Solen hade gått upp för inte allt för länge sedan och färgade solen i mjuka rosaröda färger. Ayira hade precis nått en av dom mindre trädgårdarna efter att ha frågat Brann vilken av gårdarna som skulle passa sig bäst för växtlighet. Kanske frågade hon fel individ då hon sällan sågs på dagarna. Och det hade hon även påpekat lite småstelt  men då månen mer eller mindre hade samma rörelse som solen så frågade Ayira helt enkelt vilken som hade mest månstrålar på sig och det visade sig vara denna gård.
Huvudet tippades lite på sida och slöt ögonen, lät gården träda fram runtom henne och log sen lite mjukt. Det var inte en av dom största men det skulle absolut göra sitt jobb, det visste hon.
"Vill våren kommer detta stå i blom och vara grönare än slätten själv." sa hon för sig själv och kände att någon var på ingång. Utan att vända sig om fortsatte hon att röra sig i trädgården med mjuka rörelser.

[Tant party i trädgården!]

Lune hade just vaknat och gått iväg till en av trädgårderna där det var sol nästan hela dagen. Hon blev alltid lite piggare av att se morgonsolens strålar och hade gjort det till en vana att gå dit och stretcha. Hon hade mött Brann på väg för att gå och lägga sig och hejat lite kort.
Då hon sten in i ljuset hörde hon ekot av en röst studsa mellan stenväggarna och såg en syster, Ayira, vandra runt och inspektera. Lune hade förstått att hon kunde känna av omgivningen med sin kraft även om hon inte kunde se på samma vis som hon själv kunde. Lune önskade att hon delade det bandet till Numooris växtrike som både Ayria och Vassya gjorde. Hon ville också kunna få blommor att blomma med bara vilja och magi.
"Godmorgon Ayira."
Kallade hon melodiskt och styrde stegen emot den silvriga honan.

"Lune min underbara." sa Ayira med en sjungande stämma och vände sig om och såg emot sin flocksyster.
"Jag har funderat ett tag nu och har bestämt mig, jag vill göra om denna tomma gård till någonting magiskt." med lyckliga steg rörde hon sig emot Lune och stannade upp precis framför henne.
"Fylla väggarna med exotiska örter, blommor och en damm i mitten." den silvriga lilla tiken hade vänt sig om igen och vandrat in emot mitten av trädgården med den långa svansen högt buret.
"Kanske även ett litet stenröse där vatten rinner igenom." man kunde höra lyckan i hennes röst och det var en klar ändring sen hon hade kommit hit med Ezekiel. Då hade hon inte sagt speciellt mycket och mest hållit sig för sig själv, men med tiden hade hon och hennes tassar läkt. Den unga varginnan hade vågat sig fram mer och mer, bli sig själv.
Hon hade rört sig bort mot ett av de bortre hörnen och stod på en lite upphöjd stenplatta. Den hade inte befunnit sig där tidigare utan det var Ayira själv som hade använt sig av sina krafter för att skapa en liten grund. Dom tomma ljusa ögonen såg emot Lune och den lilla silvriga hade satt sig ner.
"Vill du hjälpa mig?"

Svansen började omedelbart vifta bakom henne då hon hörde systerns ord och en varm och lycklig energi började bulta ur henne. Hon tyckte verkligen om vad hon hörde, och hade haft egna liknande planer för dessa små gårdar till vården.
"Åh det låter fantastiskt Ayira."
Sade hon och hennes breda leende hördes verkligen på rösten.
"Det skulle vara en ära att hjälpa dig."
Hon blev riktigt rörd av frågan, att hon fick vara med och förverkliga Ayiras drömmar.
"Jag hade älskat att ha månblommor här, vi hade det utanför lyan vi bodde i tidigare, men jag tror inte dem kan klara sig såhär högt upp i bergen."
Då hon nämnde blommorna mindes hon genast vad Vasilisa gjort för henne för många månvarv sedan i Ötamon.
"Åh, Vassya vill säkert också vara med. Hon har både jord och sten-kraftr och har varit med och byggt allt här."
Lune kunde känna en upprymd lycka spraka inom henne då hon tänkte på det.

