Mörka moln tornade upp sig över Jägarnas revir. Det hade kommit små skurar då och då, som en försmak på vad som väntade. Nadie och Niyaha befann sig utomhus vid ett meterdjupt dike. En stock hade fallit omkull över det och de tränade på att balansera över. Barken var avskavd och allt de hade att gå på var stammen, som var hal av regn. 
   Båda valparna var bruna och leriga efter åtskilliga misslyckande som resulterat i att de fallit ner i dikets gegga. Det hade inte varit så farliga i början, men efter regnskurarna och flera fall i den hade det blivit ganska slafsigt. 
   Det var Nadies tur. Öronen var riktade framåt, alert, när hon tog de första stegen ut. Genast kände hon lusten att borra ner klorna i stocken, men hindrade sig själv. Hon ville klara det utan att småfuska. 
   Hon tog tre steg till. Snart hade hon korsat halva, men segern var långt ifrån vunnen. Stocken var hal och när hon tog ett längre, mer vågat steg slant hon till. Med ett tjut kände hon hur hennes fotfäste försvann och som ren reflex borrade hon ner klorna i träet. Det räddade henne. Hon rätade lättat upp sig och tog de sista stegen över till andra sidan. Väl över suckade hon lättat och vände sig mot Niyaha.
   "Din tur!", uppmanade hon och log uppmuntrande.

Niyaha satt tålmodigt på ena sidan diket och betraktade sin syster. Just nu var luften fri från regn, men de gråa molnen var en ständig påminnelse om att det när som helst kunde slå till igen. Hennes smutsfärgade päls var fläckig av lera och jord. Den unga var inte alls på speciellt bra humör – hon hatade lera, och balansgång för den delen. Men hon visste att om hon inte tränade det så skulle hon aldrig kunna bli en Jägare. Hur mycket hon än hatade det så behövde hon lära sig ändå. Dessutom var det bara Nadie som såg om hon ramlade i leran, och hon var ganska säker på att systern ramlat någon gång mer än henne.
     ”Din tur!” ropade Nadie åt henne. Med ett buttert ansiktsuttryck reste hon sig upp och gick fram till stocken. Ett högt, missnöjt stön lämnade henne när hon stod framför trädet. Hon såg ner i diket där en tjockt lager av lera hade bildats efter deras fall.
     ”Jag HATAR lera!” utbrast hon. Nog för att Niya säkert sagt det hundra gånger redan, och ytterligare 100 till under denna övning, så kunde hon inte låta bli att nöta det in i sin systers hjärna. Hon suckade djupt innan hon tog steget upp på stocken. Där barken hade lossnat blänkte det hotfullt åt henne – halt. Långsamt och försiktigt placerade hon tassarna en efter en. Niyaha kände noga efter fäste, fast bestämd att INTE ramla. Hon kunde se leran nedanför, den bara väntade på att hon skulle falla i. Sixtens lilla fnitter satt som inpräntat i hennes sinne. Hon ville inte ramla. Det fanns inget roligt med att vara nerkladdad i gyttja, inget.

Nadie betraktade Niyaha där hon försiktigt tog sig ut på stocken med ett buttert ansiktsuttryck. Hon visste mycket väl att systern hatade lera - hur skulle hon ha kunnat undgå att veta? - men båda visste att det var nödvändigt. Nadie gillade inte heller den här övningen. Inte på grund av leran - Nadie var ganska förtjust i lera - utan på grund av att man var tvungen att ta det lugnt och ha tålamod. Tålamod var inget hon ägde. Den mörka ville skynda sig fram, inte långsamt och koncentrerat.
   Niya tog sig låååångsamt fram. Nadie satte sig ner i väntan på att hon skulle bli klar. Hon var helt säker på att hon var snabbare, men å andra sidan var det hon som flest gånger fått kämpa sig upp ur lerdiket. Kanske borde hon sakta ner. 
   Niya kom över utan missöden och det var Nadies tur. Hon ville rusa över, men tvingade sig att imitera Niyaha. Ett steg i taget. Nadie tog ett steg och kontrollerade sin balans. Och så ett steg till. Och ett till. Så fortsatte det och hon förvånades över att hon faktiskt kunde om hon bara försökte.
   Himlen mullrade till och Nadie kände de första dropparna träffa hennes päls. Lite regn skadade inte, om än att det skulle göra uppgiften svårare. Fundersamt vände hon blicken mot Niyaha.

