Mivria visste inte när Weed skulle komma tillbaka, men hon hade lovat honom å ta hand om flocken när han var borta. Hon ville nu samla medlemmarna för att se hur det är med alla. Dolor hade lämnat lfocken för att aldrig komma tillbaka. Stackars Achilles hade varit ledsen konstant när han insåg vad som hände hans far, men han var stark och Mivria visste att hans goda hjärta skulle återhämta sig, någon gång. han behövde bara tid å sörja. Hon ville nu höra med resten hur de mådde, om de mådde bra.

Hon stod i mitten av reviret, vid deras samlingspunkt. Hen reste huvudet mot skyn. Mpnen syntes, men den skulle snart blekna när gryningssolen sakta började stiga vid horisonten. Man kunde redan se de första strålarna i en himmel som sakta blev rosa.

Hon såg mot månen och ylade kalrt, fö att kalla på alla medlemmar att komma till platsen.

Hina hade hört ylet hon med. Hon spetsade öronen och ändrade riktning. Hon hade inte sovit den natten. Hon kunde inte. Det är för mycket tankar som rör sig i hennes huvud. Mest tankar på Laya. Hina vill inget hellre än att familjen ska vara samlad igen. Med haltande steg vandrar hon åt det håll ylet kommit ifrån. Tassen är fortfarande inte bra sedan björnattacken. Men det gör inte lika ont. I alla fall när hon inte lägger tyngd på den. Snart får hon syn på två vargar längre fram. Svarta båda två. Den ene har hon mest bara sett på håll. Den andres närvaro är något hon inte kan leva utan. Hon nickar respektfullt åt Mivria innan hon sätter sig ner vid Zoid's sida. Hon lutar huvudet mot honom med en suck. Sveper svansen om sina tassar. Sen sitter hon där och inväntar vad som ska ske sedan.

Den välkända rösten som nådde hans öron fick honom upp på tassarna snabbt. Han hade valt att ligga vid en stor sten under natten. Han hade fortfarande lite svårt för att sova bland alla de andra på grund av omständigheterna, varför han kommit till Qu. Men han kunde inte låta bli att känna en viss tacksamhet för Dolor och Weed för att de släppte in honom, trots att han varit en Devils väldigt länge. Tacksam för att de inte lämnade honom att bli sliten itu av resterande Devils.
Det var på stela ben som han reste sig och började gå mot varghonan som han hört. När hans ben hade vaknat tillräckligt och inte var lika stela längre så satte han av i snabbare takt och nästan sprang. När han fick syn på de andra så stannade han upp en kort stund, innan han sakta närmade sig.
Han vände blicken till Mivria, som var den som kallat på dem. Ett litet leende växte fram, men mer glädje än så visade inte. Än. Han gick med rest hållning, inte den självklara underkastelsen som han kanske borde. Men hans öron låg strukna mot hans nacke och hans svans hängde bara bakom honom. Han var inte van att visa underkastelse, i Devils hade han varit en hög rankad medlem och rent generellt så visade han sällan underkastelse för någon.
Han satte sig lugnt ner vid de andra, och sänkte huvudet en aning. Väntade på vad som skulle hända.

Achilles var inte långt borta utan hade hållit sig på Qu's marker nära deras mötesplats. Han hade hållit sig mest för sig själv senaste tiden, och han hade haft anledning för de. Han sörjde sin far.

Han hade länge förstått att hans far var gammal och att hans tid kvar varit kort, men man ser gärna förbi sådana tecken. Han hade också haft känslan av att hans far sagt farväl till honom under lång tid nu, även om han inte sagt de rakt ut. Achilles hade känt sin far väl, och då behver inte alltid saker uttryckas i ord.

Han hade en ledsam uppsyn när han närmade sig de övriga. Det kändes konstigt å inte se sin far som ledare längre.. Det kändes konstigt att aldrig få se honom igen..

Han visste dock att han inte ksulle ge upp. Hans far skulle inte ha dött och kämpat alla strider för gäves. han skulle bära vidare sin fars stolthet och fana som krigare och ledare och han skulle göra sitt bästa, även om de kändes svårt nu..

