(Pax till Andúnë)

Hjärtat slog honom hårt i bröstet när han äntligen satte sig ner vid roten av ett träd. Det fanns inte många träd på den här slätten, men han hade funnit en tanig dunge med bladträd som skyddade lite från regnet som föll från himlen. Andningen var tung i bröstet på honom när han lade sin stora kropp på marken för att vila sina värkande tassar. Att ta sig hit hade varit jobbigare än han trott, och inte ens hans fågelform hade gjort det mycket lättare. Visst hade han flugit över stora områden, men han kunde inte flyga hur långt som helst och då var det bara att byta form igen för att få tillbaka sin fulla styrka. Sedan var det bara att fortsätta över den steniga slätt som stått emellan honom och slätten. Och äntligen var det gräs under hans tassar och regnet föll över hans kropp som ett svalkande täcke. Så nu låg han ner i utkanten av en liten dunge  och vilade för att sedan resa sig och leta efter vatten.
Långsamt saktade hjärtat in och slog normalt i bröstet igen. Ögonlocken var tunga och sömnen kom krypande. Ovilligt slog ögonlocken igen och kroppen slappnade av när den försattes i sömn.

När den stora vargen äntligen slog upp ögonen hade solen börjat gå ner och regnet avtagit till ett duggande. Gäspningen som öppnade munnen verkade svälja hela hans ansikte och slogs igen med ett klapper. Han sträckte på kroppen och såg sig runt för att hitta en vattenkälla. Självklart föll inte hans öga direkt på något vatten så han reste sig upp, skakade ur det värsta vattnet ur pälsen och började röra sig för att hitta det han letade efter.

Det hade regnat hela dagen. Inte för att hon var rädd för vatten, men då det hade vräkt ned från den gråa himlen hade Andúnë valt att avvakta tills vädret var lite mer tilltalande. Så hon hade tillbringat en stor del av tiden med att endast ligga stilla under ett av  de få träd som fanns att finna på slätten. Hon hade slumrat vissa stunder, andra endast legat vaken och lyssnat till dropparna som föll mot marken medan hon låtit tankarna sväva iväg. Helt skyddad hade hon inte varit mot vädret, men inte heller hade hon blivit genomblöt. Och lite vatten hade trots allt ingen dött av. Regnet tillhörde världens kretslopp och hon var väl medveten om att det behövde falla med jämna mellanrum, annars skulle allt liv i världen tyna bort. Att det regnade var lika självklart som att dag och natt ständigt avlöste varandra. Dessutom fanns det en viss skönhet även i dropparna som föll från himlen.

Hon var nu åter i rörelse. Hon hade fått mycket vila under dagen, och när skymningen väl började falla hade regnet avtagit till ett svagt duggande. Ingenting som hon inte klarade av, och dessutom kände hon att hon hade alldeles för mycket energi för att ligga något mer. Det skulle bli en mörk natt, då molnen fortfarande låg täta på himlen. Men trots det kunde hon känna hur energin månen ständigt gav henne stegrades en aning. Det var om natten hon var som starkast, helt klart.
Hon ruskade på sig medan hon gick, skakade bort större delen av vattnet som lagt sig i hennes päls. Det kanske inte spelade någon större roll då det fortfarande föll från himlen, men hon ville undvika att bli genomblöt och därmed också nedkyld. Även om sommaren nu var väldigt nära så kunde nätterna fortfarande vara kalla. Och hon önskade inte dra på sig några sjukdomar eller skador av en sådan sak som var så enkel att undvika.
Vart hon vandrade visste hon inte. Hon var en dagdrömmare som vanligtvis saknade mål och oftast även mening. Men hon trivdes med sitt liv. Det var enkelt och bekymmerslöst på ett sätt som endast en drömmare som hon själv kunde förstå.

[Försöker ännu lära känna Andúnë, så därför kan det bli lite udda inlägg i början, ha överseende, jag kommer igång ;D]

Medan han fortfarande vaknade gick han genom det höga gräset i jakt på sin vattenkälla. Marken var fuktig under honom och sviktade under hans tyngd.
Den gröna blicken fångades plötsligt av någonting som glittrade svagt till vänster om honom. Han vände huvudet och började närma sig. Det visade sig vara en liten pöl bland gräset, en pöl knappt två meter i diameter. Vattnet var inte rent och bestod troligen bara av regnvatten, men det var vatten.
Han sänkte sitt huvud och lapade i sig så mycket vatten att han kände sig både nöjd och mätt. Med en suck såg han upp och ut över slätten. Det var rätt öde. Det ända han kunde se var gräs och några träddungar. Den monotona utsikten fick honom att vilja sova igen så han ställde in stegen på en dunge en bit bort.
Hans blick fortsatte svepa över slätten och han såg plötsligt en mörk figur en bit bort. Den stora vargen stannade upp och såg mot figuren. Så bestämde han sig och gick mot den mörka figuren med raska steg.

