Dagar och nätter hade passerat, hon förväntade sig inte ens längre att flocken letade efter henne. För dem kunde hon likagärna vara död. Långtid hade passerat alltså. Hon hade hunnit vandra tvärs över Numoori vid det här laget, men det hade också tagit sitt pris av henne. Hon var smal och ranglig, inte alls tillräckligt stark för att befinna sig på snöslätten. Inte i hennes skick. Det fanns dock något hon utvecklat den senaste tiden och det var hennes krafter. Nästan alla hennes senaste byten hade fått agera offer för hennes träning. Det var så hon hade hållt sig vid liv. Ack, det fanns inte speciellt många offer här ute överhuvudtaget.

Mörkret hade åter igen lagt sig över de ljusa slätterna. Hennes tjocka päls höll henne tillräckligt varm för att slippa frysa. Hon hade bra förutsättningar och tur för det mesta. Fortfarande en ranglig valp. Hon borde inte vara här. Det fanns inget för henne här egentligen, men hon kunde inte sluta vandra. Det var som hennes inre drog henne längre och längre bort från hennes hem, till nya platser. Det var tassarna som förde henne framåt.

Hon kände hur hennes trampdynor var ömma. Ena framtassen var sårig och hon lämnade svaga blodspår efter sig. Inte bra. Ira var dock för arrogant för att bry sig om det. Hon strövade fram, men när stormen väl började tjockna till valde hon att gräva en halvdjup grop där hon tryckte ner sig och la svansen över nos och ansiktet. Hon började gny, hjälplöst och ynkligt. Inte för att hon var ynklig, utan hon sökte någons närhet. Hon var ensam. Kanske kunde någon hjälpa henne finna ett byte. Kanske inte.

[Koto]

Hanen piskade till med den korta svansen och mumlade låga svordomar för sig själv. Han var redan på dåligt humör efter mötet med sin patetiska syster, och att behöva pulsa genom snö var ingen stämningshöjare. Men han ville att nå det som låg bortom Snöslätten, och då tänkte han sannerligen göra det också. Mellan sina sylvassa tänder hade han en hare han fångat i Kaiwood, då han aldrig varit vid dessa marker tidigare och därför inte visste vad han skulle förvänta sig angående bytesdjur.
Han hade redan insett att vandringen kunde bli ett problem. Vindarna var iskalla och tycktes bita i huden under hans tunna päls, och risken för att en ordentlig storm skulle blåsa upp blev allt större. Ett annat problem var hur han skulle navigera sig, då snön runtom honom ändrade sin form från den ena minuten till den andra - och de rangliga björkarna var knappast något att gå efter de heller.
Redan när han sett Snöslätten på avstånd hade han förstått att han måste gå över den. Andarna han uppväckt de senaste dagarna hade alla vänt sig mot norr, och då han ändå tillbringat föregående natt i Kaiwood hade han passat på att följa riktningen de visade honom. Han var övertygad om att det hade någon form av betydelse. Kanske skulle vandringen genom landskapet stärka hans styrka och målmedvetenhet, kanske skulle han träffa eller finna något där ute. Något eller någon som skulle vara av betydelse.
Om inte skulle han gladeligen roa sig med att få andarna att uppleva sin dödsstunds smärta om och om igen. Som en liten påminnelse om att man inte jävlades med honom, speciellt inte när man var så lågt ner i världens ordning saknade en kropp att göra motstånd med.

Koto hade aldrig varit någon som satte större betydelse vid andras känslor, snarare någon som fick njutning av att få andra att plågas. Han såg sig själv som någon som stod högre än de flesta andra trots sin lilla kroppsbyggnad och ringa ålder. Överlägsen gällande intelligens och kontroll. Han sa sällan sådant högt, men de gånger han så något var det sagt som ett faktum och inte en förolämpning.
Han var lätt att se förbi. Kyligt vacker, men tystlåten och introvert. Tiden spenderades oftast i ensamhet, och det var så han ville ha det. Han, hans tankar och styrkan som växte sig starkare för varje dag. Han och hans graciösa kropp som han fick ut mer utav varje dag.

