Den vita valpen rör sig genom Civitas gränder. Hon har ingenstans att ta vägen och vet heller inte vart hon ska. Hon ger ifrån sig ett lätt klickande ljud och rör sig som om hon kan se. Där hon går och där hon varit ligger dimman någorlunda tät. Det är kväll och solen står vid horisonten. Trots sommaren så ligger det kyla i luften.

Ensam vandrar hon framåt. Försöker undvika vägar där det är mycket vargar. Men viss missbelåtenhet över dimman når ändå hennes öra. Men där valpen varit skingras strax dimman igen. Likt en liten vålnad vandrar hon fram mellan byggnaderna. Sökande efter mor. Men många ljus och mörker har passerat utan någon lycka i sökandet.

Med tysta steg svänger hon in i en lång smal gränd. En bit från stadens brus, här är atmosfären stilla. Dimman skingras lätt och det ser ut som en liten vålnad vandrar fram genom den allt mörkare gränden. Någon passerar men skyndar snabbt vidare. Det är trots allt dimmvargar som ligger grund till många spökhistorier.

[PAX TILL MAKSIM]

Maksim hade fått syn på den lockiga valpen på långt håll. Han blev för en kort stund påmind om händelsen i Kaiwood, och en vag oro spred sig inom honom. Kanske hade Nomë och barnen sökt upp dem, för att hämnas den trebenta valpen hans mor dödat. Efter en noggrann och lång förföljelse hade han försäkrat sig om att det inte var en av valparna från skogen, och att hon dessutom var ensam. Under tystnad gick han långsamt efter henne i lämningarna av den vaga dimman som rörde sig längs med henne. Det skulle inte dröja länge förrän Varya kunde göra sin son sällskap i mörkret igen, och Maksim skulle vänta på henne med en gåva.
    “Är du vilse?” Hans röst skar kallt och dovt genom tystnaden. I en smidig rörelse hade han trängt sig förbi valpen och ställt sig framför henne. Ett litet kyligt leende vilade på hans läppar. 
    "Jag kan hjälpa dig, om du behöver min hjälp."

Valpen hade inte märkt främlingen förrän han kom inom märkbart håll för hennes ekolokalisering. Ljudvågorna studsar mot honom och hon stannar överraskat till. Minnet av natten då mor försvann blir tydlig i hennes medvetande. Men främlingen talas vänligt till henne. Frågar om hon är vilse. Han kan hjälpa henne. Med de bleka ögonen som tomt stirrar rakt fram tar den lilla vargen några steg närmare. "Jag letar efter mamma. Har du sett henne? Hon är en dimmvarg". Kanske främlingen har sett hennes mamma? Det verkar vara mycket liv och rörelse i den här staden. Speciellt om dagen. Valpen bär fortfarande med sig läderväskan med smycken som hon och hennes mamma försökt sälja på marknaden. I väskan ligger även lite förnödenheter hon har lyckats byta till sig. Mor brukade berätta hur viktigt det är att kunna byteshandla.

Maksim såg ned på henne när hon närmade sig. Rätt in i lejonets fälla.
   “Jag tror nog att jag har sett henne.” Ljög han långsamt. Det fanns stor risk att han skymtat dimmvargar bland Civitas vimmel, men det var ingenting han hade lagt någon vidare uppmärksamhet på. “Kom, så visar jag dig vägen.” Maksim lät leendet på de mörka läpparna växa sig större och uppmuntrande.

Jag tror nog jag har sett henne.
Tikens lilla ansikte skiner upp och hon känner sig genast hoppfull.
Kom, så visar jag dig vägen.
"Tack så jättemycket". Säger hon med glad stämma. Svansen sveper bakom henne och hon följer hanen. Glatt klickande med tungan för att hålla redan på sin vägvisare.

Maksim ledde henne uppmuntrande till en avlägsen plats där ingen varken skulle se eller höra dem. Den kalla blicken föll på offret, mötte hennes bleka blick. Han skakade långsamt på huvudet samtidigt som han sänkte det närmare valpen. 
    “Har inte din mamma lärt dig att inte prata med främlingar?” Väste han dovt och lågt tätt intill hennes öra. Maksim inväntade inget svar innan hon öppnade sina käftar och slöt dem kring valpens nacke. Smaken av metall fyllde hans mun, men han ryggade inte tillbaka längre, istället hade han vant sig vid blodsmaken och den fräna doften.

Valpen följer glatt efter främlingen. Hon vill verkligen hitta mamma. Lynn tycker inte om att vara ensam. Det är för läskigt. Hon är tacksam att hon mötte den här främlingen som kan visa henne vägen.
Men det verkar inte vara så bra trots alls. Främlingen stannar efter att ha lett henne en bit.
Har inte din mamma lärt dig att inte prata med främlingar?
Valpen hade tänkt svara. Att de pratar med främlingar hela tiden. De är försäljare och lever på byteshandel. Det ingår att prata med främlingar då. Men hon hinner inte ens öppna munnen förrän främlingens käftas låser sig kring hennes nacke. Smärtan kom först när chocken lagt sig, tätt följt av doften av blod. Hennes blod. Ett väsande ljus kommer från valpens strupe men hon lyckas inte få någon kraft i ljudet. Dimman lägger sig tätare omkring dem. Hon försöker igen. Väser och försöker få fatt i kraften. Väsandet eskalerar till ett öronbedövande tjut.

Maksim rörde inte en muskel när valpen med ens började att tjuta, högt. Det var som om makten hade fattat ett hårt grepp om honom och gjort honom döv och blind för det som skedde runt om. Han kunde känna hur livet rann ur henne. Greppet kring hennes nacke hårdnade, och med en häftig rörelse avslutade han livet som knappt ens börjat. Blodet hade fläckat hans mun och päls röd, men han ödslade ingen energi på det.
    Kallt och som om ingenting hänt började Maksim att röra sig mot platsen där han skulle träffa Varya på, med en en gåva som tack för allt. Det dröjde inte länge förrän han fick syn på henne, och en värme spred sig i bröstet på honom när hennes leende nådde hans syn.

[Avslutat]