Försjunken i sina egna tankar vandrade Andúnë över slätten med stillsamma steg i det duggande regnet. Ett rofyllt uttryck låg i hennes ansikte och det var med ett svagt leende som hon stilla började nynna på en sång som hennes moder hade sjungit åt henne då hon var liten. Den sången var en av de saker som hade förgyllt hennes barndom och som skulle följa henne resten av livet och göra henne glad varenda gång hon mindes det.
Hon drog ett djupt andetag. Luften var frisk efter det tidigare regnovädret och det var ett rent nöje bara att andas. Ögonen slöts för några sekunder och hon samlade all den kraft hon bar inom sig. I och med detta började måntatueringen som fanns runt hennes ena öga att lysa svagt, precis som den alltid gjorde om natten. När molnen nu täckte himlen skulle den inte nå sin fulla ljusstyrka i natt, men den skulle lysa. Det var hon van vid.

Ögonen slogs åter upp och hon såg ut över slätten som badade i ett grått skymningsljus. Och plötsligt fastnade hennes blick en på gestalt som rörde sig över det öppna landskapet. Hon stannade upp och såg emot denne, som verkade vara på väg emot henne. Återigen hade hon varit alldeles för inne i sig själv för att uppmärksamma vad som hände runt omkring henne. Och lite smått irriterad åt sin egna tankespriddhet ruskade hon lätt på huvudet. Men nu fanns ingen tid att fokusera på det, för den andre närmade sig i en rask takt.
Hon stod fortfarande stilla på stället, med de spetsiga öronen riktade framåt. Den burna pälsen var mörk tack vare regnet, men ändå såg hon rätt ståtlig ut. Benen var långa, kroppen slank och ögonen hade en mjuk och förförisk ton i sig medan hon såg mot främlingen.
"Godkväll," sade hon då denne var nära nog att höra henne. Rösten var mjuk och ett svagt leende dök upp på läpparna. Alltid bättre att vara trevlig än otrevlig. Dessutom var hon svagt nyfiken på vad den andre kunde vilja.

När han närmade sig skepnaden insåg han att det var en var, och av doften att döma var det även en tik.
Hon välkomnade honom med ett leende och ett artigt 'Godkväll'. På grund av hennes artighet började han le, dessutom smittade hennes leende av sig på honom. Det var en vacker hona han mött. Mindre än han själv men så mycket slankare att han helt plötsligt såg ut som en björn.
"Godkväll" svarade han och nickade kort. Hans uppfostran sade honom att han borde presentera sig, och det kvickt.
"Får jag lov och presentera mig?" frågade han med ett lätt ironiskt leende på sina läppar "Mitt namn är Ninäd, men kalla mig gärna Ed" Han nickade åter kort och hoppades att hon skulle presentera sig själv. Han hade lite svårt att fokusera på hennes ögon då han fått syn på den uppenbara och lysande teckningen runt hennes öga.
"Wow..." mumlade han med ett lyckligt leende när han omedvetet sträckte lite på halsen.

Hon log emot den andre hanen och nickade kort med huvudet gentemot hans hälsning. Sedan presenterade han sig, och hon konstaterade att han nog hade fått en ordentlig uppfostran för det var definitivt inget fel på hans artighet. Han var riktigt trevlig, för att inte tala om att han faktiskt inte verkade vilja henne något annat än väl.
"Ninäd," upprepade hon som för att smaka på namnet. "Det klär er. Mitt namn är Andúnë." Svansen svepte bakom henne och hon fortsatte att se på honom med de grå daskiga ögonen varav ett hade den lysande tatueringen omkring sig.
Andúnë noterade hur den främmande hanen (även om hon nu visste hans namn) sträckte lätt på halsen och verkade intresserad av henne. Eller rättare sagt, hans blick verkade ha fastnat vid måntatueringen och det fick henne att känna sig en aning road. Visst kunde hon till viss del förstå hur den kunde fascinera andra vargar, men hon hade själv haft den hela livet och därmed var det inte så intressant i hennes egna ögon.