Han andades ut, lät irritationen rinna av honom och fortsatte genom snön, så avslappnat som han bara kunde. Om viden inte blåst så starkt hade han sett små tassavtryck, men nu fäste han inget intresse vid de nästan omärkliga formationerna i snön. Då och då nådde doften av varg hans nos, men han la ingen större vikt vid det. Brydde sig inte alls innan låga gnyenden hördes. Den kattlika kroppen stannade till en sekund innan den vreds och styrdes mot ljudet.
Han kunde väl få roa sig lite, det andarna velat att han ville se kunde gott vänta en liten stund.
Patetiskt. Tanken innehöll viss skadeglädje, men han såg till att ansiktet var uttryckslöst, hans blick oläslig. Han ruskade lite på huvudet. Harens blod hade runnit längs med hans haka och hade börjat stelna över hans bog. Obekvämt.

Det tog inte lång tid innan han upptäckte den föga imponerande gropen. Det var svårt att inte skratta, men främlingen hade åtminstone grävt mynningen åt rätt håll. Han lapade i sig de åh så ynkliga ljuden ytterligare ett par sekunder, innan han utan ord tog sig ner i gropen. Under tystnad gjorde han den lite större, och sjönk sedan ner med blicken vänd mot öppningen. Att vara liten hade sina fördelar.
Tänderna grep fortfarande in i mört kött, och han tvekade en sekund innan han släppte det framför sig. Dock inte på ett inbjudande sätt, även om han inte gav främlingen någon varnande blick så skulle hon nog förstå att det skulle vara ovist att ta av hanens byte.
Han gav aldrig upp något om inte ersättningen var bättre. Betydligt bättre.
"God dag." Sa han enkelt, såg känslolöst på tiken. Motvilligt fann han intresse. Han hade sällan mött någon som var yngre än honom själv, och inte heller någon som luktade eller såg ut som varelsen bredvid honom.
Blicken drogs åter till öppningen. Han skulle gladeligen ge sig av så fort vinden lugnade sig. Blicken fick åter sin kyla.

Ira blundade, höll sitt inre dolt för om världen. Hon visste att hennes ögon var som en spegel till hennes själ. Alltså, hon var dålig skådespelare då ögonen alltid avslöjade hur hon egentligen var. Hon lyssnade endast efter vargen vars doft närmade sig och så även hans avlägsna dova steg. Snön dämpade ljudet så hanen var närmre än vad hon förväntat sig. Han kunde dock inte vara speciellt stor, i hennes ålder, om man kunde säga så. Äldre, mer erfaren då hon kunde känna doft av en hare vars blod droppade långsamt ner i snön. Det ryckte i henne. Hungern var inte extrem, hon hade lärt sig jaga lämmel här ute, men de låg djupt begravda under snön, gamla byten som man inte längre kunde känna lukten av.

Hon anpassade sig väl efter livet här uppe, visserligen skadade hon nu, för att ge ett sken av att hon frös, vilket inte var sant. Hon hade en bergsvargs tjocka välutrustade päls, så trotts hennes smala, rangliga kropp frös hon icke. Det var något hon var väldigt tacksam över nu när hon faktiskt behövde den. Hon lät främlingen gotta sig i det hela, hon kunde nästan känna på sig att han flinade åt henne. Hon kunde leva med det, för snart skulle han få sig världens chock. Hon slutade ganska snart anstränga sig, gnyendet försvann då hanen släppte sitt byte i hennes håla och öronen spetsades med ens. Hon öppnade sina rovdjurslika giftgröna ögon och hålan som bar ett mörker lystes upp i ett svagt grön gult sken. Hon flinade hånfullt tillbaka och i nästa sekund skickade hon en smärtsam attack emot hanens såkallade kunskapskälla. Hans hjärna. Han hade tagit sig innanför hennes ram och där med var han sårbar.

Hon kände att detta var en motståndare hon kunde klara av, även om hon inte direkt var ute efter en strid, men hon var noga med att visa att hon inte alls var så hjälplös som hon visade sig vara ibland. Blicken föll på bytet och hon kisade en aning med ögonen och där med dämpades skenet ifrån dem. De bar en ren och skär känsla av ondska, inte kyla, men elakhet. Hon var kall i sina uttryck, men utstrålade inte kyla, då hon egentligen var väldigt temperamentsfull oxh hetleverad i vissa lägen. Samtidigt som hon ibland kunde besitta ett riktigt kusligt lugn då hon behövde.
- Find your own den!
Sa hon barskt och vände blicken tillbaka emot hanen. Ville han stanna, fick han dela med sig. Annars skulle hon se till att han tog sig härifrån av egen fri vilja. Eller så kanske hon skulle spela ett trevligare kort. Det återstod att se. Hanen kunde trotts allt vara väldigt oförutsägbar. Hon underskattade honom inte ännu, men hennes krafter var väl användbara för att hålla andra på en längre distans nu mera.

