Vattnet flöt mycket långsamt framför den svarta tikens nos som hon höll bara några få centimeter från vattenkanten. Hennes utandning krusade försiktigt vattenytan och de blå ögonen följde ringarna tills dem försvann. Ett nöjt litet leende låg på hennes läppar när hon studerade vattnet. Det fanns inga speciella tankar i hennes huvud, ingenting som distraherade från vattnet, inga känslor som lekte öppet hav. Hon var ytterligt ouppmärksam på sin omgivning och reagerade inte när en fågel skränande lyfte från ett träd i närheten. Den ända indikation på att hon hört fågeln var en vibration i vänsterörat.

Hon kände sig lugn i reviret. Det hade tagit ett tag för henne innan hon lugnat ner sig och slutat stressa över att hon inte fortsatte vandra. Känslan av att ha någonstans att sova, alltid, förvånade henne. Den var behaglig och hade långsamt drivit iväg känslan av att alltid behöva röra på sig. Visst hade hon lämnat reviret och strövat iväg på längre vandringar, men hon hade sällan lämnat Kawazatriskogen. Även skogens klimat hade förändrat henne en aning. Pälsen var inte längre lika tjock och skyddande mot kyla som den varit innan hon bosatt sig i den tropiska skogen. Det var inte praktiskt att bära vinterpäls året runt i denna skog.

Med kraftigt bultande hjärta landade Ronia på den sista avsatsen. Hennes andetag var tunga men lätta i bröstkorgen på grund av den goda kondition som tränats upp under de många träningspassen med Black och Kasai. De identiskt kattlika klorna var utspärrade, men försvann så snart hon landat och fått fäste på stenen. Hon skakade lätt på den smidiga kroppen, rätade på sig och sträckte på benen till sin fulla längd. De jadegröna ögonen öppnades, glänsande, intelligenta, och intensiva med den smala pupillen. Honvargen snodde runt på stället och betraktade omgivningen hon precis passerat. Det var en sorts träningsbana som ställts upp till hennes och Kasais förfogande, som skulle kunna träna upp deras kvickhet och förmåga att reagera medan de samtidigt använde sina krafter för att slå ner måltavlor som kunde vara allt från frukter till stenar. Denna gången hade det varit just frukter, och de förut röda måltavlorna hade bränts ner till skrumpnade högar av aska. Hennes skicklighet i kraftanvändningen var långt ifrån bemästrad och skulle förmodligen aldrig bli helt och hållet, men Black var oerhört skicklig och han hade kunnat hjälpt henne utforska många av den otämjda eldens hemligheter. Träningen hade också gjort mer än bara utvecklat hennes krafter, hennes egen kropp hade också förändrats. Hon var fortfarande valpigt tanig, men muskler hade börjat framträda mer än senor och konditionen var på god väg att bli fulländad.
  Ronia smackade lätt med tungan mot gommen. Det var fuktigt varmt i Kawazatri, som alltid. Men nu gick tiderna mot vår och det började bli varmare, vilket ledde till en plötslig omställning som alltid fick det att verka varmare än vad det egentligen var.
  "Vatten." Ordet svävade genom hennes huvud som hastigast, då hon sedan kvickt hoppade ner från stenavsatsen, släckte glöden från de brända frukterna och gav sig av ifrån platsen för att uppsöka närmsta källa till vatten. Det skulle finnas ett vattendrag, inte alls långt därifrån, innanför revirsgränsen. Det fanns en varg i närheten, avgjorde hon i bakhuvudet, då hon små småningom närmade sig vattendraget. Den grumliga ytan glimtade mellan grenarna då hon pressade sig igenom ett buskage av sega växter och kom ut på andra sidan.
  Mycket riktigt, en varg, som sökt källan till vatten likt hon själv. Ronia stannade upp då hon absolut inte kände igen varginnan - innan hon lika snabbt slappnade av och fortsatte den sista biten mot floden. Var detta kanske varginnan Black berättat om? Vad hade hon hetat.. Taar? Tear? Ronia hade inte sett skymten av henne tills nu. 
  "Tear, antar jag?"