Han kände sig smickrad över att hon tyckte att hon tyckte att han bar sitt namn bra.
Andúnë
Det var ett vackert namn på en uppenbart vacker flicka med en märkligt lysande tecken runt sitt öga. Han insåg inte sin fräckhet genom att närma sig på det viset och så öppet stirra på henne, men han hade aldrig sett någonting liknande och glömde helt bort hur man skulle bete sig gentemot främlingar. När han väl kom på sig själv ryckte han till, drog tillbaka huvudet och såg skamset på varginnan.
"Jag ber så mycket om ursäkt!" sade han uppenbart generad "Jag menade inte att stirra, men jag har aldrig sett någonting liknande. Får jag fråga vad det är för någonting?" innerligt hoppades han att hon förstod att han menade det lysande tecknet runt hennes öga som han helt öppet stirrat på som en riktig huligan.
Trots sin storlek verkade han väldigt mycket mindre, antagligen berodde det på att han faktiskt inte var så gammal och att åldern då syntes igenom det stora kroppshyddan.

När han åter talade kunde hon inte låta bli att le emot honom. Nog hade hon sett nyfikenheten i hans ögon och hon klandrade honom inte det minsta för att han undrade. Han var inte första, och säkerligen inte den sista heller.
"Det är ingen fara, du är inte den första som undrar," sade hon med en förstående min i det mjuka ansiktet. Det var trots allt en underlig sak, ingenting hon själv egentligen kunde förklara. Hur det kom sig att hon hade en, precis som alla de andra månvargarna hon hade mött. Säkerligen fanns det en historia bakom det hela, men aldrig hade hon hört den.
"Det är en måntatuering," började hon sedan förklara. "Efter min far, han var en Månvarg. Den lyser varje gång månen uppenbarar sig på himlen, om natten med andra ord. Det är ett tecken på min koppling till månen, kan man säga."
Hur bra hennes ord stämde var hon inte säker på, men det var på det sättet hon såg det. Och det räckte gott för henne.

Han var glad över att han inte varit den ända som frågat om hennes märke och slog lite med den korta stumpen till svans.
Han lyssnade noga på hennes förklaring. Tyvärr var några av orden inte glasklara för honom. Det ända som han såg som en brist i sin uppfostran var att flocken aldrig hade varit så noga med att lära ut om andra raser eller sätt att leva än hur dem levde. Så han visste inte hur en Månvarg såg ut, men gjorde sin egen bild av en.
Han nickade för att visa att han förstod vad hon menade - även om han inte fullt ut gjorde detta - när hon slutat tala.
"Den är väldigt vacker" sa han och log mot henne. Hans blick såg upp mot himlen och det fallande duggregnet. Han hade faktiskt glömt bort regnet medan de talade. Hans blick sökte sig åter till varginnan framför honom och fann henne samtidigt som ett leende smög sig upp på hans läppar.
"Brukar du promenera i regnet?" frågade han.

Ett smickrat leende skymtades för några ögonblick, innan hennes ansikte åter gick tillbaka till de mjuka drag det vanligtvis hade. Men hon var precis som alla andra varelser, hon gillade komplimanger, och hennes tycke för hanen ökade en aning.
"Tack."
Henne blick sökte sig upp emot himlen, kisade för att undvika att de små dropparna skulle falla i ögonen på henne. Så innesluten som hon blivit i den trevliga konversationen hade hon nästan helt glömt bort att det regnade, och det var med en lätt rörelse som hon skakade på sig för att få bort det värsta vattnet ur pälsen.
"Egentligen inte," svarade hon honom sedan. "Men jag blev rastlös efter att ha försökt vänta ut regnet mest hela dagen. Dessutom har ingen dött av lite vatten." Hon skrattade smått åt sina egna ord, ett klingande läte som i de flestas öron var väldigt tilltalande.
Hon konstaterade samtidigt att hon verkligen måste ha fattat tyckte för denne Ninäd. Inte brukade hon glömma bort regnet så lätt. Faktiskt, så brukade hon inte glömma sin omgivning över huvud taget. Han var fängslande.

