(Reserverat för Koto. Utspelar sig tidigt på morgonen inne på TBBs revir)

Hennes ögon var ovanligt kalla, för att ha en så brinnande färg. De små tassarna kände på marken, tungan löpte över nosen och passade på att smaka på kylan. Luften var torr och kall. Frosten glittrade i träden.
Det var väldigt mörkt, och när hon lyfte sin blick mötte den en svart, tom himmel. Månen och dess små ungar hade drunknat i mörkret.

Den eldfärgade honan började gå igen, sänkte blicken för att se vart hon satte tassarna. Hon skattade sig lycklig som inte behövde frysa denna vinter, då hon tränat upp sig hela sommaren inom eldens konst.
Nu kände hon hur hettan behagligt sköljde genom hennes kropp. Ögonen ökade i sin glöd och frosten smälte omkring henne.

(Ringrostig, hoppas det duger ändå)

Den lille hanen rörde sig snabbt över Kaiwoods vinterbitna marker. Han vandrade så pass tyst han kunde, men frosten skvallrade illvilligt om hans rörelser.
Han till ett, spetsade öronen och såg sökande in mellan träden. Det var svårt att ens urskilja sina tassar i mörkret, och han insåg bittert att han skulle få problem med att ta sig fram om inte himlavalvet klarnade upp. Och ännu svårare skulle det bli att veta om någon annan var i närheten.
Koto fnös lågt och fortsatte gå. Att han nu var flocklös och dessutom inkräktade på en främmande flocks revir var inget som berörde honom så värst mycket. Inte ens det faktum att han knappt såg en halvmeter framför sig oroade honom. Mörkret hade alltid varit hans medspelare och kompanjon, gjorde honom bekväm. Dessutom smådjur fanns inom räckhåll. Smådjurs vars livsenergi han kunde ta när hans egen var trytande.
Han hade än känsla av att han skulle klara sig bra. Både denna natt och de kommande. Han var inte dum, visste mycket väl att djärvheten kunde visa sig vara en negativ egenskap, men den skulle inte svika honom.
Det svaga flin som formade hans läppar skulle fått unga vargars blod att isa. Kyligt och värdigt. Han kände sig stark, trygg, stolt. Hjälp av flock och vänner var aldrig något han skulle behöva för att möta världen.

En kraftig vind skakade lövverken, och doften den förde med sig fick hans flin att falna. Hans uttryck blev bistert, men han fortsatte framåt - trots att det betydde att han riskerade att stöta på källan till doften. Och idag var han sannerligen inte på humör för småprat. Men han tänkte inte vika av sin väg heller.
De fullt utdragna klorna drog upp jord och frost-beklätt gräs när han lugnt fortsatte gå. Det positiva var väl att vinden blåste åt hans håll, att inte den främmande skulle känna hans doft. Han skulle se vem det var, och vad han skulle göra sen hade han ännu inte bestämt.

Flamman av eld flackade vilt, fräste i den kalla luften. Den flämtade efter syre en sista gång innan den slocknade med ett pysande läte.
Valpen rynkade frustrerat pannan och sänkte ner huvudet för att nosa på den minimala högen aska pinnen nu bestod utav.
Hon nös med ett ryck, ruskade vätan ur pälsen och höjde huvudet med snopen min.
Sedan såg hon sig omkring efter något annat att bränna. En lovande, torr träbit som låg några meter bort. Hon tassade fram till den och plockade snabbt upp den i munnen för att sedan återvända till utgångspunkten.

Hon särade på käkarna och släppte ner den på marken. Träet träffade den kalla, hårda marken med en duns och lade sig sedan till rätta.
Valpen sjönk ner på knäna intill den, förde ansiktet närmare tingesten och spände sin blick i offret.

Det gick några sekunder, innan en svag rökslinga steg från pinnen. Frosten som klädde den började smälta och rinna av. Så snart pinnen inte var täckt av is började en doft av eld lämna den och Tenána ökade intensiteten i sina ögon. Det såg aningen underligt ut, när valpen låg där och stirrade sig blind på pinnen. Men inte förgäves. Efter en stund, vid det laget hade hon börjat bita sig i underläppen av iver, slog små lågor upp och ljuset träffade hennes ansikte. Hon gläfste till och kände lättnaden sprida sig genom sinnet. Hon hade klarat det. Hon hade tänt eld på pinnen. Mor skulle varit stolt om hon varit här.