Ayira blev alldeles varm inombord när hon hörde systerns ord och den långa svansen kunde inte sluta slå bakom henne och gräset framför stenplattan började sakta skuta iväg på höjden.
"Absolut kan vi ha månblommor här!" fanns nog ingenting hon skulle säga nej till att ha här, förutom ett jätte träd möjligtvis. Hade sett lite kul ut från håll men den hade framförallt tagit all näring från allt annat.
"Det hade varit trevligt att ha med henne." hon hade rest sig upp och rört sig emot Lune och såg lite snabbt emot trapporna som om att Vassya vilken sekund som helst skulle komma men Ayira kunde inte känna av någon. Hon vände sig emot sin syster med ett mjukt leende.
Om än den långörade inte visste så kunde Ayira känna pulsen från systern och det värmde inom henne att någonting hon gjorde kunde glädja andra.
"Jag väntar bara in värmen och solen så jag kan börja plantera lite frön som jag har fått med mig från Civitas. Men jag kan tyvärr inte se solens bana, så det hade varit guld ifall du kan hjälpa med det."

Lune sken upp då hon hörde Ayiras självsäkra ord.
"Åh, tror du att du skulle kunna få dem att trivas?"
Frågade hon och spetsade sina långa öron. Själv älskade hon växter men hon var inget proffs på att ta hand om dem. Senast om försökt plantera om Duraneirs växter var det bara tack vare Vassyas magier som dem överlevt.
"Hur ska vi få vattnet att cirkulera, om vi vill ha ett vattenfall längs stenar menar jag. Kanske finns det grundvatten här men det skulle nog bli ett djupt grävande. Men jag kan kanske leda någon bäck hit, jag var med och styrde om floden så den kom närmre vårt revir."
Hon pladdrade på och man kunde höra stoltheten i rösten då hon talade om vattnet.
"En annan sak.. Jag skulle gärna bygga hem till småkryp. Humlor, fjäril och eldflugor. Det fanns en handlare vid Måntemplet som gjorde sådana tidigare. Jag skulle älska att ha eldflugor i närheten, och det ger lite ljus under mörka nätter."
Hon log och såg sig drömmande omkring.

Hon hade aldrig förr försökte sig på månblommor men var manad att försöka. Skulle hon inte lyckas så skulle hon personligen skaffa fler tills hon klarade av dom.
"Jag kan inget lova, men jag ska göra mitt absolut bästa och jag kommer inte ge upp fören jag får dom att frodas." man kunde höra att hon absolut menade det men i just denna gård skulle hon vilja använda så lite av sina krafter som möjligt. Det fanns ingenting vackrare än att följa liv från deras minsta skepnad tills dom slagit ut i blom.
Ayira bet ihop och funderade lite över hur dom skulle lyckas med vattnet. Hon hade varit med och hjälp dom andra att dra vattnet igenom reviret men tänkte inte fören nu att det kanske skulle användas till mer.
"Vi kanske kan hjälpas åt sen, alla tre att leda en ledning hit som vi kan koppla till trädgården?"
Det var längesedan hon hade känt en sådan behörighet som nu och hon kunde inte motstå att le med hela ansiktet då Lune pratade om vad hon ville införa.
"Dom små liven kommer bli ditt ansvar Lune, jag vet att du kommer klara det. Passa bara så du inte råkar ta in något som slår ut det andra men jag vet att du kommer sköta det galant!" hon var så stolt, så stolt över att kalla Lune sin syster, att få dela hem och ideer med henne.
"Förresten..." det breda leendet försvann och man kunde höra att Ayira kände sig lite skamsen. "... eldflugor, hur ser dom ut?"

Lune nickade ivrigt åt systerns ord men kom sedan på sin själv, Ayira kunde ju inte se hennes nickningar. Istället hummade hon uppmuntrande och sade ett och annat 'åh' och 'jaa' då ninjavargen sa något som gjorde henne extra glad.
Så tycktes stämningen ändras något och Ayira såg nästan lite förlägen ut. Men frågan gjorde henne bara glad.
"Åh!"
Sade hon entuasiastiskt.
"Dem är som små glödande prickar i luften, nästan som stjärnor som är alldeles nära runtom en. När dem sitter stilla ser dem bara ut som en vanlig insekt, med sex små ben och vingar, men om dem vill kan dem få sin stora bakkropp att lysa jättevackert."
Hon suckade lyckligt då hon mindes sina vänner, och de fina stunder hon delat med eldflugor och syskonen i Cirkeln då de levde i Ötamon.
"De brukar flyga upp ur gräset när man går i det, och när jag dansade flög de ibland runt mig som om vi dansade tillsammans. Ez fångde några i en korg som jag tog hand om, för att ge ljus i vår lilla tillfälliga lya. De är väldigt sociala och snälla kryp."
Hon kände sig helt varm inombords.
"Jag har hört att vissa med jordkrafter kan ha en koppling till djuren med, dem är ju Morikos barn. Har du någonsin känt något sådant?"
Hon förblev bara tyst någon sekund innan hon fortsatte, men inget annat än genuin uppriktighet i rösten.
"Jag önskar verkligen jag kunde se världen som du gör, känna växterna och marken så tydligt. Jag älskar allt levande, både växter och djur, det hade varit så vackert att få ha en sån kontakt med naturen."
Om det var det minsta lilla likt det band hon en gång haft till Duraneir så var hon djupt avundsjuk, speciellt nu då månen vänt henne ryggen... Eller hon vänt ryggen åt månen kanske var en mer korrekt beskrivning.

