Sten, sten och åter sten.
Ayira hade besökt lövskogen många gånger men hade aldrig besökt denna del av området, det var knappt så att hon visste att denna plats existerade men denna gång var det som om att något eller någon hade ropat på henne. Dofter av någon mycket bekant fanns i hela skogen. Dofter efter hennes far som hon inte hade sett på många år, även ute på denna ruinliknande plats verkade han ha besökt. Men det var inte det som drev henne till denna plats, det var någonting annat.
Trotts att hon var blind så var det inga som helst problem att ta sig fram på denna plats, ju mer jord och sten det var ju lättare var det för henne att ta sig fram. Ju tydligare blev hennes inre seende.
Den silvriga pälsen gnistrade i dom mjuka strålarna som solen lämnade efter sig och hon stannade upp för att se sig omkring. Detaljer framträdde som ingen annan kunde se med blåtta ögat, detaljer som befann sig under dom ruiner som hon vandrade runt. Det fanns så mycket mer och det fascinerade Ayira och hon sökte efter en väg in till den underjordiska världen men tycktes än så länge inte se en och dom vita tassarna började röra sig framåt igen med långa starka steg.

[Rien komsi]

Rien rör sig lite avsides i Yanamore och håller utkik. Det hörs glada skratt och roade ljud från visitörer som kommer vida omkring. Rien har hört så många fascinerande historier från resande. Han trivs på den här platsen.
Han hälsar artigt på nya ansikten och fortsätter sedan sin patrullering. Han tar sin uppgift på största allvar. Öronen står spetsade på huvudet och den varma blicken sveper över platsen och besökarna. Vissa stannar här länge medan andra vara är på genomresa. Hans blick faller på en silver fäll och den unga hanen stannar upp. Han tycker tiken längre bort ser lite vilsen ut. Rien kan inte minnas att han sett henne här tidigare. Han brukar vara rätt bra på att hålla ihåg ansikten. Han styr stegen närmare och försöker fånga hennes uppmärksamhet när han närmar sig. Men det verkar inte som att hon ser honom?
"Hej" Hälsar han när han är nära nog för att kunna höras utan att höja rösten. "Välkommen till Yanamore. Mitt namn är Rien" Han har stannat upp och ser på tiken. Färgen på hennes päls är väldigt fin.
"Behöver du hjälp med något så finns jag här. Mat och vatten finns så det räcker och blir över. Och så en plats för natten om du behöver det" Han ler vänligt och försöker möta hennes blick. Då lägger han märke till att hennes blick ser dimmig och grumlig ut. Är hon blind? Rien tippar huvudet på sned.

Steg av tassar vandrade fram och tillbaka, en del rörde sig i raska snabba steg medans andra såg ut att ta sin tid på sig. Aldrig förr hade Ria sett en sån plats med så mycket rörelse förutom platser där flockar håller till men berättelserna om denna plats, att det höll till en fridfull flock och vandrare på samma gång och det fungerade så väl. Faschinerat såg hon på alla som rörde sig över platsen igenom marken. Varenda steg dom tog lös upp i hennes sinne.
Plötsligt började någon röra sig emot henne och Ayira vände sin tomma ljusa blick emot hannen när hans ord nådde hennes silvriga öron. Hon sänkte huvudet i en hälsning och log mjukt emot hannen.
"Tack Rien." rösten var sjungande mjuk och Ayira höjde huvudet och såg ingenom hannen. Lite visste han att detaljerna hennes skadade ögon såg var obeskrivliga.
"Det här är en mycket vacker plats, så fridfull och lugn. Men jag är inte här för vatten eller mat, det finns någonting under dessa ruiner." dom ljusa ögonen såg upp emot himlen för några sekunder innan hon såg ner emot Rien igen.

Han fortsätter le vänligt när hon besvarar hans hälsning. Rien står på behörigt avstånd från henne och kan studera hela hennes gestalt när hon tycks se sig omkring. Han undrar tyst om hon ser någonting alls. Själv övar han en del på att bli bättre på att använda sina jordkrafter som en förlängning av sig själv. Han behöver inte använda ögonen för att kunna se vart någon befinner sig.
När tiken talar igen lyssnar han nyfiket. Något under ruinerna? Rien blinkar några gånger. Vad är det för information som den här främlingen bär med sig? Han fuktar nosen med tungan innan han tar till orda igen.
"Under ruinerna?" Han sätter sig ner. Kan han få ut mer information från tiken? Vad han ön får reda på här så här han rapportera till Ronia. Men för tillfället ligger hans fokus på silver tiken. Så hon inte hittar på något.
"Här du varit här tidigare? Har du utforskat ruinerna?" Han frågar med nyfiken och glad stämma. Han är ärligt nyfiken. Han har bott här länge. Han har undersökt ruinerna. Men detta är första gången en utomstående känner till något som utomstående inte bör känna till. Så han är genuint nyfiken på vad det är för information hon bär på.

