Varför hon plötsligt fått mer bråttom än den mörka varginnan hon träffat på i Ken-Yak visste hon inte. Men en plötslig längtan och ett rykte hade fått henne att skyndsamt röra sig så fort hon orkade så långa sträckor som det bara gick. Hon var rädd för att flocken skulle ha flyttat på sig innan hon han ikapp dem.

Numoorislätten och bergen hade försvunnit bakom henne i en dimma, hon kunde inte längre komma ihåg vad hon sett. Väl inne i Kawazatriskogen hade hon funnit ett svagt spår från flocken och följde det. Hon hade inte tagit av på farten utan fortsatte fortfarande i rasande takt genom den snåriga djungeln. Hon hade bara stannat korta stunder för att dricka och jaga efter ett mindre djur. Detta resulterade i att hon nästan darrade i benen då hon stannade vid ett mindre vattendrag för att försöka återhämta sig en aning. Hon studerade sig spegelbild i det rörliga vattnet och insåg hur smutsig hon var. I ett fåfängt försök att få bort en del utan smutsen drog hon huvudet mot ett utav frambenen. Det gjorde inte direkt någon nytta och hon fnyste leende åt sig själv när hon såg tillbaka ner i vattnet. Medan tankarna svävade iväg stirrade hon ner i vattnet. Hon ville sova och vila, men tiden räckte inte till. Med en fnysning reste hon på sig och travade vidare.

Flockens dofter hade blivit starkare och hon misstänkte att dem nu var nära. Hon travade inte längre lika fort, men benen rörde sig onekligen i trav. Öronen var spetsade i jakt på ljud som kunde avslöja flocken. Till slut saktade den vita varginnan av och såg sig om medan hon gick genom skogen. Snälla låt någon ströva ensam!


[Reserverat för Quare som kan ta med sig Huyana och bjuda in henne i flocken typ x3 Hon är nära Tårarnas träd men ville inte lägga det där eftersom jag inte tycker hon är tillräckligt nära x3]

Morgonen hade passerat och djungeln hade sedan länge vaknat till liv. Det var knappast något lugnt område, men det kändes ändå harmoniskt.
Han hade dragit sig från flocken för att få tid med sina tankar och bara få vara sig själv för ett tag. Och där satt han, ensam vid vattendraget. Trots allt som skedde runt omkring honom så lyckades han stänga ut all ljud och hörde endast det svaga bruset från sitt egna sinne. The Dark Nation, dom var borta, men skulle Qu ha samma tur nästa gång? Var detta kanske ett misstag?
Han skulle aldrig få veta om han inte försökte, och han visste att dom alla tänkte likadant. Varenda en av Qu visste vad dom gett sig in på.
Han lyfte blicken och upptäckte då den ljusa honom som gjort honom sällskap vid vattnet. Av ren reflex så reste han sig hastigt och backade några steg.
Det första som slog honom var att han träffat henne förr. Likt ett spöke från det förflutna. Så stod hon där. Levandes.
Hans sinne hade spelat honom spratt förr, allt för många gånger. Det var han medveten om.
- Shinsei?
Sade han med en skeptisk röst och placerade öronen mot nacken med blicken kisande mot hennes håll.
- Heh, är det på riktigt?
Han skrattade svagt till och lät nästan lite dum. Han visste ju att det var omöjligt, men.. hon kändes ändå så nära. Så verklig.
Damon styrde sina steg mot tikens håll. Stegen var tunga och halsen sänktes ju mer han närmade sig henne.
Om det nu var Shinsei, skulle hon nånsin förlåta honom?
Troligen inte.

En mörk skugga talade. Hon hade inte märkt vargen som närmat sig och ryckte till när han tilltalade henne. Hennes panna rynkades förvirrat när hon såg på honom. Han var större än henne och hon såg upp i de mörkblå ögonen när han närmade sig. Hennes huvud tippades på sned och hon fortstte att vara tyst i några ögonblick till.
"Shinsei?" frågade hon "Är det mig du pratar med?" 
Det var ju egentligen uppenbart att han talade med henne då det inte fanns någon annan i närheten. Hon log svagt och rätade upp huvudet.
"Mitt namn är Huyana." sa hon och gled med den tvåfärgade över hans svarta figur "Vem är du egentligen? Du som kallar mig för någonting annat." leendet blev ett svagt flin. Någonting med hans ton hade fått henne att tro att han skulle vara vänlig mot henne när han närmade sig.

Han verkade inte riktigt nöjd med att hon inte var den han trott att hon var. Hon noterade den rynkade pannan.
"Qu..." mumlade hon. Det var ju dem hon sökte. Det var på grund av Qu som hon vandrat så hetskt ända till denna skog. Flocken hon sökte fanns uppenbarligen här, och nära.
Hon var lik någon annan... Öronen spetsades nyfiket. Det var inte ofta hon fick höra att hon var lik någon annan. Vanligtvis blev hon kallad egen.
"Jasså?" sa hon frågande och ett litet leende i mungipan. Leendet dog när Damon drog upp hennes hemland.
"Jag kommer inte härifrån utan långt från detta land." sa hon och fortsatt möta hans blick.
"Damon..." började hon "Du är en utav Qu sa du?" Ett skratt i utandningen undslapp henne och hon log svagt mot Damon.
"Det är er jag har letat efter."