Hon slöt dom ljusa ögonen och lyssnade till Lunes ord.
Man kunde tydligt se ärren som sträckte sig vågrätt över hennes ögonlock, från en sida till den andra sträckte dom sig över hennes övre del av ansiktet.
Försiktigt försökte hon se dom små djuren framför sig, kanske hade hon sett och känt dom runt om henne men aldrig hade hon riktigt kunnat se dom fullt ut. Men hon försökte iallafall.
Hela ansiktet var klätt med ett mjukt leende när Ayira såg emot Lune igen. 
"Jag vet att min far kan höra djurens viskande, själv kan jag inte höra dom med ord men kan kommunicera med en del fåglar och hjortdjur." hon tystnade några sekunder och suckade tungt. "Jag vill tro att Moriko ser efter sina barn, men med allt som har hänt på senaste så undrar jag var hon är." Ayira var nästan lite besviken på gudarna och visste inte riktigt vad hon skulle tro om dom längre.
Hon ställde sig upp och gick bort mot mitten av trädgården med öronen tätt liggandes emot nacken och leendet som bortblåst. "Jag skulle ge vad som helst att få se världen som ni gör. Se alla färger, liv och former." den annars så livliga stämman var vag och klandrande. Hade hon inte varit så korkad den natten så hade hon kanske sett hur allt runt om henne ser ut. "Jag lever i ett evigt mörker Lune, jag ser bara mörker med strukturer och linjer. Misstro mig inte, jag ser bättre än många andra men jag minns inte hur en solnedgång ser ut. Kontakten med naturen är det enda som gör att jag inte snubblar över mig själv. Jag vet inte ens fullt ut hur växterna ser ut som jag hanterar."

Det Ayira talade om lät underbart, att tala med djuren, höra deras röster. Lunes ögon glittrade då hon tänkte på det.
"Jag har också blivit vän med några fåglar, de är väldigt smarta."
Inflikade hon med en stolthet i rösten. Men sedan sänktes henne huvud. Ayira verkade bli obekväm, och hennes röst lät bistrare än innan. Lune skämdes nästan över att hon så tanklöst önskat sig något Ayira kanske inte allt ville ha. Ärren vittnade om att det var en ofrivillig skada och Lune ville inte riva upp läkta sår genom sitt tanklösa babbel.
"Åh.. jag ber om ursäkt. Förlåt om jag var okänslig."
Sade hon och rösten darrade något.

"Åh Lune, det är ingenting du behöver be om ursäkt." den lilla silvriga tiken kom upp bredvid sin större syster och kramade om henne mjukt. "Jag bär min skada med stolthet, men det är ingen som har sagt att dom skulle vilja se det jag ser." orden var mjuka och hon såg på Lune med ett mjukt leende innan hon kramade om sin syster igen. 

[herrejävlart vad långt! ]

En djup, darrande utandning lämnade henne då systern gav henne en kram. En enorm lättnad som svepte bort all ångest och fick musklerna att slappna av. Djupt drog hon in nytt syre, hade inte insett att hon hållit andan i väntan på Ayiras respons. Rösten var svag och skar sig lite då hon svarade.
"Vad bra."
Hon svalde, tänkte inte gråta ens av glädje och lättnad. Ville inte oroa sin syster massa nu, eller försöka få situationen att handla om henne. Hon hade bara blivit så rädd, ville verkligen inte göra någon ledsen eller arg.
"Jag... Jag hade ett band med månen förr. Det blev svagt efter att måntemplet föll. Du har rätt att det är svårt att tro när allt hemskt händer."
Hon suckade.
"Jag saknar att ha den närheten i min vardag, oavsett om jag var helt ensam så fanns månen alltid där. Jag tycker så mycket om växter, jag skulle älska att ha den relationen till dem. Det var bara så... så jag menade."
Hårt fick käkarna pressas ihop då hon talat klart för att en snyftning inte skulle lyckas smita ut. Istället kramade hon bara tillbaka och fokuserade på mjuk päls och värme.