Han såg hennes leende och förstod att hans komplimang var uppskattad. Den korta stumpan till svans vaggade till och tänderna skymtade för en kort sekund i ett flin.
"Det var det minsta." svarade han på det sätt som hans mor och för lärt honom i bergen.
Han var förvånad när hennes lilla rörelse verkade få en del av vattnet att lossna, rörelsen var så minimal att han kunnat ta det för en rysning.
Han skrattade med henne, fast lika klingande vackert som hennes skratt var, lika rungande dovt var hans mullrande skratt.
"Må så vara att det är sant, men det gör ju tyvärr inte promenaden mycket trevligare när man blir blöt." sa han och log mot varginnan. Hans svans vaggade fram och tillbaka några gånger innan han öppnade munnen för att ställa en annan fråga.
"Har du tillbringat lång tid här?" frågade han med huvudet en aning på sned "På slätten menar jag."

Hon granskade honom med en smått intresserad blick samtidigt som ett finurligt leende gled över hennes läppar då hon hörde hans ord. Nej, regnet kanske inte gjorde promenaden trevligare för just dem, men...
"Det beror ju helt på vad man uppskattar," svarade hon lättsamt. "Jag har hört talas om vargar som är mycket lika fiskar, havsvargar som är skapta för att leva både ovanför och under vattenytan. Jag tror inte att denna art skulle klaga på detta väder." Än en gång skrattade hon, denna gång ett kortare och inte lika intensivt skratt, mer som en lätt fnysning. Tanken på hur en sådan varg kunde se ut roade henne, och det var åt den hon skrattade.

Sedan vändes åter uppmärksamheten mot Ninäd och med ett lätt harkling fortsatte hon tala.
"Sannerligen har jag spenderat mycket tid på denna slätt. Till största del för att jag inte vet var jag ska vandra. Jag har inget hem att återvända till, men inte heller har jag samma brinnande lust att upptäcka världen som jag hade i min ungdom. Jag har inte slagit mig ned, men det känns som att jag kan vara på god väg... Kanske jag aldrig tar mig från denna plats?" Det sista sade hon med ett roat tonfall i rösten, skämtsamt. Hon hade inga planer på att stanna, men ifall det skulle hända att hon gjorde det var hon övertygad om att hon inte skulle ha ett dåligt liv här.
"Och du, Ninäd? Har slätten länge varit även ditt vandrings område?"

Hon pratade om vargar som liknade fiskar, och hans ögon vidgades. Fanns det verkligen sådana vargar? Han skulle vilja träffa en. Hans tankar formade kvickt en bild av en varg med en bakända som en fisk. Det var en förvirrande tanke och han försökte återvända till Andúnë och deras trevliga samtal. Han lyckades samla sig och log vänligt mot henne, ville fråga om hon verkligen trodde att dessa vargar fanns.
Hon skrattade och hans svans vaggade fram och tillbaka med bakdelen.
Han förvånades över vad hon sade, även om det var ett skämt. Han såg lite snopen ut och såg på henne med stora ögon som nästan såg lite sorgsna ut. Inte kunde hon stanna här! Att hon ens tänkte tanken.
"Inte kan väl du stanna här?" frågade han uppfodrande "Har du sett bergen, eller havsfiskarna? Du kan följa med mig. Jag har precis kommit från silverskogen i väst och finner slätten plan och rätt ointressant." Han log lite generat eftersom han förstod att hon uppskattade slätten på ett sätt som han inte förstod.
"Silverskogen är vackrast om natten." mumlade han, fortfarande generad och med blicken i marken.

Hon såg en svag glimt av besvikelse i hans ögon, om man kunde använda det ordet för att beskriva det som glimtade förbi. Och sedan, när han väl talade, var det som om han bekräftade det hon misstänkt.
"Nej, kanske jag inte kan det," sade hon med en fundersam röst. "Kanske det finns mer att se i världen än denna."
Och log mot honom, nu med ett svagt blygsamt uttryck i ansiktet. Han fråga ifall hon ville följa honom  ut i världen smickrade henne oerhört mycket, och hon visste inte riktigt hur hon skulle besvara den. Visst hade hon ingenting emot en kamrat under sin vandring, men han kändes lite främmande ännu. Dock, vad spelade det för roll? Man lärde ju känna varandra med tiden.
"Silverpile är en vacker plats, jag har själv besökt den och jag önskar återse den en dag. Men nej, bergen har aldrig varit mitt mål. Och jag har gott om tid på mig att återvända till skogen av silver."
Hon tystnade, funderade en kort stund innan hon med en nyfiken blick på Ninäd åter talade.
"Vars är du påväg?"

