Amanita satt ljudlöst omfamnad av mörkret som träden kastade över henne. Det fallna trädet var täckt av mörkgrön fuktig mossa, varenda fiber i hennes kropp kände av alla ting runtomkring. Vad hade hon gjort? Bambra hade ännu inte vaknat än. Hon visste inte varför, men hon visste att hon tekniskt sett hade räddat livet på tiken. I hennes öron var det fel uttryck, men hon hade inte styrkan att säga nej när Blairs tårögda ögon mött hennes. Hon hade inte styrkan till att låta naturen ha sin gång. Hon älskade deras lilla familj, som de ändå hade blivit på något sätt under den här tiden de spenderat ihop. Skulle hon vara lika svag i framtiden? Tänk om det hände Blair något. Skulle hon lägga sin förbannelse över honom också? Hon rös av tanken. Hatade sig själv, samtidigt som hon kände en tacksamhet över att hon kunde göra det valet. Det äcklade henne också. Vem var hon att bestämma vem som fick vara kvar och inte?! Hon var så arg på sig själv. Känslorna slet henne i olika riktningar och ett mörker låg över hennes ansikte där hon satt orörlig. En skepnad i mörkret fångade hennes uppmärksamhet. Visst var det Varya? En tveksamhet la sig över henne då hon inte kände igen doften. Hon hade ingen? Hon kisade med blicken och tvekade på sig själv. 

[Världens flummigaste start xD]

Varya var förvånad över att komma över främlingen så fort som hon gjorde, och fann ändå att dofterna av andra var avlägsna. Under dem fanns ingen egendom, utan doften levde bara som en blandning av andras. Den påminde om Even, så som han alltid doftade av andra.
     Det var inte förrän Varya stannat upp och stirrat några långa ögonblick på den svarta gestalten som en igenkännande lade sig över hennes uttryck. En myriad av tankar, insikter och känslor föll över henne när hon långsamt förstod vad natten för så lång tid sedan försökt berätta för henne. Varya kände sig nästan dum.
     “Amanita?” rösten var hes och kraxande. De röda, hungriga ögonen såg på henne med en blandning av förvåning och fundersamhet. Det var svårt att avgöra vad den andre mötte henne med för känsla, men Varya kände sig ändå inte skrämd. Kanske var det hungern som gjorde henne orädd, och hon vågade sig försiktigt närmare.

Hennes blå och röda ögonpar lös nästan i mörkret omringad av den kolsvarta pälsen, som ibland tycktes skimra i blått. Hon såg nästan spöklik ut där hon satt, alldeles orörlig. Inte ett ljud, inte ett andetag, inte en blinkning. Inte ett tecken på att hon faktiskt var vid liv. En natt som denna fanns det ingen anledning att spela det spel med de döda som kanske behövdes ibland. Ty Amanita beblandade sig numer ytterst sällan med vargar som faktiskt inte redan visste om vad och vem hon var. Hon fick en känsla av befrielse när de dödliga accepterade henne precis så som hon var. Det var det som gav henne en mening med sin existens. Att veta om att allt hon gått miste om inte varit förgäves. Att hon blivit den hon är idag tack vare förbannelsen är något som hon precis hade börjat inse. Och nu det här. Hur skulle hon kunna förlåta sig själv? Acceptera det här? När hon samtidigt visste hur hon hade hatat sig själv om hon låtit sin vän dö? Tankarna irrade omkring i hennes huvud samtidigt som hon såg på när tiken kom närmre. Det var Varya. Som besvarat kom också ett uttalande från tiken. 
- Varhälsad Varya. 
Hennes röst var likgiltig. Hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera gentemot tiken, för det var tydligt att något inte stämde när hon kom närmre. Det var svårt att missa de röda ögonen, minnet av Varya var tydligt och de ögonen skulle vara blå. Monstret inom henne tjöt av rent nöje. Hon själv såg snart en aning bekymrad ut. Vad hade hänt? Hon kunde inte dölja sina tankar utåt och hon såg med en frågande blick på tiken. Utan att uttala någon egentligen fråga. Kanske ville Varya undvika ämnet? Nu var det så länge sedan hon själv var nyskapad att hon nästan hade glömt känslorna kring det. Hur allt förstärktes, hur hungern tog över allt vett och sans. Hon rös vid minnet. Det var något hon inte önskade åt någon.

Kanske hade inte tecknen varit så tydliga om hennes hunger inte varit så stark. För där fanns ingenting som i Amanita som hon suktade efter. Hjärtslagen var dova, men ackompanjerades inte av några andetag. Utan eftertanke blev hennes steg längre när hon skyndade sig fram. Ett uttryck av desperation tog form i det bleka, ärrade ansiktet.
     “Jag är så hungrig, Amanita,” Varya visste att hon förstod vad hon menade, vilken plåga som det innebar. “Snälla hjälp mig. Jag blir tokig.” Den plötsliga gråtmildheten fick hennes röst att skälva. Hon drog ett flåsande andetag i ett försök att hålla sig samman, stå emot impulsen att kasta sig gråtande i hennes famn. Att Amanita egentligen inte var mer än en främling med namn spelade ingen roll i stunden, för deras sammanflätade öden skapade en familjär känsla.

Amanita stod fast när den svart vita tiken närmade sig hastigt. Färgerna påminde henne om Shiva och hennes senaste samtal med Varya. Det här var en helt ny syn och Amanita kunde inte låta bli att se på tiken med nya ögon. Med smärta. Samtidigt så slog tanken henne att Varya kanske hade lämnat sin skapare. Utan en tanke på vad det innebar att gå igenom alldeles själv. Samtidigt kunde hon inte låta bli att känna med tiken som stod framför henne. 
- Shhh Shhh.. Blunda. Håll andan ett tag. 
Hennes ord var genuina, ärliga. Att stänga ute omgivningens alla dofter och alla intryck för en sekund kunde hjälpa en att samla styrkan för en kort sekund. 
- Försök tänka på något annat, om så bara i en sekund eller två. 
Hennes röst var lugn, stabil. Och på något sätt kände hon sig nästan glad att Varya i detta läge förlitade sig på henne. Att deras korta tid tillsammans ändå betydde något. I alla fall just här och nu. Amanita hade vetskapen om att det inte fanns några genvägar till att kontrollera hungern och hennes egen väg hade varit otroligt svår och okontrollerad alldeles för länge. Den gick från massaker till svält till kontrollerat kaos och slutligen till det hon är idag. Hon tittade med sina olikt färgade ögon och såg sig själv i tiken. 
- Se så, vill du jaga?
Hon var inte trög. För de nyfödda var hungern allt de kunde tänka på och känna. Hon skulle inte kunna tänka helt klart innan hon fick äta. Så varför inte försöka utesluta den faktorn. Och dessutom så var Amanita med. Hon kunde se till att tiken inte totalt massakrerade offret. Right? Hon kunde ge det ett försök.

Varya följde hennes instruktioner så gott hon kunde. Genast vände hennes fokus till sitt inre. Till hungern som kramade om varenda cell i hennes kropp. Men faktum var det att hon plågades hellre av den än att tänka på något annat. Hon ville inte minnas. Ändå fungerade Amanitas knep någorlunda. Varya valde att fokusera på henne och hennes röst. Hennes närvaro. Att hon inte var ensam.
      “Snälla,” kvädde hon ur sig desperat. Ögonen var glansiga av tårar när hon slutligen öppnade dem och mötte Amanitas. Världen kändes som i en ogenomtränglig dimma. Det var omöjligt att orientera sig när hon var så här hungrig. Hon lät Amanita leda jakten.

[Avslutat]