Den tanken födde nya, och valpen satte sig upp med en drömmande min. Blicken hade fastnat i eldens välbekanta rörelser. Hon tänkte sig bort till den platsen som var centrum för deras revir. Till tronen där nu hennes mor skulle sitta. Till de varma lyorna.
De andra flockmedlemmarna verkade inte lägga så mycket märke till valpens existens, mer än svag irritation över att ha någon så liten och sårbar att ta hand om. Tenána, nyfiken som hon faktiskt var, brukade ge sig ut på små äventyr i skogen då ingen såg. Men hon höll sig alltid innanför reviret.

En dag ska jag bli stor. En dag har jag vuxit och blivit en stark hona. Som mor. tänkte valpen längtansfullt. Thzuki hade lovat att träna henne.
Bättre än så skulle ingen annan valp få! Det var hon övertygad om.
Hon tog vara på varenda ord hon hörde de äldre uttala, och märkte snart att de sades i olika sammanhang efter varandra. På så sätt visste hon hur man talade. Om kvällarna kunde hon ligga hopkrupen antingen i ett hörn av lyan, eller under en buske ute i skogen, och mumla orden för sig själv. Uttala dem om och om igen tills det lät bra.

En natt hade hon inte kunnat somna. Då smög hon ut en bit från lyornas område, och spanade omkring sig i mörkret. Små fläckar av färg lyste i mörkret. Det hade varit fint. Hon tänkte på fläckarna hon alltid såg överallt. De var underliga. Men hon tyckte om dem. Hon tyckte om det mesta som andra tyckte var underligt.

Hon väcktes ur sina dagdrömmar när hennes luktsinne uppfattade doften av varg. Främmande varg. Hennes blick fokuserades, sökte mellan trädstammarna efter rörelser.
Öronen drogs bak mot nacken, och hennes innan ganska glada ansiktsuttryck försvann och ersattes av kallt lugn.
Hon inväntade inkräktaren till ljudet av flammor som slickade resterna av trä.

Koto ruskade på sig, fick den svarta manen att flyga. Doften hade blivit allt starkare, och eftersom han inte försökt dölja sin egen var han säker på att den främmande kände hans också. Han hade en vag föraning om att mötet kanske skulle bli någorlunda roande åtminstone, han hade trots allt inte mött någon annan varg sen han lämnade The Dark Nation's revir. Och chansen för att möta någon med en hjärna fanns trots allt, även om den var skrattretande liten.
Han hade alltid sett ner på alla andra, hittat detaljer - med även de som verkade lovande till en början - som fick honom att se dem som patetiska. Till och med Key hade visat sig svagare och eländigare än vad han hade trott. Att han en gång sett upp till henne fick honom att vilja förvrida sitt ansikte till en min av avsmak. Men det gjorde han förstås inte.
Och nu när Key var borta.. Ja, han hade ingen anledning till att stanna i flocken. Tydligen skulle hans syster bli nästa alfa.
Att de accepterar Selva som kommande ledare visar hur lågt de sjunkit..
Tanken fick hans ragg att resa sig en aning. Hans åh så dumma syster som ledare? Halva flocken skulle väl vara död på en vecka, med tanke på hennes humör. För även om en ledare behövde vara full av glöd, så skulle hennes glöd flamma upp till en mordbrand. Och hon var underlägsen jämfört med Key. Kanske skulle det ta tid, men det gick inte att bortse ifrån. Sådana som Selva var skapta för att döda vargar till höger och vänster, inte för att få en grupp att hålla ihop och arbeta tillsammans. Men kanske skulle hon överraska honom, något han nästan hoppades på.
Han kanske skulle ha gillat sin syster om det inte var för hennes humör och om hon inte öppnat sin äckliga käft så ofta. Nu nästan skämdes han för att vara hennes broder - slynan hade ju till och med mördat Hanar. Och även om Hanar varit både trög och jobbig så hade han varit hans enda bror. Att döda någon i sin familj... Det var inte en fråga om rätt eller fel, utan om stolthet. Även om han inte skulle känna minsta sorg av att se Selvas inälvor utspridda över frosten, så skulle han inte vara den som begick mordet.