Niyaha pustade lättat ut när hon äntligen kom över stocken. Det var så obeskrivligt skönt att klara det. Ett försiktigt leende trädde över hennes läppar. Lättnaden skulle dock inte hålla i sig speciellt länge, för snart skulle det vara hennes tur igen. Den ljuspälsade systern betraktade Nadie. Denna gång verkade hon ta det lugnare och var inte lika hetsad som hon ibland framstod. De två var ganska olika – Nadie saknade tålamod och ville skynda igenom det mesta, Niyaha var mer noggrann och långsam, hon ville att allt skulle vara perfekt. Trots att det visade sig att det kunde vara bra att vara långsam också, så kunde hon inte sluta avundas sin syster snabbhet. ”Se vad bra det går om du tar det lite lugnare!” uppmuntrade Niyaha sin syster med ett leende.
     Med ett muller började regnet falla igen. Ett frustrerat stön lämnade den unga och hon såg över på sin syster som var på andra sidan diket. Oavsett så skulle hon behöva ta sig över på andra sidan.
     Niyaha tog sig upp på stocken och gjorde som innan – välplanerat och långsamt satte hon tassarna på stocken. Plötsligt blev hela världen vit för ett ögonblick, innan ett jättedån följde upp. Niyaha som blivit bländad klev snett. Hon hann inte riktigt reagera innan hon föll av stocken. Desperat sparkade hon med tassarna för att få grepp, men det var förgäves. Med ett tungt plask föll hon i leran.
     ”Ååååååååh!” utbrast hon med en gäll röst. ”Jag HATAR lera! Och regn! Och blixten! Dumma, dumma blixt!” Uppgivet satt Niyaha kvar i leran. Det var hopplöst. Hela världen var dum... Hela, hela världen!

Allting hände så snabbt. Niyaha gav sig upp på stocken, trots regnet och började långsamt ta sig över. Men så, blev allt vitt och ett jättedunder hördes. Nadie tjöt till och flög upp på fötter, så rädd blev hon.
   Niyaha halkade till och gled av stocken, rätt ner i leran. Genast kom klagomålen som en strid flod. Nadie ruskade lite på sig och försökte stilla sitt skenande hjärta.
   "Äh, så farligt är det inte!", sa hon glatt, men lyckades inte hålla rösten helt fri från darrningar. Hon hade lärt sig att blixten slog ner i saker nära skyn, och Nadie tänkte inte vara den. Hon såg det som ett perfekt tillfälle. Glatt hoppade hon upp på stocken och använde den för att kunna hoppa ner i leran så det bruna stänkte åt alla håll och kanter.
   Nadie skrattade glatt. Hon var helt dränkt i lera, men upptäckte missnöjt en liten vit fläck på systerns rygg. Det gick inte för sig. Fnissandes, om än fortfarande lite skakad, började hon skvätta den bruna sörjan mot systern.
   "Kom igen nu Niya, det är kuuuul!"

En kaskad av lera flög runt den mörkpälsade systern när hon landade i diket. Det spratt i hennes ansikte och hon grimaserade missnöjt. Inte nog med att hon hade den bruna sörjan i överallt, så började Nadie skvätta emot henne. Öronen fälldes tillbaka och hon mötte sin systers blick med en sur min.
     ”Sluta! Vad håller du på med?” väste hon och reste sig upp. ”Det är inte kul, Nadie! Din... din... din måshjärna!” Niyaha reste sig upp för att försöka ta sig upp för diket. Det var inte allt för brant, men regnet och leran tillsammans gjorde det svårare än nödvändigt. Gång på gång halkade hon ner igen efter bara något steg.

