[Öppet för en eller flera Qu-medlemmar, Utspelar sig innan Malvado dyker upp, vi kan försöka hålla det kort, typ mellan 4-6 svar var om inget intressant händer förstås!]

Teck hade vakten. Han hade placerat sig en bit avsides från det enorma trädet och såg lugnt ut mot den till synes lugna horisonten. Teck hade inget emot att få uppgifter, tvärt om så trvides han bra med det. Han ville ha något att göra, och han ville fylla ett syfte. Dessutom kände han nu att det var bra att kunna göra nytta när de fått vandra med denna flock så långt nu. Teck var inte heller vanligtvis den som var den tacksamme, men denna gången hade det känts så. Qu blev deras räddning. Eller Thrars räddning snarare. De hade inte fått mycket tillfälle att prata så mycket, men hon verkade må bra. Verkade trygg. Han hade inte velat besvära henne med att fråga för mycket. Men Teck kände själv att han funnit ett syfte i att skydda henne, vaka över henne. Och det var längesen som han kände att han knutit band till någon. De flesta han mötte, såg han en gång, och aldrig mer sen. Men sen hade han mött Thrar. Och nu var han plötsligt omgiven av flera vargar som han kunde samtala med. Kanske till och med lära känna. Bemöda sig med att lära sig namnen på dem. Han visste att hans tid i Qu kunde vara begränsad, så han försökte njuta av att han ändå trivdes.

[Vet inte vad det är för tid på dygnet, så jag gjorde det till natt om det var okej? xD]

Hon rullade över på andra sidan. Benen kliade. Hon var tvungen att röra på sig, men de tunga ögonlocken hindrade henne. Ändå kunde hon inte somna. Thrar öppnade ögonen och blickade upp på den stjärnklara himmelen. I området kunde hon känna de nu bekanta dofterna av Qu. Hade någon sagt till henne att hon skulle vandra med en flock igen hade hon aldrig trott dem. Ändå befann hon sig här nu. En djup suck lämnade henne. Hon skulle inte kunna somna hur hon än gjorde, så det var ingen idé att längre försöka. Dessutom höll myrorna i hennes ben att ta kål på henne. Smidigt rullade hon runt igen och tog sig upp på tassarna. Hon skakade på kroppen i ett försök att stilla myrorna någon men utan att lyckas. I sakta mak började hon röra sig framåt. Hon visste att Teck hade vakten, och kunde hon ändå inte sova så såg hon inga fel med att samtala med honom.

Hon följde den välbekanta doften och fann honom snart.
    "Teck." kallade hon mjukt för att påkalla hans uppmärksamhet.
Hon visste att han antagligen redan hört eller känt av henne då hon inte gjort några försök till att dölja sin närvaro. Det fanns ingen anledning till det.

Teck vände huvudet bakåt och mötte Thrar med blicken. Synen av henne fick honom att minnas Fatima, och hans ansikte fick ett sammanbitet leende. Han hade inte riktigt kunnat släppa Fatima så som han trodde han skulle kunna göra. Vetskapen om att det lika gärna kunnat vara Thrar som hade hängt livlös i hans käft, genomborrad av hans hörntänder fick en obehagskänsla att krypa i honom. 


 - "Thrar" Svarade han och nickade lätt med huvudet och såg framåt igen medan Thrar satte sig bredvid honom. Teck hade inte velat tänka så mycket på händelsen tidigare samma dag, men nu när Thrar var här så insåg han att han hade saker han behövde få ur sig. Förklara för både henne och han själv. Han ville inte att samma sak som skedde idag ska behöva hända igen. men Teck pratade i regel aldrig om sig själv för någon. Han hade sällan behov av det, och antog för det mesta att andra inte var intresserade. Men med Thrar vad det kanske annorlunda. De hade, konstigt nog, hållit ihop ganska länge nu, och Teck visste inte om det betydde något för henne, men Teck kände att om han skulle ha henne i närheten så behövde hon veta. Förtjänade kanske snarare. Även om de båda var en del av Qu nu, så var Thrar hans närmsta flock, den enda han antog sig själv lita på, och han tänkte skydda henne så länge hon önskade ha det så. Om hon sa ifrån så skulle han genast ge sig av från flocken för att hon inte skulle behöva ha honom nära.