Hon höll bara om sin syster och lyssnade till hennes ord och hur den enda koppling hon haft bara lämnat henne, bara sådär. Men en sak var säker, Ayira skulle inte lämna henne. Inte så länge hon levde iallfall.
"Det är okej Lune, det är okej att visa hur man mår." orden var låga men varma. Ville Lune gråta så skulle hon självklart få göra det.
"Du kommer att få den relationen med dom, om än du inte kommer att känna dom växa så kommer du få följa dom från små frön tills dom står i blom. Tro mig, det finns inget mer tillfredsställande att få se dom göra det, utan krafter. Jag kan få dom att gro med mina känslor och tankar, men det känns aldrig lika bra som när dom växer utan magi." hon tog ett djupt andetag och svepte den långa svansen om dom båda och böjde sig bak för att se rakt på Lune.
"Jag kanske inte är månen men jag kommer alltid finnas här för dig."

En ensam tår rullade ner för hennes kind med Lune log. Hon var inte ledsen, hon var rakt igenom lycklig här i Ayiras famn. Honans lång svans var en skyddande mur runt de två och deras andetag var synkade i samma, lugna takt.
"Åh, jag ser så mycket fram emot det."
Hon hade aldrig förut varit med och planterat frön, undrade hur det gick till, hur dem såg ut i alla olika stadium av livet. Det var svårt att förstå att små korn kunde bli stora träd.
Systerns fortsättning lämnade henne mållös.
"Om någon skulle kunna överträffa månen så är det du och Cirkeln."
Sade hon till slut och buffade mjukt sin nos emot den andres kind.

Hon hummade mjukt och såg fram emot att få se detta ställe fullt med växter och djur, det skulle bli ett litet paradis som dom skapat tillsammans.
"Du är för underbar Lune." dom kramades en stund till innan Ayira backade bak och såg lite busigt emot den andra.
"Vad säger du om att leta rätt på Vas och berätta om våra planer?"

Vasilisa hade samtalat med Tenn när Lune och Ayira ursäktande hade frågat om hon inte ville följa med till en utav trädgårdarna. Till en början hade hon tvekat då hon inte ville lämna Tenns sida, men han hade lyckats övertala henne genom att säga att han hade andra ärenden han behövde ta hand om genast. Om det var sanning eller en vit lögn visste hon inte, och en liten oro hade spridit sig i bröstet på henne. Ville han inte umgås med henne?
    När Lune uttalade hennes namn rycktes hon ur sina tankar och möte den andres blick. Ett litet mjukt leende spred sig på hennes läppar och hon skiftade med att se på dem båda.
    “Vad är det ni har i åtanke?” frågade hon lättsamt och med en nypa av nyfikenhet. Vasilisa var inte så mycket för blommor och växter trots att hon var välsignad med jord krafter, utan det var andra saker hon tyckte om att hålla på med mer. Kanske var det ett sätt att erkänna att hon faktiskt inte hade så gröna tassar som hon ville tro.

Samma stund som Ayira rörde sig emot gången så kände hon ett par bekanta tassar närma sig och mycket riktigt så kunde hon snart se och höra Vassyas bekanta röst. Det lös upp i det runda ansiktet och hon skuttade fram till den stora mörka drakargen. "Vasilisa! Du kom precis i tid." hon kunde knappt bärga sig och berättade lyckligt vad Lune och hon precis hade pratat om. Att plantera örter, blommor och växter. Försöka bygga upp en damm. "Vi undrade om du ville vara med och hjälpa oss." den långa fluffiga svansen piskade bakom Ayira och hon satte sig ner mitt i gården.

De hade knappt behövt söka efter systern, bara en kort bit bort stod hon och samtalade med broder Tenn. Lune var fullständigt omedveten om den stela romansen som låg i luften, och reflekterade inte över att hon och Ayira kunde ha stört något. När dem trädde in i trädgården igen hade Lune redan börjat babbla om deras planer.
"Vi tänkte så alla möjliga läkande och väldoftande växter, sånt som är bra att ha och vackert att se på, och göra detta till ett riktigt litet paradis."
Sade hon och dem bleka ögonen glittrade.
"Kanske till och med bygga en damm att ha fisk och vattenörter i, och då behöver vi inte förlita oss på regn för att allt ska vattnas heller."
Ett lätt generat skratt lämnade henne då hon insåg att hon antagligen överväldiga den stackars drakargen med information.
"Vi tänkte, eftersom du har varit med och byggt hela vårat hem, och har jordkrafter, kanske du ville vara med och formge. Ayira har till och med pratat om att ha Månblommor här, och du hjälpte mig så mycket med dem i den förra lyan."
Lune var oändligt tacksam för det, även om det kunde tyckas vara en väldigt liten gest.
"Jag skulle älska att umgås mer med er, och kanske Alii med om hon vill, och pyssla här inne."