Det hade varit som en kittlande känsla längs ryggen, som vandrat längs med ryggraden ner ut till svanstippen. Något eggande i bröstet, en känsla av rastlöshet som gick ut i varje lem. En viskande rysning som fick håren att krusa sig, fjädrarna att burra. Det borde ha varit en oroväckande känsla, ett obehag. En känsla av att ha ögon som stirrade hål i nacken, men allt han kände var en medryckande, sporrande extas som slet med hela hans väsen. Ett flin spred sig illmarigt på de mörka läpparna, den lila blicken svepte över den mörka skogen. Långa mörka skuggor fick kvällsdunklet att kännas tryckande. En dimma slingrade sig mellan de enorma stammarna, virvlade runt hans ben då han rörde sig emot ljudet av sång en bit bort. Hjärtat slog hårt i bröstet, adrenalin i ådrorna, dunkande i öronen, som bara nästan dolde ljudet av den ljusa sången. Trots den dunkla skogen var ljudet av den mjuka stämman munter, den drog honom till sig som en mal till en låga.
 Mellan stammarna kunde han se henne, en nattvarg med en vacker fäll som nästan kunde tävla med natthimlen själv. Små stjärnor på en lila-blå himmel, hennes rygg var vänd emot honom, hennes uppmärksamhet fäst på något framför henne. Kanske var hon modig, kanske naiv. Kanske rent utav dum. Kanske visste hon inte vart hon befann sig. Det spelade ingen roll. Samma ljudlösa viskande rysning drog igenom honom igen. En känsla som överväldigade honom. Gör det.

 Det fanns ingen tvekan eller tvivel i den tunna kroppen då han utan förvarning kastade sig fram och slöt upp avståndet dem emellan, den lätta kroppen dundrade ihop med den jämngamla ynglingen med en enorm kraft, mer än vad den lätta vikten borde gett. De virvlade runt i kaskader av päls och ljudet av kvistar som bröts under deras gemensamma tyngd. Hennes sång hade avbrutits av sammandrabbningen, och den lena stämman hade klippts av i ett kort förvånat läte. Nu ljöd den i en gäll chockad ton som undrade vad han höll på med, men hennes skrämda frågor gick obesvarade då han lyckades räta ut sig och sina långa lemmar, pressade ner den frenetiska vargen mot marken under honom. Hon var större, i ren massa, men han hade styrkan på sin sida. En lyrisk känsla spred sig inom honom, någon sort beröm ifrån en ljudlös röst som inte fanns. Bra. Fortsätt så. De lila ögonen var stirriga och en mani låg tydligt över anletet, kort frustande skratt. Deras blickar möttes, kunde se den skärrade skräcken möta hans extas.
 Bleka gulvita tänder blixtrade dem emellan, han kunde känna tunn päls och hud mellan käkarna, känna extasen flöda i ådrorna när han slet. Skriet nådde knappt honom över det dånande bruset i öronen, hjärtat som dunkade hårt. Belöningen av värme som flödade igenom honom när han gav in till impulsen.
 Skogen blev mörkare, helt bäck svart och han kunde inte längre se henne under honom, det spelade ingen roll, han högg blint, slet där han kom åt. Kunde känna metall på tungan. Något kompakt slog till honom underifrån, lyfte hans lätta kropp ifrån henne och slungade honom en bit bakåt. Öronen vippade på huvudet och han snurrade runt i mörkret. Kunde höra hennes kvidande flytta på sig. Kunde höra hennes snörvlande, men vart? Stirrigt och med spretiga maniska rörelser fumlade han runt. Vart? En frustration byggdes inom honom, han ville ha mer.
 Med en snabb rörelse flög han emot det prasslande ljudet men krockade med något hårt. Kunde höra hur hon på snabba tassar sprang ifrån honom. Han försökte röra sig åt samma håll men blev stoppad av osynliga grenar, rötter och stenar. Flåsande stannade han upp, hela hans kropp vibrerade i vågor, han lyssnade på hennes försvinnande steg, och ju längre bort ljudet försvann ju ljusare blev det, och snart hade mörkret om honom luckrats upp helt.
 Trots att hon kom undan så skrattade han, åt fladdrandet i bröstet, pirrandet i hans lemmar. Vid Gudarna han kände sig levande.

[Ensamt inlägg, Ekon börjar märka av Drekin, är utanför leden]