Nadie hade inte förväntat sig en så negativ reaktion. Den fick henne att stanna till lite, men hon ruskade snart på huvudet. Det gick ju inte för sig att Niyaha inte tålde lite lera.
   Systern försökte klättra upp ur diket. Det visade sig vara en svår uppgift. Nadie fnissade lite, men kände sig faktiskt lite elak mot sin syster. Det var inte så snällt av henne att fnissa, trots att regnets smattrande dränkte det låga ljudet. Hon bestämde sig för att gottgöra henne.
   "Niyaaaaaaa.", sa hon och drog ut på ordet med ett mjukt, lite bedjande tonfall. "Jag kan putta upp dig om du vill komma upp, men skulle det inte kännas roligare att leka här? Lera är nästan som vatten, faktiskt!" Hon log mot sin syster och hoppades på det bästa. Kanske, kanske skulle den ljusa ge med sig och upptäcka att lera var superskojsigt!

Kreschimhalvblodet kämpade för att få fäste i leran. Men det spelade ingen roll hur mycket hon stretade emot så gled tassarna bara. Regnet som ökat i mängd bildade ett lager av vatten ovanpå lervällingen.
Systerns bedjande stämma fick henne att tappa koncentrationen och hon gled ner igen.
     ”Jag hatar vatten också, Nadie!” stönade hon. ”Och jag kan komma upp själv” lade hon till med en frustrerad tonart. Enda sedan hon var liten och ramlat i bäcken var hon väldigt försiktig med djupa vatten eller strömma floder. Den mörkblå blicken mötte sin systers. Egentligen kände hon sig lite dum som var elak emot Nadie – det var ju inte hennes fel.
     Med en sammanbiten min vände hon sig om igen emot branten. Denna gång försökte hon inte på samma ställe som innan. Här var leran inte så djup och Niyaha kunde känna marken under. Det var lättare att få fäste här, om än det tog längre tid än väntat så kom hon slutligen upp. Nästan utmattat sjunk hon ihop. Luften var fylld med lerans jordiga doft och regnets renande. Överallt smattrade det efter dropparna som slog emot vegetationen och himlen mullrade avlägset.

Niyaha slutade inte kämpa. Nadie såg besviket på henne med plutande underläpp och pannan ledset rynkad. 
   "Jag hatar vatten också, Nadie!" Åh. Nadie fällde skamset bakåt öronen. Hon insåg i samma sekund att upplevelsen systrarna haft som små antagligen varit mycket mer traumatisk för Niya än för henne. Det hade trots allt varit hon som nästan drunknat och dött. Nadie fick en kall klump i magen av att bara tänka på en död Niyaha. Fy!
   Efter lite stenhårt kämpande tog sig honvalpen upp. Nadie såg sorgset den ljusa (nu bruna) pälsen försvinna när Niyaha la sig ner. Meh! Nadie plaskade runt i leran, ovillig att gå upp ifall.. det där läskiga och dundriga skulle komma hit. 
   Men det var supertråkigt att vara ensam i ett dike medan regn trummade mot marken. 
   "Niya?", frågade hon. "Ska vi gå till lyan?" Nadie ville inte träna längre, inte när det åskade.

”Ska vi gå till lyan?”
     Niyaha hävde sig upp med frambenen, medan bakdelen fortfarande i samma position. Ögonen såg ner över den leriga branten och på systern. En uppgiven suck slapp undan de mörka läpparna.
     ”Ja...”, andades hon tungt ut. Besviken över den dåliga insatsen, det dåliga vädret och leran som färgat den ljusa pälsen mörk. Allting bara stank av den jordliga sörjan. Med sega gester reste hon sig upp och tassade fram till kanten för att se över sin syster.
     ”Förlåt att jag blev så arg”, erkände valpen skamset. Öronen vilade emot halsryggen och svansen rörde sig lågt bakom henne. Det var inte meningen att ta ut ilskan på Nadie, men de hemsökande minnena byggde upp en skrikande rädsla som förvandlats till aggressivitet. Men det var ingen ursäkt.
     Ett försiktigt, snett leende klöv det trötta anletet itu. ”Kom så går vi tillbaka”, föreslog hon med en mycket muntrare stämma. Niyaha var så oerhört glad över sin syster – hon var den bästa vännen man kunde önska sig. Vad skulle livet vara utan en Nadie?

[Om du inte har lust att tillägga något, Elsa, så kan vi se det här som avslutat. ♥]