En mörk reflektion uppenbarade sig på vattenytan och bröt hennes ouppmärksamma otankar. Rösten talade till henne sekunden efter att de blå ögonen höjts. En slank, välmusklad ungvarg, svart som natten och med en brinnande lugg stod framför henne. Huvudet höjdes från marken och hon log mot ungvargen Hon hade sett denna ungvarg tidigare.. eller snarare skymtat vid det tillfället då hon delat en jakt med Black ett år tidigare. Det hade varit en yngre ungvarg då och hon trodde inte att Ronia hade sett henne vid det tillfället.
"Tear, ja." sa hon och tippade huvudet en aning på sned "För det är Ronia va?"

Med en liten utandning reste hon framdelen från marken så att hon satt upp. Det förvånade henne en aning att hitta någon från flocken här, trots att det var naturligt då hon befann sig i reviret. Vattnet separerade dem och hon undrade om dottern likt sin far skydde att få blöta tassar. En apa skrek en bit bort och de blå ögonen sökte efter källan till ljudet i några få sekunder innan hon åter fokuserade på den svarta varginnan. Eller nästan helsvarta. Förutom den brinnande luggen noterade Tear att ungvargen hade en vit tass. Vart den genen kom ifrån kunde hon bara gissa.
"Får jag fråga vad som fört dig hit?" frågade hon nyfiket och tippade åter huvudet en aning på sned.

[Hennes tecken är silverfärgade, inte vita. Ser säkert ut som att de är vita men skuggade på bilden dock haha <3 Tänkte bara så det inte blir några missförstånd. Håller förresten på att lära mig hur en äldre Ronia fungerar så ursäktar om det blir lite skumt haha.]

Ronia betraktade den främmande individen ett snett leende på läpparna, varken särskilt vänskapligt eller fientligt. Neutralt. På den blåmönstrade honans fråga nickade hon bara kort, men släppte inte Tear med blicken. Detta var alltså flockens nykomling. De skulle behöva ännu flera. Ronia visste att Black hade stora planer,  att flocken så småningom skulle växa ur reviret och familjeflockskänslan som för tillfället innefattade Isil Anar. Hon gillade inte tanken på ett stillastående rike, verkligen inte. Rosies och Iantos försvinnande hade helt klart satt sina spår hos Black, och tyvärr hade det gått ut över flocken. Men han var uppenbart starkare nu. Han hade gått ut från förlusten starkare, och hon var oerhört stolt över sin far och hade alltid sett upp till honom. 
Tear bröt tystnaden men ännu en fråga. Ronia tog det sista steget fram till vattenkanten för att släcka törsten och lät honan därmed vänta på svar. 
"Vatten", svarade hon sedan enkelt och backade undan från floden. "Jag tränade krafterna. Det är som att suga fukten ur strupen." Hon flinade mot den andre och vände sig sedan om för att vässa de kattlika klorna mot en nedfallen trädstam. Trädets topp var begravd ner i flodens djup, förmodligen från ovädret ett par veckor tidigare.
"Såå.. hur trivs du här då?"

(Ahh, sorry förstod verkligen inte det xD men det är lugnt med lite skumma inlägg x) )

Tear följde Ronia med blicken då denne sänkte huvudet för att dricka. Hon satt tyst och väntade på svar från ungvarginnan. Ett kort skratt lämnade henne när hon hörde att det var på grund av vattnet och torr strupe efter träning som hon var vid vattendraget för.
"Nej det är ju inte så lätt att få torr strupe här." sa hon och följde åter ungvargen med blicken när denne vände sig om för att vässa klor som liknande faderns. 
"vad gör du för att träna krafterna?" frågade hon med en nyfiken rynka i pannan. Hon visste ju hur hon tränat upp sina krafter och fick hon gissa hade dottern samma kraft som sin far. Men hon blev fundersam över hur en inferno tränade sina krafter.