Han märkte snabbt av att hennes sinne tycktes byta ut då hon berättade vart jon kom från. Utanför Numoori? Vad hade då fått hit henne?
Öronen rycktes till och han nickade kort vid hennes fråga, men innan han hann säga något hade hon redan hunnit berätta om att hon sökt dem.
- Letat?
Mumlade han tyst och höjde huvudet.
Den mörka blicken gled långsamt bort från tiken och han betraktade nu istället området. Var hon skickad efter dem? Var hon verkligen helt själv?
Den lilla misstänksamma och paranoida sidan började långsamt vakna till liv.
- Det är jag som leder dem, leder oss. Så tala om för mig, varför du ville hitta oss?
Han såg återigen tillbaka mot tiken. Kroppen spände sig och käkarna pressades samman.

Svansen svepte bakom henne när han bekräftade att han var en utav flocken hon sökte. Ett kort och generat "Heh" lämnade henne när hon andades ut. Hon insåg att det nog kunde låta märkligt med en ensam var som sökte efter en hel flock... men inte kunde hon väl ha varit den ända som sökt dem? Generat log hon svagt mot honom och såg att han såg sig omkring. Vad han letade efter kunde hon bara gissa. Det slog henne inte alls at han kanske inte tog hennes ord för oskylldiga meningar utan planderade mörker. Att han kunde fundera över hennes äkthet var ingenting hon tänkte på eller ens reflekterade över. Svansen svepte åter bakom henne när han sa att han var alfan till flocken hon sökte. Tänk att hon skulle stöta på alfan utav alla vargar i flocken.
"Jag vill ansluta mig till er." sa hon och såg upp i det mörka anletet "Jag har hört om er och önskar ansluta mig till din flock." Ett litet leende drog i mungiporna på henne.

Trots att han mött ett flertal vargar som ville ansluta sig till dem vart han fortfarande lika förvånad över att dom ville ansluta sig till Qu.
- Varför?
Frågade han snabbt. Må hon hört talas om dem, men visste verkligen denna unga tik vilken vändning hela flocken hade tagit?
- Har du hört om våran vandring?
Han såg förundrat på henne och drog sedan en lättad suck.
- Om du verkligen vill så har vi en plats för alla, men vi ger bara en chans. Du får vandra med oss till Stäppen och jag ska ta mitt beslut när vi kommit fram. För jag vill veta vem du är och om du är att lita på.
Det kändes nästan som om det var Shinsei han gjorde en tjänst nu, för att bli av med skulden. Men det var bara en ren inbillning, det visste han.
- Men jag vill att du ska veta vad du ger dig in på.

Det var sant att hon inte hade förväntat sig att han skulle ifrågasätta hennes önskan, men när hon tänkte efter var det inte så konstigt. Att släppa in vem som helst i flocken kunde vara lika dödligt som någonting annat.
"Jag hörde om er vandring, men jag kan inte påstå att jag vet målet eller anledningen till flytten." sa hon "Men jag har hört goda saker om er och önskar följa er."
Hon nickade och svansen svepte bakom henne. En chans var allt hon behövde. Och att hon var på prövotid var inte förvånande, det fick henne snarare att respektera Damon på ett sätt som litet annat kunnat göra.
Huvudet tippades en aning på sned när han sa att han ville att hon visste vad hon gav sig in på.
"Du får gärna förtydliga ifall det är någonting speciellt jag bör vara medveten om."

- Vi flyttar inte.
Rättade han henne ganska snabbt efter hennes uttalande.
- Vi vandrar genom landet för att möta andra flockar, hjälpa dom vi kan och utrota de som försöker stoppa oss.
Han la ingen större energi på att verka berörd, han skämdes inte ens för det.
- Qu har vart en måltavla allt för länge och vi vill visa att vi kan slå tillbaka, men.. Syftet är att vi ska knyta ett band med landets flockar för att slippa vara med om framtida krig.
Han nickade kort åt tikens håll innan han halvt vände sig om.
- Men jag kan inte garantera er en säker färd. Blod kommer att spillas, liv kommer att slockna. Men vi hoppas på något annat.
Han vände sig nu helt om och började gå mot en annan riktning, tillbaka mot flocken. Det var dags att ge sig av. Om tiken valde att följa honom så skulle hon snart få möta resten av flocken.

Dem flyttade inte... Det verkade som om hon fått det här lite om bakfoten. Trots det lyssnade hon noggrant. Hon gillade inte det han sa om att utrota... vad det än var för någonting och för ett kort ögonblick vacklade hon i beslutet att gå med. Hans sista mening förändrade det hela. Det var det hon hade hört och ville vara med om.
När han började vända sig om spetsade hon öronen och flyttade fram en utav tassarna.
Han kunde inte lova henne en säker färd... det behövde han inte heller lova. När han började gå följde hon efter. Hon hade beslutat sig och tänkte fortsätta följa honom. Tyst slöt hon upp vid hans sida, dock en huvudlängd efter honom. Hon sneglade upp på den svarta innan hon fortsatte fokusera på marken.
"Tack."



[Avslutat]