Han drog sina tankar från ämnet, koncentrerade sig återigen på doften. Gäspade. Gjorde upp planer på vart han skulle bege sig när han kommit ut ur skogen, till slätten han hört talas om. Nu när han stod på egen hand kändes det viktigt att bredda sina vyer. Söka styrka.
Det var också en av anledningarna till att han lämnat det bekanta - han visste att han aldrig skulle kunna bli starkare i skydd av reviret och flocken. Han medgav att han knappast längtade tills han var tvungen att ta sig över slätten. Den var så öppen, oskyddad. Han var bara van vid skogar, hade bara satt sin fot vid vulkanen en gång. Men han skulle klara det utan problem, ta sig igenom det obekväma. Det skulle gynna honom någon dag. Och när han upptäckt hela Numoori, knytit nya band (förhoppningsvis träffat någon med större hjärnkapacitet än en guldfisk) och vuxit till sig, så skulle han se sig om efter en flock. För även om han kunde klara sig själv, så visste han att en flock kunde vara användbart. Om de andra flockmedlemmarna är kapabla till både strid och samtal, vill säga.

Hanen koncentrerade sig ständigt på doften, även om tankarna kom och gick. Han försökte avgöra om han gillade den eller inte. Han kände att det var från en tik, troligen en ung sådan.
När ett ljus syntes i mörkret framför honom stannade han till en sekund, tippade huvudet på sned. Flinade. Sedan fortsatte han avslappnat, lät sina ansiktsmuskler slappna av. Han gissade på att det var den främmande som skapat elden. Han hade aldrig mött en varg med sådana krafter förut, så han blev intresserad trots sin egen starka ovilja.
Det tog inte lång tid innan han såg honan, och han kunde inte låta bli att fnysa högljutt. Brydde sig inte om något 'gott första intryck'. Valpen framför honom var nog bara några år yngre än honom själv - gissade han - men såg yngre ut. Inte mycket för världen. Han stannade till ett par meter framför henne, lät sin genomborrande blick fästa sig vid hennes. Nog såg hon löjlig ut, med sina öron bakdragna sådär, och när han märkte det kalla lugnet i hennes ansikte ville han nästan hånskratta. Men han höll sig respektabel.
Honan framför honom var antagligen betydligt mer ompysslad än vad han själv hade blivit. På något sätt märktes det på henne.
"Jag antar att en hälsningsfras skulle vara passande." Konstaterade han med en röst tom på känslor. Man skulle kunnat tro att han skulle uttala den hälsningsfras han haft i tankarna, kanske presentera sig, men han sa inget mer.
Koto hade inte förväntat sig något att förundras över, men var ändå lite besviken. Honan var långt ifrån den vackraste han sett, och lika långt ifrån den som såg starkast ut. Han undrade vagt om reviret han var inne tillhörde hennes flock. Antagligen.

Tenána ryckte till när hanen uppenbarade sig ur skuggorna. Ögonen vidgades en aning, och lugnet rann av henne. Han var så... mörk. Han syntes knappt. Mörkt grå päls, mörka tecken, mörk man. Hans aura var nästan helt svart. Hon hade aldrig sett en sådan aura förr. Kanterna var mörkast, och sedan blev den ljusare och ljusare ända till dess mitt, där en ovanligt svag kärna av ljus pulserade kring hans hjärta.
Hon kunde inte hindra skräcken från att gripa tag i henne. En isande kall känsla spreds genom hennes varma, späda kropp.
Hon var inte van vid kyla - inte enbart därför att hon var en eldens varg - utan för att valpdunet fortfarande skyddade hennes hy.
Hon lyfte blicken upp mot främlingens huvud (hon trodde det var huvudet, auran gjorde det svårt att se.)

Med ens mindes hon att hon nyligen lärt sig styra det. Färgfläckarna. Hon
kunde få dem att bli osynliga om hon ville. Men bara ett tag, sedan började de sippra tillbaka igen. Med en enda tanke fick hon nu hanens aura att långsamt tyna bort.

Ett par vita, föraktfulla ögon såg ner på henne. Hon hejdade en flämtning genom att pressa ihop läpparna.
Den lilla brasan bakom henne slocknade med ett pysande läte. Det blev mörkt. Och tyst.
Valpen vände ner blicken mot hanens befläckade tassar, vilka hade alldeles för vassa klor för att hon skulle känna sig det minsta trygg.
Hennes öron lades platta mot huvudet, och svansen sänktes ner, för att sakta gömma sig mellan hennes bakben.
Behåll modet. Mumlade en röst i hennes huvud.
Det verkade som den smartaste saken att göra, men långt ifrån den enklaste. Tenána andades lugnare och höjde hakan. Men svansen ville inte lämna sin plats. Hon stirrade på hans tassar. Började långsamt tvinga upp blicken tills hon såg honom i ögonen igen.

