. Det var ingen direkt nyhet. Tenebris hatade honom, för det hans mor hade gjort. Om de bara visste vad deras föräldrar gjort.
    “Men det gör inget, Maksi. Vi kan lösa det.”
    Maksim lät blicken långsamt glida från sina egna tassar till hennes, för att sedan slutligen möta hennes blick. Han skakade sakta på huvudet.
    “Jag tror inte det, Fli.” Det drog sorgset i hans läppar, en sorg han inte visste om han kände. “Det här är inte rätt, för mig.” Det kändes som om han ljugit för henne hela den här tiden, eller att han ljög henne rätt upp i ansiktet nu. Faktum var att han inte visste vart han hörde hemma, om han någonsin hört hemma någonstans eller om han skulle göra det i framtiden.
    “Om dem inte är glada på mig, vad har jag då för anledning att stanna kvar? Det var inte jag som dödade Stephano.” Maksim svalde hårt på tanken vad som hänt. Han visste att om Varya hade bett honom att döda honom, så hade han inte tvekat en sekund. Han skulle korsa alla gränser för henne. Men det var ingenting han tänkte berätta för Flippa.

Impulsen att säga emot fastnade i hennes hals, och orden av protest i hennes mun. Men det gjorde ont att höra, för Fli ville bara att han skulle vara här, trygg och säker. Här skulle han inte behöva vara ensam. Det var svårt för henne att känna något annat för honom än sympati. Även om han inte visade det, eller ens förstod det, så var det ord från någon som var sårad.
     De strykande rörelserna återupptog medans han fortsatte tala. De var halvhjärtade, en reaktion från den milda nervositeten.  Fli hade varit så liten då allt detta hänt, men ändå fanns det starka känslor kopplade till det. Men det var känslorna som hon mindes funnits hos andra, mer än sina egna. Kanske var det därför hon kunde förstå Heredis-syskonens ilska, på samma sätt som hon kunde förstå Maksim nu.
    “Nej, det var det inte,” sade hon försiktigt. Hon släppte ner tygbiten i skålen bredvid henne. “Det vet de också,” fyllde hon i. “Men de är ledsna, och saknar honom.” Hon log sorgset. Hon suckade och kände en tyngd av ansvar för både Maksim och Tenebris falla över henne.
      “Det är inte rättvist, det som hänt,” sade hon efter en stund eftertanke. “Inget av det.” Varken Stephanos död, eller hatet Maksim fått, som om han vore någon efterträdare till den egentliga förövaren. Fli vågade inte ens tänka hennes namn.
     “Jag vet inte vad det är för anledning du söker, men för mig är du familj. Du är en del av familjen Stjärnsten.” Ögonen var stora och varma när hon såg på honom. Hon visste att flera av hennes syskon kände likadant.
     “Kanske duger det ett litet tag?” föreslog hon och lade huvudet lite snett. En vädjan formade hennes mjuka ansiktsdrag.

“Jag vet inte vad det är för anledning du söker, men för mig är du familj. Du är en del av familjen Stjärnsten.”
    Det kändes som Maksim ljugit för Flippa hela hennes liv. Han hade byggt upp en bild av sig själv gentemot henne som inte var sann. Hon visste inte en bråkdel av vad han hade gjort, och om hon visste skulle hon definitivt se annorlunda på honom. Det var den Maksim Flippa såg som en del av familjen Stjärnsten, inte den han egentligen var.
    Något sorgset glimmade till i hans blick när han mötte Flippas varma.
    “Jag är ledsen Fli.” Maksim ville inte såra henne. Hon hade aldrig gjort någonting för att skada honom, utan han såg henne som sin lillasyster. Men till skillnad från honom hörde hon hemma hos Tenebris. Åtminstone ett tag till.
    “Men jag lovar att hälsa på dig, okej?” Ett litet leende spred sig på hans läppar. “Du kanske kan hälsa på mig med. Jag måste ju hålla koll på min bonussyster.”

“Okej,” svarade hon bara återhållsamt. De stora, uttrycksfulla ögonen kunde inte dölja hennes besvikelse trots hur hon försökte överskugga det med sitt sympatiserande leende. Hon ville inte göra det här jobbigare än vad hon redan antog att det var. Hon såg bort, som för att avbryta den sorgfulla stämningen.
     “Vill du ha lite kvällsmat?” frågade hon och såg upp på honom med nyfunnen glädje. “Jag tog med mig lite. Jag visste inte om du var hungrig,” förklarade hon ivrigt. Utan att vänta på något egentligt svar reste hon sig upp och försvann ut i det yttre rummet igen, till korgen som hon tagit med sig.
     Utom synhåll från Maksim lät hon sitt leende falla en aning. Hon skulle sakna honom. Löftet om att de skulle ses igen var en dålig tröst. Men hon skulle försöka att inte tänka på sig själv. Det här var för hans skull. Vad det än innebar, så ville hon ju egentligen bara helst av allt att Maksim skulle ha det bra. Det var så hon fick tvinga sig att tänka. Kanske skulle det vara bra för alla, egentligen. Hon tänkte på svartvargssyskonen som led så mycket. Hon försökte kväva sin tunga suck innan hon tog tag i korgen och bar in den till Maksim.
     Fli ställde ner korgen och lät Maksim se innehållet.
     “Varsågod,” uppmuntrande hon med len röst.
     Trots det vida, mjuka leende så speglade ögonen ändå vemod. Hon var lätt att genomskåda, och hade alltid varit det. Men hon hoppades att Maksim inte skulle fastna vid det, utan istället se hennes försök att ha en fin stund tillsammans. Kanske deras sista.

[Avslutat]