Tear blinkade upprepade gånger innan hon log mot Ronia. 
"Jag trivs väldigt bra, jag är bara inte van vid att ha en flock som stöttar en... Det har alltid bara varit jag så det tar ett tag att vänja sig." blicken hade glidit ur fokus medan hon talade och med ett ryck fäste hon blicken på Ronia och log svagt.
"Men har du alltid bott i flock?" frågade hon och sträckte på frambenen.

[Inte skrivit ett smack på många veckor nu. Ursäktar för konstigheterna]

Kargblandningen backade undan från trädstammen och höjde vänstertassen för att röra lätt på tårna. Hon inspekterade klorna noga, lät sig sedan nöjas och sjönk långsamt ner på bakdelen. Hur hon tränade krafterna? Ronia ryckte lätt på skuldrorna. Inte som en frågande gest, mer som någonting i ointresse.
  "Använder dem, helt enkelt, för att öka på styrkan. Sen diverse banor för att träna på annat än bara styrka." Hon höjde återigen vänstertassen för att slicka den ren från en jordfläck. De smaragdgröna ögonen släppte aldrig Tear.
  "Och mentala övningar, såklart." Tear fortsatte sedan svara på hennes fråga om hur hon trivdes, vilket hon verkade göra. Det var ju alltid trevligt. De behövde mer, fler. Och tillit var det första (och viktigaste) steget. Ronia kunde dock inte tänka sig in i hur det var att leva utan flocken, de hade ju alltid funnits där, och än var hennes värld inte större än reviret. Men snart, snart, skulle den expandera. Snart. Åt den blämönstrade honans slutgiltiga fråga nickade hon kort. 
  "Jag föddes in i Isil Anar, så ja. Du är ny i flocklivet, hm?"

(Humm-melumme-dum.... doo do do, nu ska jag äntligen svara, hiihihi x3 )

Banor?
De mörka ögonen spetsades nyfiket. Hon ville veta mer om dessa banor. Själv hade hon aldrig använt sina krafter samtidigt som hon gick en bana utan bara lekt med dem när hon haft lust. Det var spännande att inse hur olika man kunde växa upp. Nog för att hon sett det själv, men det var fortfarande lika spännande att höra om andras liv, och framförallt krafter.
"Uhhum, dessa banor... hur funkar dem egentligen?" frågade hon och log en aning generat "Jag vet att det låter skumt, men jag förstår inte hur du använder dina krafter genom en bana... och hur den är konstruerad." Mentala övningar kunde hon ju också stryka från sin vetskap för var det någonting hon aldrig riktigt förstått sig på var det hur man tränade upp sin mentala förmåga. Men hon lade band på sin nyfikenhet och svalde frågan om mental träning till senare.

Tänka att dessutom födas in i en flock! Tear kunde inte själv komma ihåg någonting av sin barndom, tonår eller unga vuxenliv... det var som om hon bara börjat leva som en vuxen varg. Fast hon måste ju självklart ha varit valp någon gång... bara det att hon inte mindes när.
Ett lätt skratt lämnade henne och hon nickade.
"Ja det är jag, det tar tid att vänja sig vid att ha så många vargar i närheten." sa hon och log snett mot Ronia. Det var ju inte bara mängden vargar som förvirrade henne utan även det här att stanna på samma ställe och inte röra sig. Det fanns en anledning till att hon fortfarande sov ovan jord, vägrade sova i lya och alltid flyttade på sig.

Ronia skrattade lågt till. Hon kanske inte skulle säga att Isil Anar kunde räknas som många. De var inte stora, alls. Det var inget hon gillade, men hon litade på att Black visste vad som var det bästa. Det hände saker under faderns yta, saker som nog skulle sättas i rörelse snart. Snart.
  "Banorna?", frågade kargen och kastade en blick upp mot skogen, åt riktningen en av dem befann sig. De hade varit ytterst hjälpfulla. "Det är banor, helt enkelt. Oftast med utplacerade mål att träffa med elden, medans man tar sig fram mellan hinder. Jag och Kasai brukar ta tid", svarade hon och höjde en tass för att knuffa luggen ur ansiktet. Säga vad man ville om den, men ibland var den påfrestande. Ett lurigt leende smög sig plötsligt fram på läpparna då en idé tog form i huvudet. Blicken var utmanande lekfull då den fästes på vattenvargen, Tear.
  "Sugen att ge det ett försök?" Det skulle fungera lika bra med vatten som med eld - snarare skulle det vara bättre än att behöva hitta nya måltavlor varje gång..