Han var föga imponerad. En blixt av smärta drog igenom hans huvud, och han ryckte till en aning. Visade dock inte större tecken på smärta en så, även om han inte kunde motsäga att det gjorde ont. Ordentligt ont.
Men han var seg, tålig. Tänkte inte låta någon liten hona driva runt honom.
"Det där," sa han lent "är det bäst att du låter bli." Han betraktade honan ett par sekunder, märkte hur hennes ögon tycktes lysa. Märkte även hur hon såg på haren. Han log ett knappt märkbart leende fullt av iskall kyla. Först rör hon vid hans sinne, sen tycks han förvänta sig att han ska dela sin fångst?
Kunde hon inte gå ut och jaga en egen jävla hare? En hare, för guds skull. Knappast något som man behöver finess för att fånga - för nog borde det väl finnas något smådjur här ute på Snöslätten?
Han piskade till med sin korta svans vid hennes ord, men svarade inte. Kastade en blick ut innan han åter såg på henne. Hans nästan vita ögon flackade inte det minsta, och känslan i hennes berörde honom inte. Han visade mycket tydligt att hon inte skrämde honom det minsta. Att han begärde att bli behandlad med respekt.
Även om hon visserligen hade sin kraft som övertag, var han med största säkerhet starkare fysiskt. Och vassa spetsar av silver som trängde genom kött kunde göra minst lika ont som hennes lilla förmåga.
"Förväntar du dig att jag ska dela med mig, eller ens lyssna, när du uppför dig sådär?" Rösten var fortfarande lika len som honung, men med en underton av kyligt lugn. Att inte bege sig ut i snön igen var något han hade bestämt sig för, och tänkte inte vika undan. Samtidigt var han ingen som frivilligt använde våld, men att bli utschasad.. Det var han för stolt för.

Han såg på haren. Han var inte ens hungrig, men tänkte inte erbjuda honan ens en del av den innan hon bett om ursäkt eller åtminstone slutat försöka se så löjligt stark ut. Innan de fått ett bra avtal. Han tänkte knappast bara ge bort sin fångst. Nej, det skulle inte varit som honom alls.
Främlingen var som en äcklig blandning av alla hans syskon. Gnällande och vek som Hanar hade varit, en sinnesparasit likt Tosca och verkade lika hetlevrad och löjligt självsäker som Selva. En blandning av tre jävla avskum.
Om det inte skulle komma att visa sig att hon hade något innanför pannbenet - vilket han, tyvärr, betvivlade - så skulle hon antagligen få en hög plats på listan över de vargar han föraktade mest.
Under tystnad slickade han bort harens blod från sina nätta tassar, drog in de silverbeklädda klorna en aning.

Blicken sökte sig åter till henne, och hans leende falnade långsamt. Han fick ett allvarligare uttryck. Hur hon skulle svara skulle till att avgöra hur han såg på henne. Vad han gjorde.
Hans högmod var kanske en svaghet, men han brydde sig inte. Ty det var inte bara hans känslor som skulle göra valet, utan även hans hjärna. För intelligent var han. Såg lätt igenom skådespel och lögner.

Ira fnös kallt, silverbändare. Vilket slöseri med kraft. Fast hon var fascinerad av det trotts allt. Nirak som hon knappt hade förstått var mer eller mindre en vän hon inte kunde kommunicera med. Denne kunde inte de vanliga språken i Numoori, så de hade bara delat tystnaden tillsammans, för det mesta. Hon klippte till med örat som hennes tre guldöronhängen hängde i. Hon var tacksam för gåvan. Även om hon mer eller mindre hellre skulle vilja ha en rustning likt tikens. Hon fnös kallt och förblev liggandes ner. Hon ville inte ha honom här, var det så svårt att förstå? Hon muttrade bittert till, några få ord hon hade lärt sig på ett språk hon inte längre kunde namnet på. Latin.
- Vem har sagt något om att dela?
Sa hon bittert och höjde skeptiskt ena ögonbrynet. Ack, var detta en sån där hemsk varelse som kunde läsa tankar? Nej. Hon kunde känna att det var något annat, något udda. Unikt med denna hanens krafter och aura. Hade hon inte varit så irriterad och bitter redan hade hon nog kastat sig över honom med nyfikna frågor i stället för att försöka få honom här ifrån.

