Det var kväll och fullmånen hängde lågt över trädtopparna. Dew rörde sig med motvilliga steg bort från staden som kommit att bli hans hem. Det hade inte gått att stanna längre, inte utan Stephano. Hela Civitas hade blivit befläckat av pojkvännens död, och av deras relation dessförinnan. Inga gathörn var säkra, överallt fanns påminnelser om honom och om den familj han bara nästan haft. Han hade precis börjat våga hoppas, och så hade det stulits ifrån honom. Det var inte i en god sinnesstämning som han lunkade fram genom mörkret. 
Relictus var dessutom ett skapligt deprimerande område, även om dagtid var här mörkt och landskapet kändes konstgjort och onaturligt. Tenebris hade tämjt vildmarken lite för väl och det var inget som Dew uppskattade. Bistert sparkade han till en mörk sten och gäspade stort. Det började bli dags att finna en sovplats. 
Den blå blicken sökte längs vandringsleder norrut, han visste att det fanns en del rastplatser med vindskydd längs vägen. Även om han hyfsat smärtfritt kunde gräva en lya med sin kraft var han inte sugen på det. Efter en stunds sökande längs leden fann han vad han sökte och där fanns också en okej mängd ved och en annan stäppvarg. Även om Dew inte var på humör för någonting alls kunde han inte låta bli att nyfiket spetsa öronen.
"Tjenare"
Hälsade han med en nick. Det var sällan han såg andra stäppare och det gjorde honom alltid lite pirrig.
"Kan du hjälpa mig bygga en liten brasa så vi slipper frysa så in i chaibos?"
Frågade han och gick genast över till veden och började samla lagom stora pinnar och lite bark.

[Chiraz]

Den giftgröna blicken studerade området medan hanen smidigt tog sig fram bland klippor och raviner. För Chiraz var detta ett outforskat område, dock tycktes det bara finnas.. Sten, ödemark och delar av skelett, djur såsom varg. Hanen klättrade med tysta smidiga steg nedför en brant klippa och landade mjukt. Trotts Isvargsgenen som gjorde hanens kropp lite muskulösare, en aningen fluffigare än vad hans utseende talade så var smidigheten nästintill som en renras i sig. "Intressant.. Nej, bara sten.. sten, sten, sten, sten.." Sade han för sig själv medan han vandrade i mörkret, blicken letade desperat efter något intressant. Tristessen var olidlig. Tidigare hade hanen haft konversationer med döskallar för att ha något att göra. Men eftersom de inte kunde svara gjorde han det åt dem, det roligare varade inte så länge dock. Plötsligt stannade hanen upp då en främlings doft nådde honom. Vem kom till ett sånt här dötrisst ställe om den inte gått vilse? Rakt fram, över sten och några få hopp senare kunde han skymta en främling som nästan till utseendet var honom lik. "Jasså, Chiraz är inte ensam. Nej.. Vadå? Jag är aldrig ensam" sedan fnös hanen och kunde sedan höra hur främlingen började att tala, den hälsade. 'Frysa? HAH! Chiraz ÄR kylan, Chiraz kan frysa chaibos röv' tänkte han belåtet men trippade fram till främlingen. "Hello Dearie! Självfallet!" Sade han artigt och glatt, men precis när han hade lite ved i käften som han släppte ned stannade han upp "vem kan du tänkas vara? Vilsen? Trist överallt här.. sten, sten, sten.." Sedan kollade han på främlingen nyfiket och behöll ögonkontakten medan han tog upp ännu en hög ved och släppte den över där brasan skulle vara, men ögonen blinkade inte eller släppte främlingen. Men han hade ett leende.

Dew lutade funderas öronen bakåt, han fick en konstig vibb från den här killen. Pratade han ens med honom eller med sig själv? Han antog att ensamhet kunde göra underliga saker med en varg, han hade varit ensam mycket själv även om han aldrig fallit in i att samtala med sin själv för det.
Ett svagt, något osäkert leende klädde hans ansikte då de båda turades om att plocka i veden. Han hade aldrig blivit kallad Dearie förut, det var ett ord som påminde honom om de glättiga vargarna i Civitas snarare än den frostbitne muskelknutten framför honom. Det var faktiskt mycket som kändes lite off med interaktionen, med Dew valde att förbise det. Kanske var det hans egen deppighet som gjorde honom vårdslös, eller så var det det faktum att den andre delade stäppvargsblod och ingen nivå av bad vibes kunde förändra hans enorma behov av samhörighet - speciellt nu.
"Åh, jag är Dew, och jag är inte vilsen jag bara vandrar. Lite planlöst kanske.."
Det blev väl så när ens orsak var att fly något snarare än att upptäcka.
"Va heter du själv?"
Han log svagt åt främlingen och såg sig om i det mörka landskapet, ville säga att han nog såg mer saker än sten men bestämde sig för att det var tryggare att stryka den märkliga främlingen medhårs om man säger så.
"Om du tycker det här är mycket sten ska du se Ken-Yak, det enda som finns där förutom sten är zombies, ruskiga typer"
Dew gjorde en dålig imitation av en odöd och skrattade lite lamt åt sin egen lustighet, även om skrattet var falskt och glädjelöst. Skulle han någonsin kunna skratta genuint igen? Det kändes inte så. Hade han varit på bättre humör, och inte aktiv försökt undvika att tänka på stället och allt det bar med sig, hade han gärna gjort sig lustig över vargarna i Civitas som bodde i stenhus. Nu fick de odöda där hemma duga som punchline istället. Kanske borde han återvända hem, det fanns något tryggt och tröstande i den tanken, även om tanken på islagunen och fyllde honom med klaustrofobisk panik.


[Aaah supersegt svar sorry  ]

[Avslutat: eftersom Chiraz är borttagen som karaktär så avslutar jag detta rollet!]