Hon lyssnade nyfiket, det var ju trots allt hon som bett om en förklaring. Det borde ju inte vara för svårt att förstå, men Tear hade lite problem med att förstå.... hur banan såg ut helt enkelt och vad det var för hinder. Tyst satt hon och funderade medan Ronia knuffade luggen ur ansiktet. Det måste vara besvärligt med så mycket hår i ansiktet... Hennes tankar avbröts av Ronia och Tear såg förvånat på henne. Hon möttes av ett utmanade leende och var alldeles stilla i flera sekunder innan hon förstod vad Ronia frågat. Ett brett leende bredde ut sig i hennes ansikte.
"Gärna!" sa hon och reste sig upp från flodbrinken "Men du får nog visa vart banan går innan jag ger mig på den." hon flinade uppmuntrande mot Ronia och klev igenom vattnet och upp på andra sidan bäcken. När hon klev upp ur vattnet följde en del vatten med som två par bisarra strumpor.

Kargen log som svar och vände mot regnskogen. Hon nickade dit som ett tecken på att de skulle börja röra sig, och med vägledning av Ronia tog duon sig snart fram till banan hon precis tränat på. Brända frukter låg utspridda överallt, tillsammans med uppriven jord där klor skurit ner i mark och massor av tassavtryck.
  "Här." Ronia ledde Tear runt på andra sidan. "Grunden här, är att kunna göra två saker samtidigt. Du ska ta dig igenom banan så snabbt som möjligt, medan du ska oskadliggöra.. Ja, frukterna." Ronia flinade, bad vattenvargen att vänta och stack iväg för att samla på sig nya måltavlor. Hon kom tillbaka bara några minuter senare med en lianlik växt i munnen, där runda frukter växte i raden på den runda stjälken. Alldeles för van att placera nya måltavlor var hon strax klar och återvände till Tear.
  "Jag satte på enklaste avstånd, så vi får se vad du kan först och främst." Hon backade sedan undan, nyfiken att se hur väl vattenvargen behärskade sina krafter.

Hon följde tyst efter Ronia och såg sig samtidigt omkring, undrade om hon skulle hitta tillbaka utan Ronias hjälp.
Nyfiket såg hon runt banan och listade ut hur hon trodde att hon skulle springa. Med ett fniss nickade hon, förstod vad hon skulle göra och satte sig ner för att vänta tills Ronia kom tillbaka. När ungvargen kom tillbaka med frukterna reste sig Tear upp. Hon såg på medan måltavlorna placerades ut och nickade mot Ronia när hon berätta att hon satt ut måltavlorna på det enklaste avståndet.
"Förvänta dig inte att det går lika snabbt som när du gör det bara." sa hon med ett flin och började springa. Hon gjorde sitt bästa för att följa Ronias tassavtryck samtidigt som hon siktade på frukterna. Varannan frukt kastade hon en vattenbubbla runt, den hängde kvar medans hon sprang vidare. Resten av frukterna fick istappar genom sig. Otroligt nog träffade hon varje frukt, även om vissa blev mer skrapade än genomborrade.
Till slut stannade hon vid Ronia och flinade.
"Jag kan förstå varför Black vill att ni gör sånt här, det är inte lätt men det är sannerligen bra träning." sa hon och såg tillbaka på banan. Vattenbollarna släppte frukterna och rann plaskande ner på marken.
"Hur tycker du det gick då?" frågade hon nyfiket och såg tillbaka på ungvargen.