Hon drog en doft från bytet, en sista doft. Ack hanen vart inte värd att lägga ner energi på. De båda skulle endast sluta som skadade små valpar. Nej men något liknande. Hon hade sina krafter och han hade sina. Hon såg ingen poäng i att ge sig in i detta, smartare än så var hon. Hon hade endast varnat honom. Hennes krafter var uthålliga, hon kanske inte kunde orsaka den värsta smärtan, men att försöka uthärda den i längden skulle inte vara något att rekommendera. Hon hade lärt sig vilket som var mest plågsamt och hon lärde sig nya möjligheter varje dag. Hon reste sig halvt upp, vände på kroppen och la sig med ryggen emot hanen.
- Jag bryr mig inte om, HUR jag beter mig..
Sa hon med mörk stämma och lade svansen kring sig och blundade åter igen. Hon var trött på det här vädret. Skulle de behöva stanna längre, skulle hon mer eller mindre behöva förhandla sig till lite av bytet. Hon hade inte direkt någon charm om man säger så, så det skulle hon få kämpa med. Hon var så rätt fram, fräck på något vis, hon ignorerade totalt det hon hade lärt sig om artighet hos Draugai för stunden. Hon ogillade det. Varför visa dem respekt? När de inte var värda den?

Koto lyssnade till honans ord, lyckades hindra sig själv från att höja på ögonbrynet i en min som matchade hennes. Svaret uteblev dock, han tyckte inte att det var nödvändigt. Hon hade inte sagt något värt att svara på.
Hon var åtminstone inte så ynklig som hon gett sken av i början, alltid något. Även om denna sida av henne var betydligt tråkigare, så slapp han åtminstone någon skrikande litet avskum. Tankarna drogs till den lilla hona som han mött efter att han lämnat flocken, på hennes överdrivna skräck, skrik och tårar. Åh ja, roande till en början var det allt - innan hon gått över en gräns och istället blivit till något tragiskt. Han hade inte slösat mer än några minuter på henne, men ogillade henne för att hon uppehållit honom.
Ja, uppehållit honom. Hanen var alldeles för högmodig och stolt för att inse att det var han som valt att söka upp den lilla, att det var han som inte bara hånskrattat och sedan gått därifrån. Han kunde enkelt ha ändrat sin väg en aning så han sluppit henne, men hans stolthet hade skrikit åt honom att bara veklingar viker undan och gömmer sig när det bara handlar om ett enkelt möte. Att undvika konflikter och slagsmål var en sak, men även om han gick tillbaka i tiden skulle han gjort detsamma.
I många fall var hans stolthet starkare än hans intelligens. Inte för att säga att han inte var smart - men han var ännu ung. Ville inte visa sig svag. Även om han inte visste det själv, så var det något han skulle växa ur. Livet skulle se till att han skulle växa ur det om han inte ville sluta som en av andarna omkring honom.

Han vilade sitt huvud mot tassarna och försökte ignorera kylan runtom honom. Han var van vid höga temperaturer, hade tillbringat stor del av sin valptid i vulkanöknen med sina syskon. Han frös åtminstone inte så pass mycket att han skakade, men han kunde knappt vänta tills han kunde fortsätta sin vandring. Att gå ut redan nu skulle vara idiotiskt. Det blåste och snöade mer än vad det gjort när han krupit ner i gropen, och det var garanterat ännu kallare därute.
Käken spändes en aning och han slöt efter viss tvekan sina ögon. Lät klorna tryckas ner i snön. Haren hade han lagt på sin vänstra sida, så att honan inte skulle kunna nappa åt sig den lika enkelt. För han tvivlade inte på att hon var för feg för att försöka. Hon hade dock vänt sig ifrån honom nu.
Han flinade för sig själv. Hennes blick när hon sett på bytet skvallrade om att hungern byggdes upp. Dumt av henne att hon inte fångat något eget.