- "Jag måste berätta något för dig, och jag tror inte att du kommer att gilla det. Men som det är nu så vill jag inte ha några hemligheter för dig. Om du inte vill lyssna, så.. Säg det. Men jag vill hellre att du vet allt om mig. Jag litar inte nog på någon annan här." Han såg på henne med sammanbiten allvarlig min och hans gröna ögon tycktes försöka se igenom henne i ett försök till att förstå om det här var att gå för långt. Teck ville inte besvära henne, och han tycktes vänta som på en tillåtelse till att få fortsätta tala.

Ett vagt leende spelade på hennes läppar då den mörke hannen sade hennes namn och hon satte sig ner bredvid honom. Thrar följde hans blick mot horisonten och sökte efter vad som kunnat fånga hans uppmärksamhet, om det ens fanns någonting. Hon visste av egen erfarenhet att det inte behövde finnas något att vila ögonen på, framför allt då ens tankar snurrade likt en virvelvind i ens huvud. Om det var vad som hände kunde hon inte på något sätt klandra honom. Mycket hade hänt sedan han räddat henne. Hon hade varit helt säker på att hon ville dö, men när det väl kom till kritan hade hon ändrat sig. Kanske var det inte dags ännu.
    När Tecks röst ljöd klippte hennes öron till och för ett kort ögonblick lät hon oro skina igen hennes lugna mask. Instinktivt föll hennes tankar åt Nevere och Celane. Åt svek. Hon vände något stelt på huvudet och såg på honom. Envist intalade hon sig själv om att det här var annorlunda. Han var inte någon av dem. Trots det bubblade nervositeten inom henne.
    "Jag litar inte nog på någon annan här."
Stäppvargstiken höjde lätt på ögonbrynen då han tystnade. Det var smickrande att hon var den han kände att han kunde öppna upp sig till, men hon kunde inte riktigt förstå varför. Hon litade knappt på sig själv.
    "Jag lyssnar." sade hon lugnt.
Hennes hjärna hade under en kort tid lyckats komma på de mest absurda teorier. Teorier hon ignorerade så gott hon kunde. Vare sig hon ville veta eller inte så skulle det döda henne om hon inte fick reda på vad det faktiskt handlade om.

Teck nickade och såg framåt. Man kunde höra han svälja och ta ett djupt andetag innan han fortsatte.

- "Jag mötte en gammal vän tidigare idag. Jag hade inte mött henne på väldigt länge, och blev förvånad över att hon var här, men glad. Det är sällan jag träffar på gamla vänner igen." Hans ögon smalnade besvärat, han ville ogärna prata om det här samtidigt som han behövde. Men han ville inte säga saker fel.

- "Men mötet gick inte som jag hade tänkt mig. Hon bad mig att döda henne. Hon ville att jag skulle avsluta hennes liv." Han svalde igen, men vågade inte se på Thrar. "Och jag gjorde som hon önskade. Jag dödade henne, och la henne att vila i vattnet under trädet." Han tystnade några minuter, såg hela händelsen igen framför sig.

- "Jag vet inte om jag gjorde rätt. Just nu känns det inte rätt. Och nu när jag såg dig så känns det inte rätt. Men jag vill tro att för henne så var det rätt. Hon fick välja sin död. Och jag hoppas att jag kan få samma möjlighet att välja min egna död en dag. Jag kan respektera det." Teck sneglar ner mot Thrar. "Men det känns som ett misslyckande, att hon skulle behöva vilja dö. Och när jag såg dig nu så insåg jag att jag inte vill att det ska hända dig. Att du skulle känna att du behöver be mig om en sådan sak. Jag vill hellre att du ska välja livet, och jag skyddar hellre ditt liv, och hjälper dig genom det." Teck visste inte riktigt om hon skulle förstå vad han sa. Han ville försöka vara tydlig. 