Ayira skakade på huvudet när han frågade om hon hade varit här tidigare. Lövskogen hade hon utforskat många gånger men aldrig denna plats och hon kunde medge att det låg någonting över denna plats, eller under iallafall.
"Nej jag har aldrig varit här förut och vet inte riktigt hur jag hittade hit heller. En mycket bekant doft ledde mig hit." kanske skulle hon kunna finna sin far här efter en sång lång tid ifrån varandra, skulle han känna igen henne?
"Ruinerna har ett heligt täcke över sig vad jag kan känna. Men jag har inte utforskat dom mer än det jag har hunnit se här och nu. Däremot så verkar det ligga liknande strö av liknande sten och struktur i väst." pannan rynkades ihop för ett ögonblick och hon satte sig ner med den långa mjuka svansen över tassarna.
"Men du kan nog hemskt mycket mer om dom än jag." sa hon med en mjuk stämma och log emot Rien.

En doft? Rien tippar huvudet på sned när han studerar tiken. En bekant doft. Han nickar bara lite lätt när hon säger att hon känner ett heligt täcke över platsen. Yanamore är en gammal plats. Det finns gott om historier som blandas runt i de skrönor, historier och legender som kan höras på denna plats.
"Kanske någon du känner har varit här? Eller du kanske känner någon som kommer härifrån?" Han uttalar sina tankar öppet. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar läpparna med en lite dröjande och fundersam rörelse. Han funderat en liten stund och sitter tyst. Sedan sträcker han lite extra på sig när han öppnar munnen igen.
"Jag har mest bara undersökt vad som finns ovan marken. Vad som kan finnas under är något ännu oupptäckt". Tiken har väckt nyfikenhet hos honom. Han vill... Behöver veta mer om vad som kan finnas under jorden. För ni blir han faktiskt ännu mer medveten om att det inte bara finns något runt omkring och över honom. Utan även under honom.
Utan att direkt lyfta rumpan från marken så hasar han lite närmare henne. Bara lite. Som om han skulle ha tagit ett steg framåt.
"Vad du berättar gör mig nyfiken. Hur kan du vara medveten om att det kan finnas något under ruinerna om du inte själv har varit här tidigare?" Kanske hon hört något från en vän eller familjemedlem. Eller bara något löst berättat från en främling? Vad det än handlar om så är det något som måste undersökas.

Hon tippade huvudet lätt åt sida och klippte med öronen.
Kanske känner hon någon, hon känner många men om han har varit här vet hon inte. Eller ja det måste han ha varit med tanke på att hans doft fanns här, överallt runt omkring henne.
"Du har möjligtvis inte sett en större vit hanne med mörka röda ögon?" hon lät nästan lite hoppfull och lös upp lite grann.

Ayira log mjukt och såg lugnt framåt och lyssnade på Rein och nickade försiktigt.
"Man kan nog säga att jag kan se det få ser med blotta ögat." 
"Det som är gjort av jord, sten och rötter träder fram i mitt sinne likt stjärnhimlen under en molnfri natt." 

[åh gud jag... min hjärna torkade ihop som ett russin under detta inlägg]

En större vit hane med mörka röda ögon? Rien funderar en stund. Det passerar många vargar här och han kan ha sett många som kan passa in på den beskrivningen.
"Många främlingar kan passa in på den beskrivningen. Kan du försöka beskriva denna varg lite mer?" Frågar han. Fler signalement skulle kunna hjälpa.
Rien tippar huvudet på sned när tiken pratar med. Han ler större.
"Har du också jordkrafter?" Frågar han nyfiket och svansen viftar glatt fram och tillbaka över marken bakom honom. "Jag tränar min kraft för att kunna bli starkare och hjälpa min flock, min familj. Jag har inte tänkt på att det kan finnas något under marken som är värt att undersöka. Om du vill kan vi kanske skapa en ingång och tillsammans undersöka vad som kan finnas där nere? Om det är viktigt för dig. Jag hjälper dig gärna". Han släpper inte tiken med blicken när han talar. Han studerar henne. Förundras över att hon kan röra sig obehindrat trots att hon inte kan se med ögonen. Kanske är det något som han inte har? Hans ögon fungerar. Därför behöver han inte jorden för att se. Därför är han blind för så mycket.

Hon rynkade pannan lite lätt och funderade över hur hon mer skulle kunna förklara sin far. Han var precis som sina krafter, fri och lekfull som vinden.
"Jag har inte träffat honom på så många år, men en varmhjärtad och rättvis själ." för det var han, om än hon inte visste vem han var rättvis emot alla gånger. Men aldrig såg han ner emot dom som behövde hjälp.
"Jag kan inte se själv så mina tassar bygger upp vad som finns runt mig med hjälp av mina krafter. Du kan nog absolut göra detsamma med träning och beslutsamhet." Ayira såg emot Rien och log lite manande emot honom.
"Det hade varit intressant att hitta eller skapa en ingång till dessa ruiner under oss, men jag har inte bråttom att finna dom. Inte än iallafall. Men det kommer inte vara sista gången jag passerar igenom här."