“Vad ska en ung pojk som du ens ha en sådan juvel till?”
     “Det är till min mamma, faktiskt...” Rök såg hur säljares minspel mjuknade upp i medlidande. Den sorgsna fåran mellan hans ögonbryn djupnade ytterligare när han drog fram ett ursäktande leende och sträckte sig fram för att samla ihop de omaka metallbitarna. Det var en mindre samling av knappar, något spänne men också en bit guld som Rök plockat upp på vägen till Eriinari och i området. Det fanns åtminstone en fördel i folkmassor som dessa, och det var att saker lättare tappades bort eller försvann. Den som höll ögonen öppna blev måttligt belönad. Det hade han lärt sig sedan innan, i Yanamore.
     Rök hejdades i sin rörelse av ett framben som plötsligt korsade hans bog. Rök såg upp mot säljaren igen och möttes av ett brett, varmt leende. Det var precis vad han ville se.
     “Ta med den till mor din,” brummade den stora björnliknande zimaern åt honom. “Men var tyst om det här. Jag vill inte ha massa folk som tror det kan pruta hos mig hur som helst.”  Trots den lättsamma tonen var det tydligt att han menade det. Röks ögon tycktes nästan glittra i iver när han intensivt nickade. Hans kropp började till synes vibrera när han hasplade ur sig sin tacksamhet och tog emot den svarta, oskurna ädelstenen med en hänförd suck. Fort och slarvigt, för att fortsätta spela vidare på sin upprymdhet, lade han ner den i en liten läderpåse som han hade hängandes runt halsen. Den hade han lyckats byta till sig på samma sätt bara några stånd längre ner.
     “Tack, tusen tack!” ropade Rök med ljus röst när han vände om och började sin låtsaspromenad tillbaka mot sin mor. Så fort Rök visste att han var utom synhåll, dök han åt sidan och kryssade sig genom folkvimlet för att nå utkanten av massorna. Tacksamheten han imiterat föll snabbt bort, och den sedvanliga stillheten tog sin rättmätiga plats i hans släta uttryck igen. Även om han var nöjd med sitt lyckade bedrägeri visade han det inte.
     Rök fick syn på en mindre stenformation som höjde sig några huvuden över skarorna. Med några långa språng och hjälp av vingarna tog han sig smidigt upp på den. Den korpsvarta blicken såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen förföljt honom. Sedan tog han av sig halsbandet med läderpåsen och hällde ut dess innanmäte. Förutom den svarta ädelstenen ramlade även ett guldigt, blänkande smycke ut och en kedja i annat blänkande material. Rök kunde inte rå för det lilla, knipsluga leendet som drog i hans smala mungipor.
    Lyckan blev dock kortvarig när han hörde någon landa bakom honom. Rök försökte så diskret han kunde dölja sin vinst som låg utspridd framför honom samtidigt som han vände sig halvt om, fortfarande sittandes. Det var inte en främling. Ännu värre, hans syster.