Han kände inte att han hade rätt att säga någonting när hon svarade på hans upprörda tal, ett tal som han direkt skämdes för. Med lite mindre skam i blicken såg han på henne och rörde svagt på svansen som för att be om ursäkt.
Hon hade sett silverskogen. Inte för att han hade vetat att den kallades Silverpile, men det var ett passande namn på en så vacker skog.
Hennes blick förändrades från fundersam till nyfiken på bara ett ögonblick och skammen rann av honom och ögonen lyste nyfiket när hon talade. Ett litet leende drog i hans mun och han knyckte lätt på huvudet.
"Jag vet inte riktigt, jag vandrade ifrån skogen av silver men tror att jag vill återvända dit för se den innan jag vandrar åt andra hållet." sa han och log åter igen ett litet leende med mungiporna "Jag har inga bestämda mål." Han hade funderat på att gå upp i bergen igen, men kände inget stort behov av att närma sig området där han växte upp, trots att han inte sett sin familj på flera år. Fast han hade gärna visat Andúnë de hisnande toppar med sina hisnande utsikter, visat de gömda dalarna med sina turkosa källor och gröna gräs.

Hon konstaterade, än en gång, att hon verkligen hade fattat tycke för denne hane. Ninäd verkade helt klart vara en varg som hon skulle kunna umgås med väldigt mycket. Glad och tålmodig, för att inte tala om trevlig. Som sagt, helt klart en varg vars sällskap hon skulle uppskatta i de flesta lägen, om inte alla lägen.
"Jag skulle vilja vandra norrut," sade hon sedan med sin mjuka röst. "Jag har inte varit ditåt många gånger, och den skogen som sägs tillhöra andarna har jag aldrig besökt. Det skulle vara kul att se en sådan uråldrig plats som sägs innehålla så mycket magi."
Hon hade hört berättelser som de höga träden och de mystiska viskningarna de gav ifrån sig. Platsen sades ha funnits från världens skapelse. Ifall hon trodde på det var en annan fråga, men det fick inte att neka till att den verkade vara fylld av sagor och mysterier.

En skog som sägs tillhöra andarna? Tänk att det kunde finnas sådana platser. Eller kanske dem inte fanns? Kanske det bara var skrönor och sagor. Allt som han fick veta gjorde honom lite mer förbannad på sin egen flock som aldrig berättade om dessa saker, allt han lärt sig om detta land hade han fått reda på efter att han lämnat flocken. Det kändes inte som om det var rätt att undanhålla en hel flock med sådan här fantastisk information. Aldrig hade han kunnat drömma om att det fanns skogar av silver, slätter så stora att han inte såg änden på den och dessutom skogar som tillhörde andar.
"Tror du att en sådan skog kan finnas?" frågade han hänfört och såg på den vackra varginnan framför sig. Han förstod inte om den var norrut i bergen, bortom bergen eller innan bergen, men norrut låg den visst. Och han ville se den. Han ville se allt som detta land hade att erbjuda. Tänk att så mycket hade legat i det fördolda för honom så länge.
Han ville fråga Andúnë om de kanske kunde leta efter andeskogen tillsammans, eller om hon bara kunde visa honom några av alla ställen hon verkade ha varit på. Men han kände att det nog var lite väl framfusigt, speciellt med tanke på hans upprörda, stormande tal innan som vittnade om mycket ohyfs. Kanske skulle han kunna fråga henne, lite senare.

Hänförd frågade han henne ifall hon verkligen trodde att en sådan plats kunde finnas. Svaret på frågan var att hon inte visste. Det var ett stort land med en lång historia, självklart kunde man höra både det ena och det andra i de sagor som berättades för en. Men den som levde fick se, helt enkelt. Och Andúnë hade gott om tid att utforska landet.
"Jag vet inte," svarade hon med ett bekymmerslöst leende. "Men om jag vandrar norrut lär jag väl se ifall det finns en skog som tillhör andarna eller ifall det bara är en skröna."
Den som levde fick se, helt enkelt. Och Andúnë hade ändå inget bättre håll att styra sina tassar åt. Så hon hade helt enkelt tänkt fortsätta norrut, nu när hon hade möjligheten till det. Annars hade det alltid var något som hållit henne kvar, hindrat henne från att vandra ditåt. Men inte denna gången.
"Du hade ingenstans du strävade efter att vandra till?" frågade hon sedan med ett försiktigt leende. "Du får gärna slå följa med mig, åtminstone en bit på vägen." Sällskap kunde alltid vara trevligt, och hon gillade trots allt Ninäd.