- "Jag hade flera syskon en gång, som jag förlorade, som jag inte kunde skydda. Och jag kunde inte skydda Fatima, det var försent. Men om jag får, så vill jag gärna lätta den skuld jag känner, genom att få skydda dig, tills jag dör." Teck hade aldrig pratat om sina syskon tidigare med någon. Men hade insett att mycket av hans liv gick tillbaka till att han fortfarande saknade dem. Men när han hade någon som Thrar, så kändes även de tyngsta av minnen lättare. Och han kände sig till slut, inte så ensam längre. Han önskade egentligen inte mer än att bara få veta att han kunde vara i hennes närhet, och att det var okej för henne. Och att hon då också förstod varför han var som han var.

Det krävdes inte mycket tankeverksamhet för att förstå att vad han än ville berätta var jobbigt för honom. Till och med mörke, fjäderprydda hannen i flocken skulle klara av att inse det. Uppmärksamt såg hon på honom då han talade. Hon kände sig fånig som trott att det han gjort hade någonting med henne att göra, för att inte tala om fåfäng. En liten rynka bildades i hennes panna.
    Ju mer Teck sade desto tydligare blev rynkan. När han återigen tystnade såg hon förvånat på honom. Blicken svepte automatiskt bort mot den sjungande trädet och vattendraget inunder det. Vetskapen om att där fanns en kropp störde henne nästan lite. Hon var inte obekant med döden, tvärtom, men det kändes olustigt. Thrar tryckte försiktigt huvudet mot hans ben. En lätt, kort beröring. Hon vände blicken uppåt och såg på hans ansikte. Uttrycket hos honom skvallrade om att där fanns mer han ville berätta. Efter vad som kändes som en evighet tog han till orda igen. Hon kunde förstå honom. Känslan av att göra fel var någonting hon påstod sig veta allt om.
    "Jag kan respektera det."
Stäppvargstiken nickade medhållande. Hennes öron klippte till då hon såg hans fokus förändras. Det gladde henne att han åtminstone vågade se på henne.
De ord som lämnade honom därnäst fick henne känna ett stygn av skam. Hon var inte säker på om han visste hur nära hon varit på att välja döden framför smärtan att leva.

Thrar nickade tyst när han frågade om han fick lov att stanna vid hennes sida och beskydda henne. Inte av anledningen att hon själv behövde det speciellt mycket: hon kunde ta hand om sig själv på det stora hela, utan för att han verkade behöva det. Hennes gröngrå ögon sökte sig ner till marken och hennes tassar.
    "Jag förstår att det är jobbigt för dig, och även om din hjärna säger att det var rätt säger hjärtat att man gjort fel." hennes mötte hans igen. "Och jag önskar jag kunde säga att det blev lättare med tiden, men jag vet inte..."
Hon dömde honom inte för vad han gjort. Hennes eget brott var än värre, och det minsta hon kunde göra var att visa honom samma tillit som han visat henne.
    "Att förlora en familj är aldrig lätt..."
Hon svalde hårt och såg mot horisonten. Teck var hennes vän. Den enda hon knutit ett närmare band till sedan hennes flock splittrades.
    "Jag..." hon harklade sig kort.
Det var jobbigare än hon trodde att berätta sin djupaste skam för någon. Hon drog ett djupt andetag och stängde ögonen kort innan hon öppnade dem igen.
    "För en tid sedan ledde jag och min partner, Nevere, en flock. Vi var bara sju vänner som höll ihop, så det vet inte någonting stort som Qu eller Devils." hon gjorde en kort paus och svalde hårt. "Vi kom tillsammans överens om flockens regler, och det var min uppgift att se till att de följdes."
Thrar stängde ögonen igen. Hon kunde känna tårar hota bakom ögonlocken.
    "Det visade sig senare att Nevere och min bästa vän, Celane, hade ett förhållande bakom mig rygg." att säga deras namn gjorde mer ont än vad hon någonsin hade trott. "Och straffet för ett svek var..."
Hon avbröt sig själv, rädd för att rösten skulle brista. Efter en stunds tystnad började hon tala igen.
    "Vi hade en typ av rättegång, där alla de andra i flocken fick säga sitt och gav mig råd om hur jag skulle hantera situationen. Jag bad dem att göra slut på sitt förhållande, för att sedan kunna glömma saken, men de båda vägrade. Så jag..." hon drog ett så stadigt andetag hon kunde. "Jag tog deras liv. Efter det splittrades flocken och jag vandrade runt i Numoori."
Hon öppnade de glansiga ögonen. Än vägrade hon att se på Teck.
    "Jag har aldrig känt mig så vilsen i hela mitt liv... Jag ville inte ens leva längre med vetskapen att jag tagit livet av två av de vargar jag älskat mest."
Tårarna började rinna ner för hennes kinder. Ett glädjelöst skratt lämnade henne.
    "Jag är så patetisk." sade hon med tjock röst och skakade på huvudet.
Motvilligt såg hon på hannen.
    "Men, jag vill gärna hjälpa dig komma över dina känslor över att ha gjort fel. Kanske kan det hjälpa även mig."
Hon sänkte huvudet och strök bort tårarna från ansiktet mot benen.
    "Ber om ursäkt för det här." hon andades ut ytterligare ett skratt.
Det hade varit en otroligt pärs för henne att få fram orden, men nu när de väl var ute var det som om en stor sten lyft från hennes hjärta. Det kändes som om hon kunde andas lättare, trots att hela nosen var full av snor.