Malvado spetsade öronen när Mivria började tala, och lyssnade på vad hon hade att säga, även om han inte hade blicken fäst på henne, utan på sina tassar.
När Mivria pratade om att de var få så vände han blicken upp och såg sig omkring. Aisu var inte här, han hade knappt sett henne något när han kom till Qu, bara i början, men nu var hon som uppslukad av jorden. Han såg på Mivria, och tänkte att han kanske skulle ta och tala med henne om detta. Inte för att han brydde sig så värst mycket om den unga honan egentligen, det var bara det att han hade sina aningar om vilken väg hon var på väg att ta i livet... Och den liknande skrämmande mycket den väg som han tog när han träffade Mivria första gången, och det orsakade honom mycket problem och smärta.
Malvado fick ett smått förvånat uttryck när han hörde att Mivria skulle ta över ledarplatsen för tillfället, han visste att hon var beta, och han visste att hon var stark och säkert skulle passa som det, men ändock blev han lite förvånad.
Han ryckte till av ännu mer förvåning när hon vände sig till honom och uttalade hans namn, som var tätt följt av en fråga.
"Jag förstår om ni inte litar på mig, jag förstår om du inte litar på mig, Mivria. Men jag är här nu, och ni kan räkna med mig." Hans röst var bestämd.

Tomhet.
Så fel, så livlöst.
I timmar hade han strukit längs utkanterna av reviret, hoppats på att få tag på någon ensam patrullerare vid gränsen. Inte vågat ge sig längre in på Qus marker. Inte för att han var rädd. Bara orolig. För trots att han inuti varit den varg han alltid varit under denna långa bortvaro, var han inte utanpå den skrangliga, rostskiftande valp som för så länge sedan försvunnit efter gudarnas veckolånga bestraffning av Numori längre. Nya medlemmar kunde inte känna igen honom, ens om de av någon hade fått höra en beskrivning av den son till Dolor och Laulu som mött ett så tragiskt slut.
Vinden var hans enda kompanjon då den strök igenom hans korta, beigefärgade päls.
Var fanns de?
Det fanns en möjlighet som löpte genom hans huvud, som fick hans ragg att resa sig på ända och stelhet att samlas i hans steg. Ett öde han inte kunde förtränga.
Vad om här inte fanns något hem längre? Vad om Qu var utplånat, Numorislätten övergiven? Vad om inget annat väntade honom än ett öde Tvillingpass och gräs som gulnat av höstens ålder?
Det var denna förödande tanke som till slut fått honom att ge sig längre in på slätten. Men tomheten fortsatte - inte en enda varg.
Men han tvivlade inte. Tvivel var en känsla som han inte var tillåten till att känna. Hoppet fanns alltid. Hoppet dog aldrig.
Och hans steg blev bara mer upprymda, men samtidigt mer försiktiga, ju längre in mot mittpunkten han kom - i alla fall var det mittpunkten så som han kom ihåg den. Han hade trots allt inte varit mer än en valp när han varit här senast.
Ändå kändes slätten nu mer som hans hem än någonsin tidigare. Här behövde han inte vara rädd och akta sina steg. Det här stället tillhörde honom, så som han tillhörde det. Det, och flocken som han inte ens visste om den existerade längre, var dragkraften som tvingat honom tillbaka.
Inte för att han varit ensam. Sedan han kastats i havet, hade han aldrig varit ensam. Sällan hörde han Guardeirons röst, men ansträngde han sig, koncentrerade sig och riktade all sin längtan mot den ängel som räddat honom - då kunde han känna hans närvaro. En svag förnimmelse, en strimma av ljus i det hjärta som förr varit så kluvet. En värme som spred sig genom honom och ingav honom den frid han sökt så länge, innan gudarnas raseri.
Men just nu sökte han inte skyddsängelns tröst och närvaro. Det här behövde han göra ensam.
Men det kändes som om han var blind, sökte något han inte visste om han skulle finna.
Och de låga, långa sänkor som låg framför honom kunde dölja vad som helst.

Achilles stelnade till när han vände blicken mot vargen som dykt upp i hans periferiseende. Han hade vänt på huvuet och när blicken hunnit fokusera stelnade hjärta och blod till is. Han visste vem det var som stod där innan någon annan hunnit reagera. Han visste direkt. Det gr man när man möter de man delar blod med, trots att de varit som döda. För honom hade han varit död. Ändå stod han här. Han vågade därför inte tänka namnet för fort.


Achilles tog några snabba steg fram mot den för honom välbekanta främlingen för att stanna ett par meter framfr honom, tillräckligt nära för att se och studera honom tydligt.

"..Ares?!"

Han andades tyngre. Hans bror stod plötsligt framför honom, och han hade ingen aning om hur det hade gått till.