Han skrockade och gjorde en medhållande gest med huvudet. Det var klart att man skulle få reda på det om man fortsatte vandra, om man nu visste vart man skulle vandra. Visste man inte det blev det lite svårt.
Fortfarande förbluffade det honom att hela bergskedjan inte såg ut som  den han vuxit upp i, även om han nu förstått att det varit en väldigt liten del av bergen.
Han såg på hennes försiktiga leende med ett nyfiket uttryck i ansiktet och huvudet en aning på sned. Hon frågade faktiskt om han ville följa med henne norröver. Inte som när han anklagat henne och sagt att hon inte fick stanna här utan då var tvungen att följa med honom.
Den korta svanstussen började vifta entusiastiskt då hennes röst tystnade. Ett brett leende lyste upp hans tänder och huvudet nickade ivrigt.
"Någonstans att gå har jag inte!" sa han som om det verkligen var goda nyheter "Jag följer gärna med en bit på vägen norröver. Att vandra med dig skulle jag uppskatta." Han log fortfarande med den korta stumpen svajande.

[Oh, verkar som att vi måste ta ett till rollspel mellan dem, kanske att de möter någon under sin vandring, eller så? :'D Gillar när rollspel leder till framtida händelser också.]


Han svar var inte tveksamt, nästan som att han hade väntat på att hon skulle fråga honom om det. Och Andúnës ansikte sprack upp i ett brett leende då hon hörde hans ord. Det verkade som att hennes nyfunne vän inte hade något emot att slå följe med henne en bit på vägen genom deras liv, och det värmde henne då det betydde att han faktiskt gillade henne, och kanske även såg henne som en vän.
"Så underbart!" sade hon med sin klingande röst samtidigt som hon reste sig upp och vred huvudet så att nosen vändes mot norr. Det sades vara kallare där. Mörkare. Ett land fyllt av skuggor och is. Kanske det var så, kanske det bara var en saga. Men hon var på väg, och det var med en iver i kroppen som hon åter vände blicken mot Ninäd.
"Vi har ingen tid att förlora," skrattade hon glatt åt honom samtidigt som hennes tassar rörde sig över den blöta marken, gjorde henne redo för den färden de skulle bege sig på. "Kom! Vi börjar redan nu, vad finns det att vänta på?" Regnet hade avtagit allt mer medan de pratade, och hade nu upphört helt. En del av natten hade gått, men än fanns det tid kvar för mörkret. Och Andúnë kände hur styrkan inom henne växte. Hon såg fram emot denna färd, och hon såg fram emot att lära känna vargen som skulle vandra bredvid henne.

[Kanske ta och avsluta där och fortsätta i ett nytt rollspel? Jag kommer också vara mer aktiv från och med nu, då mitt sommarjobb upphör idag ;D]

(Jadu det verkar som det xD ska dem till Kaiwood först? och om du har tid snart kanske du kan starta där? Jag har några dagar kvar på jobbet och en mamma som fyller år så jag har lite svårt att hinna med rollandet)

Hon reste sig upp och han följde efter hennes rörelser, leende och med en viftande svansstump. Han skrattade och önskade att han kunnat göra krumsprång.
Det verkade som om hennes tassar rörde sig innan hon ens bestämt sig, som om de visste vad som skulle hända och göras. Han skrattade och travade ikapp hennes ivriga steg.
"Jag kan inte hålla med mer!" sa han med ännu ett skratt och slöt upp vid den mörka tikens sida. För första gången sedan han lämnat flocken hade han någon att vandra med och det kändes fantastiskt.

(Avslutat?)

[Vi har ett roll på slätten till, det med Erathor. Sedan drar vi ett i Kaiwood, så ser vi vad som händer därifrån ^^]

Andúnë skrattade samtidigt som hon med en strålande blick såg på ninäd, lycklig över att ha fått sällskap på sin färd. Det var verkligen en vacker dag, på så många sätt.
"Kom nu!"
Och så började hon vandra norrut, lät de långa benen föra henne över slätten, glad att hon inte längre vandrade ensam utan att någon slöt upp vid hennes sida och erbjöd ett väldigt gott sällskap. Som hon hade saknat det.

[AVSLUTAT!]