Djupa andetag. Luften var fylld av dofter, både från bytet och från honan. Undrade vagt vad hennes namn var, men bestämde sig sedan för att det inte spelade någon större roll. Om hon hade lust att presentera sig skulle hon väl göra det. Tills vidare tänkte han bara njuta av tystnaden och av att äntligen få vila en aning.
Hans öron var dock spetsade för att ha koll på varelsen bredvid honom.

Ira låg stilla, slappnade av. Hon skulle känna av om hanens skulle ändra humör, eller liknande. Hon kände sig med andra ord trygg. Denne verkade mest intresserad av att skydda sitt byte och Ira hade ännu inga planer på att beslag ta det. Hon tog ett djupt andetag och suckade lätt. Sedan somnade hon svagt till under en längre tid. Hon vaknade sedan, klippte med öronen och gäspade sort. Hon rullade över på andra sidan och sträckte ut sin långa kropp. Då syntes det tydligare hur smal hon egentligen hade blivit. Trotts det, var det överlevnad som räknades, inte hur mycket hull man hade på kroppen. Hon gäspade igen och la sedan blicken på vargen igen. Synade den mer noggrannt den här gången och la huvudet på sned.

- Vad gör ni så här långt norr ut karg?
Sa hon sedan och log svagt, nöjt och på något sätt en aning elakt. Inte hånfullt, nej, men de elaka dragen fanns där ändå. Enkelt att missbedöma. Hon funderade, nej hon mindes nog rätt. Kargar, kattliknande djur som inte direkt var gjorda för de kalla klimatet i norr. Om hon inte hade helt fel. Fast hon antog att det berodde helt på vilket kattdjur som var deras andra hälft och om de ärvt något bra päls eller inte. Så det var väl mer eller mindre individuellt. Utan att hon hade tänkt på det hade hon valt att uttrycka sig mer respektfullt emot valpen den här gången. Tidigare hade hon varit otrevlig på grund av att hon varit trött, antagligen. Eftersom artighet och respekt satt djupt in borrat i hennes kropp. En kort tid i Draugai var allt som behövdes.

Hon drog in doften från hanen. Hon kunde inte direkt känna någon doft ifrån någon flock, så hon antog att han var flocklös. Hon vände blicken där ifrån och mumlade lågt för sig själv igen. Hon hade inte tänkt på det, men vid det här laget så skulle antagligen inte hon heller lukta som Draugai längre. Hon var inte en av dem, hon var flocklös. Hon kände sig en aningen bitter igen, men känslan försvann snart. Hon hade inget emot att leva ensam. Hon klarade sig fin fint själv.
- Mitt namn är Ira.. Vem är ni?
Sa hon sedan och höjde huvudet stolt ifrån sin tidigare position. Rösten var hård, fylld av allvar och styrka. Styrka som hon en dag i framtiden skulle besitta, inte endast i sinnet utan kroppsligt också. Som hennes morbror alltid sagt till henne så var hon född krigare. Ira höll inte med. Hon var född att besitta makt. Enligt hennes egna åsikt. Hon tänkte ändra sitt öde, skapa det till något hon själv vill och behagar. Ingen kunde säga åt henne vad hon skulle bli. Ingen.

Koto somnade inte, låg bara med slutna ögon och lyssnade till vinden utanför. Han kunde inte avgöra om det blåste upp allt mer eller om stormen utanför höll på att dra förbi. Inte heller visste han om sådana här vindar var vanliga på Snöslätten, men han skulle vara noga med att komma ihåg det när han fortsatte sin färd mot norr. Vara beredd. Han var trots allt inte byggd för sådant här väder, kylan intog hans smala lemmar allt för snabbt och den mjuka pälsen höll honom inte varm. Att frysa ihjäl skulle inte vara ett värdigt sätt att dö på. Om det nu ens fanns något värdigt sätt för ens ande att lämna kroppen på. Han betvivlade det.