"Jag antar att en hälsningsfras skulle vara passande." hörde hon en känslolös röst säga. Hans röst.
Hon väntade. Men han sade inget mer.
Han kanske hade lite dåligt minne, så att han glömde att han inte sagt sitt namn? Vad var det det kallades... Senil? Han kanske var sådan att han snabbt glömde saker. Hon tyckte nästan synd om honom.

"Du bryr dig inte om vad som är passande." mumlade hon lågt. Hon började tvivla på att det var minne han saknade. Säkert en massa annat också.
Men hur kunde hon veta att han inte brydde sig? För hon visste, på ett underligt, obehagligt sätt. Små bitar av information kastades rakt in i hennes sinne. The dark-nånting. Frustration. Irritation. Selva.
Vad i hela friden... hände med henne? Vem, eller vad, var Selva?
Hon stirrade tomt framför sig, och hanens mörka aura trängde sig in igen, suddade ut hans konturer. Synfältet darrade till, och marken verkade röra på sig. Förvirrat såg hon sig omkring.
Smärta. Hon skrek gällt och högt, sjönk ihop och lade tassarna över huvudet. Det gjorde så ont. Varför gjorde det så ont? Eld och is, på samma gång. Sådan smärta.
Och lika snabbt som den kommit försvann den. Det surrade svagt i hennes öron, och hon kunde höra sitt eget hjärta bulta, snabbt och hårt som om hon just sprungit.

Känslor som inte var hennes egna forsade genom henne. Förakt hon aldrig känt. Den där irritationen, ilskan och segervissheten som fyllde henne var så främmande att hon fick en chock.
"AAAAaaaaahh! Vem... vem är... Selva?"
Hon satte sig flämtande upp, sänkte huvudet och vände bort ansiktet.
Gjorde allt hennes lilla kropp förmådde för att inte visa tårarna som strömmade nerför kinderna. Hon ställde sig upp och ruskade på sig så att all väta lämnade hennes päls. Sedan drog hon ett djupt, hackande andetag och såg på hanen igen.
Plötsligt såg hon ner på sig själv, högt uppifrån. Ur ett skevt perspektiv.
Bara för en sekund. Sedan såg hon genom sina egna ögon igen.


(Förvirrat inlägg, sorry...)

Koto var tvungen att erkänna för sig själv att honan förvånade honom. Nog visste han att han inte direkt ingav värme och hopp, men hennes reaktion tycktes nästan överdriven. Men så blev det väl med små sådana där små "mammas älsklingar" - för en sådan var han övertygad om att hon var - skyddade från allt det mörka och skrämmande.
Nå, det skulle det bli ändring på. Skräcken i hennes blick visade att verkligheten hade börjat komma ikapp. Att sagovärlden bröt samman runtom henne.
Han njöt av känslorna i den där blicken, sög i sig dem likt hur en blodigel suger i sig blod.
Slutsaten om att hon inte riktigt var vid sina sinnens fulla bruk var också en han tog snabbt. Hennes blick rörde sig bredvid honom, som om hon såg på någon stod vid hans sida. Hon hade redan hamnat i kategorin för avskum i hans huvud, trots att han inte ens hört henne tala ännu. Som någon åh så långt nere i världens ordning.
När den lilla hade sett upp mot honom hade han lett. Ett mycket svagt och glädjelöst leende. Kallt. När elden framför honom slocknat försvann det, nästan som om det aldrig varit där. Han hade dragit lite med sina klor över den frostbitna jorden därunder, noterat hennes blick.
Hon var svår att urskilja men nog såg han henne allt. Månen hade börjat komma fram bakom molnen, och här och där lyckades blåaktigt månljus tränga sig genom grenarna. Hans kattlika ögon reflekterade ljuset, gjorde det lättare att se.

Koto väntade tålmodigt tills han fått svar på sina tidigare ord. Fnös högt och började gå i en snäv cirkel runtom främlingen. Hon verkade lugna ner sig en aning.
Det syntes att svaret hon gav honom inte var till belåtenhet, inte alls. Han började få en föraning. Kanske hade honan samma krafter som Tosca. Om så var fallet.. Tja, ingen rotar i hans sinne utan att det leder till konsekvenser. När de var yngre hade Tosca velat få honom att se till att hennes lilla ynkliga hjärta inte stannade kvar på sin plats innanför svaga revben, just för att hon var en sinnesparasit. Ett jävla avskum. Rotade i hans hjärna, tog reda på saker som inte angick henne. Att hon dessutom delade med sig av informationen till Selva.. Hans käke spändes medan han tänkte på vad han skulle ta sig för nästa gång han träffade tankeläsaren. De skulle ha ett intressant litet samtal så fort hon fick ryggrad nog till att sluta gömma sig bakom Selva.

