När Mackie fick en plan dröjde det sällan länge innan hon skred till verket. Hon upplevde nämligen att hon var mogen och stor nog att gå på upptäcktsfärd själv, utan någon vuxen som övervakade. Nattetid, dessutom - det skulle bevisa att hon var modig.
     Mackie låtsassov genom att hålla ögonen hårt hopknipna och andningen långsam och tung. Då och då slängde hon in en liten snarkning, för att hålla det extra trovärdigt, och sparkade lite med en tass. När hon var säker på att hennes syskon och Astrid hade somnat öppnade hon ena ögat för att se efter. I mörkret var det inte så lätt att se, men ja nog var Astrids ögon stängda. Ja, dom sov allihop. Mackie log illmarigt för sig själv. Vad snopna de skulle bli när de fick höra om hennes äventyr i gryningen.
     Så tyst hon kunde klev Mackie över syskonen, noga med att inte råka trampa på någons tass eller svans. Hon ville inte ha en massa väsen, det skulle förstöra hela idén.
Fliken som täckte tältöppningen rörde sig lite för vinden som blåste utanför. Regn kunde höras smattra mot tältduken, och Mackie rynkade trotsigt på nosen. Nä, skulle hon verkligen gå ut i oväder? Jo, nu hade hon ju bestämt. Vädret struntar väl jag i.
     Så tyst hon kunde smög Mackie genom tältet och mot utgången - mot friheten. Men knappt hade hon hunnit sticka huvudet utanför tältet innan hon hörde en skiftning i tystnaden bakom henne - någon som rörde sig. Mackie vände sig om för att försäkra sig om att de alla fortfarande sov, och då frös blodet till is. Astrid var vaken, och såg rakt på henne.
"Äsch," muttrade Mackie, beredd att försvara sig till varje pris. Hon avskydde att hamna i trubbel. "Jag skulle bara titta!"
Hon ljög.

[Till Astrid]

Även fast valparna hon tagit under sin famn inte var hennes egna, så var det som om Astrids mamma instinkter hade kickat igång. Hon märkte minsta lilla, var alltid på sin vakt och kände av när någonting inte stod rätt till. Det betydde dock inte att hon alltid var på dem, lite var de tvungna att utstå om de skulle klara av livet med henne och hennes familj.
    Zimaerhonan väcktes av ett plötsligt drag från den tillfälliga tältöppningen. Hon slog upp ögonen och blickade ner vid sina tassar. Moya, Myrda och… vänta lite. Vart var Mackie?
    Tyst reste hon sig upp, noggrann med att inte väcka de resterande sovande valparna. Mackie stod vid öppningen. Utanför hördes smattrandet av regn.
    “Vad har vi sagt om att gå ut alldeles själva Mackie?” Viskade hon lågmält. “Och i det där vädret, tänk om du hade kommit bort?” De hade redan förlorat sin familj en gång, Astrid tänkte inte låta det hända igen.
    Astrid skakade på huvudet.
    “Jag kanske verkar jättetråkig nu som inte släpper er själva, men du kommer att tacka mig en dag.” Det ryckte lite i hennes läppar. “Vet du vad, kom.” Astrid gjorde en nickning mot tältets öppning. “Gå du först, så kommer jag precis efter dig.”

"Jag hade inte kommit bort, jag vet ju jämt vart jag har mig," protesterade Mackie i en vresig viskning. Det illmariga flinet var som bortblåst, hela planen hade blivit ett fiasko eftersom Mackie var väl medveten om att det var lönlöst att försöka övertala Astrid. Buttert satte hon sig ner och blängde ut i ovädret. "Och hade gjort det så hade jag ändå inte blivit rädd."
     Det var jämt saker man kunde tacka för en dag, eller saker som fick vänta tills man blev äldre, och Mackie var så trött på det.

Mackie gjorde sig beredd på att bli dragen in i tältet igen och nattad till sömns utan att ha något vidare spännande att berätta för syskonen när morgonen kom, när Astrid plötsligt började prata igen.
"Va?" Mackie såg upp på henne, med en lite skeptisk blick. "Får jag?"
     När Astrid nickade tog Mackie ett lite tveksamt steg ut ur tältet. Regndropparna började genast smattra över Mackies huvud, och vinden slet tag i hennes päls. Det var verkligen ohyggligt ute, men Mackie tog ändå några kliv ut i natten. Hon tänkte inte så mycket på vilket håll hon gick åt, utan spatserade bara rakt ut. Efter några steg stannade hon och såg bakåt mot Astrid, och tältet.
"Vart jag vill?" frågade hon, fortfarande med en skeptisk min.

Astrid nickade instämmande och följde den lille med blicken samtidigt som hon rörde sig ut ur tältet. Själv stod hon kvar under öppningen för att slippa bli blöt. Deras tjocka pälsar tog lång tid på sig att torka. Förr eller senare var hon säkert tvungen att hämta in Mackie från sin upptäcktsfärd, som Astrid trodde skulle bli kort i det här vädret.
    “Vart du vill.” Det drog i hennes läppar. “Akta så du inte blir för blöt bara, då kommer du få sova ute i natt. Du vet, ingen gillar när det luktar blöt varg.” Astrids bror hade alltid tvingat henne att sova ute om hon lyckats bli blöt under kvällen. “Och akta dig så du inte blåser bort, det vore ju tråkigt om du inte kan följa med mig ut och kolla på vildsvinen imorgon."

Mackie tänkte nästan ta sin chans. Ha! Vad snopna de andra skulle bli nästa morgon när de fick veta att Mackie fått gå ut själv.
     "Akta så du inte blir för blöt bara, då kommer du få sova ute i natt."
Macke stannade mitt i ett steg, huvudet knappt utanför tältduken. 
     "Ingen gillar när det luktar blöt varg."
Nä, det var kanske sant. Det var det ingen som gjorde. Om Mackie gick ut och kom tillbaka, kanske ingen skulle gilla henne. 
     "Och akta dig så du inte blåser bort, det vore ju tråkigt om du inte kan följa med mig ut och kolla på vildsvinen imorgon."


Vildsvinen?

Mackie snodde genast runt.
     "Va? Ska vi kolla på vildsvinen imorgon? Menar du det?"
Ett litet frö av ångest grodde i hennes bröst. Kanske skulle Astrid inte vilja ta med henne ifall hon luktade blöt. Eller värre, tänk om hon skulle blåsa bort i den väldiga stormen? Då skulle allt vara slut. Hon skulle blåsa långt, långt bort, och bli ensam för alltid.
"Jag, eh..." hon tog några tveksamma stek bakåt, in i tältet. "När jag tänker efter så ska jag nog stanna här. Iallafall inatt."

[Avslutat!]