Löven prasslade, grenarna vajade där den vita honan på lätta tassar tog sig fram mellan träden i en förvånansvärd hastighet. Använde stammar som språngbrädor, tjockare grenar som mark under tassarna. Om det var någonting som hon älskade och hade tränat mycket på så var det just trädklättringen, även om detta nu snarare kunde kallas trädhoppning. 
Det var mer än en gång som främlingar ifrågasatt om hon inte var mer katt än varg. Så skrattretande. Katt?! Vilken förolämpning. Inte för att de med kattdrag på något sätt var sämre, men hon önskade att hon skulle bli igenkänd som vad hon faktiskt var, en Ninjavarg. Tyvärr var vetskapen om rasen väldigt låg, särskilt efter Herodotus tid passerat. Ack, hon skulle nog alltid behöva mötas av brist på kunskap.
Hon hade tappat uppfattningen på hur länge hon faktiskt hade tränat, men då skymningen började dra in över dalen så tvingade hon sig att stanna upp. Flåsandes så lade hon sig ner på en robust gren, det var nog bra att sluta innan lederna och musklerna började värka allt för mycket.

| Janos. Ursäkta det crappy inlägget |

“Hallå?” Janos såg sig omkring med en förvirrad min. Han tyckte att han hört något prassla, och Liv hade gjort en grej utav att attackera honom utan förvarning. Efter att ha gått några steg igen hörde han det, men denna gång insåg han att det kom ovanifrån. Den vita vargen låg välbalanserat på en gren längre  fram, förmodligen hade hon sett honom sedan länge.
     “Nyxe!” utbrast han gladlynt. Med bångstyriga, långa steg tog han några steg närmare. “Jag tyckte jag hörde något, och jag trodde det var Liv. Jag går aldrig säker.” Ett brett, tandigt leende klöv hans anlete i två.
     “Varför är du i träden så mycket, egentligen?” Janos visste ingen annan som fann sådan glädje i att hoppa bland trädtopparna som Nyxe. Förutom ekorrar då. “Var din förfäder typ ekorrar eller så?” Janos visste inte egentligen vad förfäder betydde, men hade en ungefärlig aning och det fick honom att känna sig lite smartare och äldre än vad han var.

''Hej Janos'' svarade hon den unga hanen med ett leende på läpparna. Då han nämnde sin systers upptåg så drog det genast tankarna till hennes egna bröder och de äventyr de haft för sig som yngre, mestadels sådana som hon dragit dem in i.
Hon skrattade lätt då hon hörde Janos frågor och reste sig upp för att hoppa ner från trädgrenen. Det var lite trevligare att hålla ett samtal med någon på jämn ögonnivå.
''Ekorrar vet jag inte, min släkt tillhör rasen Ninjavargar. Trädklättring är en del av våran ras likaså kultur. Jag vet inte varför, men det är något som faller sig naturligt för oss helt enkelt. Vi har också lite mer kattlika klor som gör det lättare att få fäste i trädens bark. Säg mig, Janos, har du hört om oss Ninjor?''.
Det var det inte många som hade, och än färre blev det för vartenda månvarv. Hon ansåg att det nu föll på henne att hålla rasen vid liv, att informera och lära ut det hon visste till de som ville lyssna. Och så småningom förhoppningsvis lära hennes egna valpar när den dagen väl kom.

“Ninjavargar,” ekade han tyst för sig själv. Den långa, tunna svansen började långsamt vifta. Öronen sträckte sig nyfiket och intresserat till hennes ord. Att klättra i träd var för honom något väldigt udda, men samtidigt inte det konstigaste han sett. Blicken sökte sig tankfullt upp mot grenarna igen, som om han övervägde om han kunde klättra.
       “Njaaaeeee,” sade han tveksamt. De blå ögonen lade sig på Nyxe igen. Ninjavargar lät coolt, och han ville inte låta allt för dum och obildad inför henne, även om han faktiskt inte visste något alls om ämnet. “Nånting nångång kanske,” sade han och försökte se lite obrydd ut.
       “Så alla ninjavargar klättrar i träd?” frågade han för ett förtydligande. “Är det typ en regel, eller vadå?” Den valpiga rösten gjorde sitt bästa för att hålla tillbaka nyfikenheten som istället återspeglades i hans blick och svans.

''Nja, inte direkt. Alla har väl förutsättningarna att lära sig men inte alla vill. Min mor till exempel är inte så förtjust i det medans min far praktiskt taget lever i träden'' svarade hon och ett snett leende drog sig i ena mungipan av tanken. 
Hon saknade dem emellanåt, väldigt mycket, men samtidigt så var hon väldigt glad över flocken hon hittat, den verkade passa hennes lust efter äventyr och aktivitet alldeles perfekt.
''Din fars släkt tillhör väl en lite ovanlig ras också har jag för mig?''. Vad var det den hette nu igen? Helvetets...varg? Nej det lät inte rätt.

Janos höjde ögonbrynen i en mild imponerande min. Det fanns ett visst intresse för hur olika de var, och tanken på hur mycket konstigare typer det borde finnas var vagt roande. Men han förstod att jämföra henne och hennes pappa med ekorrar igen var förmodligen ingenting hon skulle uppskatta. Istället log han uppmuntrande åt hennes fråga.
      “Hellhounds!” Janos sken lite triumferande. Nog för att han inte var en fulländad som sin fader, så var det enligt honom något att vara stolt över. Janos fortsatte att berätta om sina farföräldrar, speciellt mycket om Zayev, en mycket tydlig förebild för ynglingen. Det var på ett sätt skönt för honom att prata om farfadern, även om han saknade honom så det gjorde ont.

[Avslutat]