Han såg roat på när honan framför honom skrek och sjönk ihop, stannade åter upp framför henne med huvudet lätt på sned. Lika graciös som alltid, med höjd haka och lugna andetag.
Det hon sa efter det.. Det fick hans blick att fyllas med kyla. Han hånskrattade åt den lilla när han såg hennes tårar.
Åh, nog var hon som Tosca allt. Och hon gjorde bäst i att se upp framöver.
"Vem gav dig tillstånd att söka i mitt sinne?" Sa han lent, men isen i hans röst var omisskännlig.
"Bäst att du slutar." Han sa inte mer än vad han behövde, fåordig som vanligt.
Hon skulle nog förstå den underliggande meningen. Om hon inte var helt tappad, vill säga. Vid det här laget skulle det ärligt talat knappast förvåna honom det minsta.
Han fortsatte cirkla henne, så nära att hans päls bara var centimeter från hennes. Hotet hängde i luften, och hans illvilliga, nästan vita ögon var fästa vid henne. Varnande.
Han var fortfarande fullständigt lugn. Han hade inte känt ilska sen han var mycket liten. Numera hade han full mental kontroll, så nära full man kan komma åtminstone. Luften drogs in och ut ur hans lungor i ett stadigt tempo, samma takt som hanens steg. Klor rev upp den hårda marken medan tystnaden la sig.

Valpen drog ett skälvande andetag och sköt fram hakan för att möta främlingens blick.
”Vem gav dig tillstånd att inkräkta på vårt revir? Och förresten-” hon svalde.
”-så vet jag inte vad du pratar om.”
En liten rynka bildades mellan hennes ögon.Hon var inte van vid konversationer.

Hon brukade hålla sig osedd. Ingen lade större uppmärksamhet vid henne. Eller jo, Achangra.
Men större vänskapskrets än så hade hon inte. Och vänskap var kanske fel ord för deras relation. Snarare flocksystrar.

Valpen tyckte inte om hanens sällskap. Hon ville att han skulle ge sig av. Och det snabbt.
”Lämna mig ifred.” fräste den lilla och burrade upp pälsen.
Hon var trött, kall och det var mörkt. Ångrade att hon gått så långt hemifrån.

Hanen betraktade den lilla ytterligare ett par sekunder, drog nöjt i sig det sista av hennes rädsla och osäkerhet. Han kastade en blick upp mot himlen, på dagen som snart skulle gry. Han insåg att han slösat tid. Slösat tid på något så ointressant och ynkligt som den lilla varelse han långsamt cirklade runt.
Han gillade henne inte, och tyvärr var hon inte ens roande längre. Att han lyckats skrämma upp henne var inget att vara stolt över - hon skrek väl säkerligen för allting. Vek, betydelselös.
Ingen han tänkte ge mer av sin tid.
Hennes ord gav han inget annat svar än ett lågt skratt. Ljudet kunde liknas vid det som uppkommer när stål skrapas mot stål. Metalliskt och utan minsta glädje.
De bleka ögonen svepte över ekarnas stadiga stammar och en kort stund koncentrerade han sig enbart på hur den svaga vinden smekte över kort päls. Han dröjde sig kvar en aning innan han gick iväg, som för att visa att han inte lydde henne utan bara gjorde vad han själv önskade. Vilket faktiskt var sanningen, men han visste hur uppblåsta vissa kunde bli. Ville vara säker på att hon inte inbillade sig något sådant. Att hon var någon som ingav respekt.
Han lät sin svans vidröra hennes bog innan han gick därifrån, kände hur silvertaggarna som prydde den drog genom hennes päls. Bara en varning, inte för att skada. Bara för att visa att hon borde vara jävligt försiktig. Om han senare hörde att hon sprungit hem och skvallrat för mamma skulle han hånskratta medan han flådde den lilla levande.

Stegen var tysta och att han stod med ryggen mot henne var inget som oroade honom. Hon skulle knappast utmana honom.
Han satte åter kurs mot Numoorislätten.

(Avslutat efter ditt inlägg?)