Honan på hans högra sida tycktes vakna, av ljuden att döma.
Han öppnade inte ögonen, men lyssnade hennes röst. Han visade inget tecken på att ha ens hört henne, låg bara stilla och funderade. Flera sekunder flöt förbi - om inte mer, han hade aldrig haft en bra uppfattning om tid - innan han suckade lågt och bestämde sig för att svara. Om de ändå behövde spendera tid tillsammans var han väl tvungen att säga något, även om det endast var av artighet. Och hon hade ju åtminstone låtit lite mer respektfull än tidigare.
"Någon ledde mig hit." Att det var ett dåligt svar var inget han inte förstod, men hon hade inte gett honom någon anledning till att svara mer utförligt. Dessutom så visste han knappt mer själv, även om han aldrig skulle medge det för honan bredvid honom. Han tänkte först ställa densamma fråga till henne, men lät bli. Fann ingen anledning till att bry sig. Hon var här, och det var han med. Så fort vinden upphörde skulle de ge sig av, troligen åt olika håll. Mer än så intresserade honom inte.
Han slog upp ögonen. Betraktade henne medan hon ställde sin andra fråga, tog in alla detaljer om den udda ynglingen framför honom. Noterade den äcklande färgen av hennes tunga, hur hennes ögon lyste. På honom syntes det tydligt vilken ras han var, men hennes.. Han hade ingen aning. Åter igen ett tecken på hans okunnighet. Det sved.

"Ira.." Upprepade han efter att hon presenterat sig, mumlandes. Mest för att lägga namnet på minnet. Även om han inte brydde sig så särskilt så skulle det vara ofint att glömma någons namn mitt i ett samtal. Han lät nästan lite blyg, försiktig - men så var inte fallet. Han testade henne, ville se om hon reagerade på den plötsliga mjukheten i hans röst, i hela hans kroppsspråk. Om hon var lättlurad eller inte. Han var en bra skådespelare, men om hon hängde med i svängarna det minsta lilla skulle hon se igenom hans charad.
Han väntade ett par sekunder, lät sedan sitt ansikte återgå till sin tidigare min, mötte hennes blick. Kylan spelade i dem. Det hela var över lika snabbt som det börjat, kunde inte nedlåta sig själv till att bete sig som en ynkrygg längre än så. Fnös högt.
"Mitt namn är Koto." Svarade han kort, svepte till med den korta svansen och fuktade sin nos. Hans blick släppte hennes och såg ointresserat utåt. Det var mycket tydligt att man var tvungen att tvinga ur honom orden om man ville veta något.

Ira funderade på varför hon själv verkligen var här uppe. Hon kunde inte beskriva känslan med ord, men något hade dragit henne hit och hon hade ingen aning om vad för något. Det hade bara blivit så. Hon hade hamnat på snöslätten och det kändes faktiskt som om hon hörde hemma här. Hon älskade kylan, då slapp hon svettas i värmen och hålla sig lugn och stilla. Här ute fick hon hur mycket energi som helst. När vädret tillät. Underbart uppfriskande och hon kände sig faktiskt glad här ute. Det var här hon hörde hemma, hon kände det på sig. Hanen svarade och Ira väcktes ur hennes nöjda dagdrömmar. Det var ingen ide att tänka vidare, bara vara nöjd med livet helt enkelt. Hon höjde ena ögonbrynet då hon hörde hans svar på hennes fråga. Hon var dock tyst, ifrågasatte inte hans svar. Det var säkert som han sade och hon behövde verkligen inte gå in på några detaljer.

Hon var uttråkad och vad hade hon till sällskap? En tyst, tråkig äldre valp, ungvarg? Hon hade inte riktigt koll, för han verkade äldre än vad han såg ut att vara. Nåja. Hon kunde i alla fall hålla igång ett samtal. Hon skulle precis säga någonting då hon svagt ryckte till och de giftgröna ögonen lyste en aningen starkare i några sekunder. Hon la sedan huvudet på sned och såg en aning förvånad ut, samtidigt som hon såg lite nyfiken ut. Öronen klippte till och sedan spetsades dem emot hanen. Då nyfikenheten steg i temperatur så kom även de ludna valpöronen fram ifrån nackens trygga gömsle.
- Silver, men vad är det för konstigt. Det visar mörker, död?
Sa hon fundersamt och talade mer eller mindre för sig själv. Hennes krafter hade börjat utvecklas sedan den dag hon lämnat lyan. Det var hennes kropp och naturens roll att ge henne för att hon skulle överleva ensam. Alltså hade de utvecklats väldigt fort, då hon ännu inte fysisk annars var redo att klara sig ensam. Så utan krafterna hade hon varit mer eller mindre död och fastfrusen i backen vid det här laget.

