[Utspelar sig mellan mina karaktärer Locura och Kithara. Inga svar, tack!]

Locura hade lämnat Sactevra bakom sig, med vetskapen om att det var mark hon inte kunde beträda samt att där fanns en grupp med vargar. Men allting hade inte gått som planerat. Så istället för att söka sig tillbaka västerut hade hon dröjt sig kvar i Kwazatriskogen, i hopp om att stöta på någon som kunde fylla i luckorna åt henne. Och plötsligt en natt mötte hon just den hon väntat på.
Kithara närmade sig vampyren med ett brett leende. Durano hade talat om dessa nattens barn, och hon kände sig väldigt uppspelt över att få chanden att möta en från deras släkte. På något vis kändes det nästan ärofullt. Få verkade överleva, men hon hade sin försäkring i demonen.

"Nattvandrare."
Locura hade noterat henne långt innan hon syntes, men ordet fick den lilla varginnan att stanna upp. 
"Dig går det inte att överraska. Vilken besvikelse." Ögonen skiftade från grönt till rött med vampyrinnan talade. "Det är väl lika bra att vi gör processen kort," flinade hon fram samtidigt som ett steg togs mot den bruna honan.
"Lugna dig," hördes Kitharas röst samtidigt som ett svagt ljussken spred sig omkring dem, fick Locura att väsande ducka och dra sig undan bland skuggorna. "Jag är inte här för att strida, men inte heller för att bli uppäten. Jag ville endast skåda ett av nattens barn. Min herre har talat en del om er. Ni fascinerar mig."
Vampyrinnan fräste. "Ta en ordentligt titt då, för jag lär bli det sista du ser."
Återigen stegrades ljusskenet omkring dem, tvingade Locura bakåt, samtidigt som Kithara lugnt stod stilla. Kände sig säker, trots den livshotande varelsen som kröp omkring i skuggorna.
"Låt mig bara få möta dig." Kitharas röst var mjuk. "Säkerligen finns det något jag kan ge dig i gengäld. Något måste väl även nattens barn önska."
Locura tänkte först fnysa åt hennes ord, vad kunde de dödliga ge de med evigt liv? Men sedan hindrade hon sig. "Information."
Kithara spetsade öronen, lät ljuset omkring dem sakta försvinna.
Locura stegade framåt mot henne. "Ifall du har någon. Om Sanctevra." Hon sade inget mer, ville inte avslöja för mycket för att kunna genomskåda en eventuell bluff i den brunas ansikte. Till sin förvåning möttes hon av ett brett flin.
"Ska vi berätta?" frågade Kithara tyst för sig själv.
"Klart vi ska," ekade Duranos svar.
"Kom, kära nattvandrare. Jag har mycket att förtälja om Sanctevra och Ljusets Krigare."


Så Locura följde den bruna honan, vandrade med henne en lång stund under natten, och lämnade henne sedan oskadd. För trots allt kanske den andre förtjänade livet, för något underligt sätt verkade de nästan ha samma mål i sikte.