Det var första gången som Teck direkt kunde komma på som Thrar hade varit så öppen och detaljerad med en historia från hennes bakgrund. Han förstod väl att det var något hon inte delade med vem som helst, och precis som han själv inte delade hans historier knappt med någon. Det fanns oftast bara nackdelar i att berätta detaljer för andra, för allt kan vändas mot en själv. Men ibland, som vid detta tillfälle, fanns det en annan poäng i att berätta. Ett utbyte i tillit som de båda mottagit och deltagit i. Detaljerna i hennes berättelse gjorde honom egentligen detsamma, även om det delvis var förvånande, men Teck var inte den som dömde. Han om någon visste att någons handlingar inte definierar vem man är eller vad man är kapabel till. Teck har länge sökt efter frände som kunde se Teck för den han är, och inte bara för den han förväntas vara. Thrar hade gjort saker, om än de var kanske mer brutala än Teck hade trott att hon var kapabel till, men hon ångrade dem. Och Teck hade gjort saker han ångrade. Och där fann de en förståelse hos varandra. 

Teck skakade svagt på huvudet.
- "Jag kan inte säga vad du ska skämmas över, eller vad du ska försöka glömma, eller vilka du önskar förlåta. Men du har inget att ursäkta dig om till mig. Din historia har ingen betydelse för mig mer än att jag är tacksam över att du delat med dig av den till mig. Men be inte om förlåtelse till mig över något. Jag är bara tacksam över att jag träffat dig och att du fortfarande är här. Och om jag kan så hjälper jag gärna dig. Vi kan hjälpa varandra. Aye?" Man kunde se ett svagt leende i hans mungipa.

Thrar slog ner blicken och nickade försiktigt. Även om hon inte behövde ursäkta sig för hans skull visste hon att hon aldrig skulle kunna gottgöra vad hon gjort. Självföraktet skulle nog alltid finnas där, hon önskade bara att hon kunde dämpa det. När Teck tystnade såg hon upp på honom. Stäppvargstiken andades ut ett vagt skratt.
    "Det låter bra."
Hon tryckte pannan mot den store hannens ben och drog en djup suck. Hans nu bekanta doft tycktes lugna henne.
    "Tack."
Han hade lyssnat utan att varken döma eller lämna henne. Det var mer än vad hon hade hoppats.

[Vad säger du, ska vi ta och avsluta här typ? Om du inte vill kasta in ett svar till c:]