- Säg mig, vad bär ni på för kraft?
Sa hon sedan med en svag tutch av artighet och en gnutta respekt. Det var med finare ord hon talade nu. Mer av vett och etikett, som hon faktiskt inte riktigt glömt bort ännu. Det hade satt djupa spår i hennes själ. Draugai var stränga, hårda med uppfostran och trotts sin ringa ålder när hon lämnat dem hade hon fått bevittna det mesta inom flockens rang system och vad som var tillåtet och ej. Även om hon mer eller mindre bröt reglerna och respekten så fort hon fick chansen, när hon väl tänkte på saken. Det kom dock fram igen då hon inte längre riktigt funderade på att bete sig som en vilde. Då blev hon artig och fin igen, men med en röst hård som sten, likgiltig som få. En intressant kombination.

Hanens blick var fäst på snön mellan hans tassar utan att han egentligen såg någonting. Världen runtom var suddig när han åter igen gav sig in i sitt eget förpestade sinne. Honan bredvid honom såg han inte längre som ett hot och därför var han inte lika mycket på sin vakt som tidigare. Men hon fanns där i hans ögonvrå, och en snabb rörelse skulle få honom att återvända till nuet, nuet med utdragna klor och blad av silver. Silver som bara väntade på att få färgas av det underbara blodet. Varmt, nästan berusande och i den vackraste av färger.
Redan som ung valp hade han fått upp nöjet för att åsamka andra smärta och skräck. Med tanke på hans syskon och flockledare var det väl inte direkt någon överraskning, men ibland undrade han vad Fountain tyckte om det hela. Då och då sände han henne en tanke vid fullmånens framträdande, men det hände allt mer sällan. Han behövde inte längre sin mor. När han varit mycket liten hade hon behövt skydda honom från syskonen - han hade fått en låg rang av de andra. Till skillnad från dem var han tystlåten, stolt och graciös. Njöt av själva jakten medan de andra verkade älska slagsmål och bråk. Medan han såg de andra som patetiska idioter såg dom honom som en ynkrygg. Att han dolde sig bakom sin mur av kyla.
Även vackra ting var något som fångade hans blick, och han blev tidigt medveten om sitt eget och andras utseende. Fåfänga, hade han hört att det kallades. Men det bekymrade honom inte. Han ansåg sig som överlägsen även gällande detta, och om någon vackrare kom förbi.. Så skulle nog dennes öde bli tvivelaktigt. Han skrattade lågt, metalliskt. Honan bredvid honom behövde inte oroa sig för den sortens dråp.

När Ira talade drog han sig långsamt ur sina tankar. Blicken blev kallare för en kort sekund, käken spändes. När de bleka ögonen vändes mot Ira var det dock inte mycket känslor kvar.
Att han ogillade det som hände var dock tydligt, inget han försökte dölja. Då hon verkade prata för sig själv väntade han med att svara innan hon yttrat nästa mening. Lite av ogillandet försvann dock vid hennes tonfall.
Äntligen någon jävla respekt.
Denna respekt var för svag och kom för sent för att han skulle bli helt nöjd.
"Nekromantik. Jag antar att du vet vad det är." Den lena rösten hade en nedlåtande underton, som om han egentligen tvivlade på om hon faktiskt visste. Trots det: "Och din kraft, Ira?" Han förde - om än halvhjärtat - samtalet vidare, dock mest utav ren artighet. Honan var tvungen att komma med något mer innan han blev intresserad, nu när nyfikenheten över hennes utseende lagt sig.
Han vände sig bort från henne innan hon hunnit svara, mot haren. Tänderna bet försiktigt in i ett mjukt lårben, och han tog spjärn med tassen mot den slappa kroppen för att lugnt dra loss det. Drog in den underbara doften medan han tuggade, som om han glömt vargen bredvid honom. Nonchalant.

Hon flinade svagt elakt till då hon hörde hans stämma igen, en svag irriterad torn kunde hon nästan höra där. Det spelade henne ingen roll. Respekt? Ja just det. Det hade hon helt glömt bort. Hon hade knappt reflekterat över att hon visat honom någon överhuvudtaget. Hon knyckte lätt på huvudet och såg oberörd ut. Hennes spelade det ingen roll. Respekt förtjänar man med tiden, enligt henne. Hon följde inte de lagar som hennes flock så brutalt tryckt i henne. Hon flinade vidare och väntade lugnt på ett slags svar. Hon höjde ena ögonbrynet. Nej. Inte alls. Hon visste inte direkt vad det var för kraft.
- Upplys mig gärna om detta?
Sa hon sedan och tittade på honom med sina lysande gröna ögon. Hon bar en unik teckning över sin kropp, trotts det stack den inte ut speciellt mycket. Den var enkel, simpel och med ett vackert ord kunde man nästan kallade det stilrent. Detta var dock inget hon reflekterade över själv ännu, skönhet hade aldrig någonsin tidigare haft något värde i hennes ögon, så varför skull det få det nu?

Hon undrade egentligen vad det var för kraft. De ända ledtrådar hon fick av sina krafter var mörker och död. Kanske även smärta, men detta var något hon hade svårt att definiera och hon hade aldrig tidigare hört om kraften. Den måste vara ytterst unik, då hennes morbror inte nämnt något om den. Hon ville veta vad det var så speciellt med den.
- Jag vet inte riktigt.. Jag hade inte upptäckt mina krafter när jag lämnade min flock, såå jag har mest fått gissa. Som du kanske redan märkt kan jag känna andras krafter, litegrann och skapa olika slags smärta genom sinnet.
Sa hon lite smått fundersamt själv. De hade utvecklats mer och mer, men det krävdes övning varje dag och hennes kraft känning visade sig på många olika vis och var ytterst svåra att tolka. Hennes smärtsamma krafter var för stunden endast väl använda i jakt, men hon visste hur man skapade smärta hos andra vargar också. Vilket hon gjort med Koto, precis när han anlänt.
- Men natten är ung, jag har tid på mig att lära mig om mina krafter.

[Asså jag har en fling för Koto numera asså.. Kan inte hjälpa det, JUST LIKE HIM! Bara så du vet xD Ira är dock inte speciellt imponerad ännu, men det kommer väl ;D]

[Haha, tackar! Anser honom som otroligt patetisk, men det kanske är lite av - eller ja snarare hela - hans charm.]

Koto suckade lågt innan han tog till orda, men tuggade först långsamt på köttet i munnen innan han svalde hårt. Lät henne inte vänta allt för länge, dock.
"Nekromantik är att kunna resa och kontrollera döda kroppar samt att kunna kommunicera med de avlidnas andar. Dödssiande." Att han även kunde plåga de döda - och fann stort nöje i detta - var något han inte nämnde, det hade trots allt inte med saken att göra. Det fanns viktigre aspekter av att vara en Nekromant. Han hade alltid varit mycket nöjd med sin kraft, även om han fortfarande inte var stark nog för att använda den effektivt i slagsmål. Ännu kunde han inte resa särskilt stora kroppar, men han hade tålamod. Vad han än skulle bege sig till bergen för, så var han som sagt säker på att det skulle få krafterna att växa. Att han inom en snar framtid skulle kunna använda lik av vargar och stora bockdjur till sin förtjänst.
Han betraktade henne när hans ord klingat ut, fuktade sin mörka nos och vred lite på sig, försökte hitta en bekväm plats. Det var rätt trångt, men han höll ändå visst avstånd till Ira. Hade aldrig funnit tröst eller glädje vid andras närhet, det gjorde honom snarare aningen obekväm. Vänskap, tillit och kärlek var inget han någonsin skulle uppleva, det hade han förstått tidigt. Hans sinne var för kallt och han litade allt för lite på andras kompetens. Säkerligen skulle han inte kunna ta in någon även om han försökte, vilket han i förövrigt aldrig skulle sänka sig till att göra. Han var alldeles för avundsjuk och förälskad i sig själv för att kunna älska någon annan. Men det hela gjorde honom nöjd, då det betydde att han aldrig skulle bli en sån där idiot som bara följer och viker undan för någon annans skull.
Hanen hade planerat att ingå i en flock senare i livet, och skulle även då ha svårt för att ge ledaren minsta tillit. Som sagt hatade han att följa andra om hans sinne sa åt honom att göra tvärt emot. I TDN hade han följt på grund av att TDN var allt han visste om samt för sin respekt gentemot Key, en respekt som nu var falnad, hafsigt sönderstampad likt kolet när någon i all hast släckt en brasa. Och även om han respekterat Key, hade han inte litat på henne så fort han blivit gammal nog för att börja begripa sig på världen runt omkring. Om hon bett honom följa henne till världens ände hade han - till skillnad från så många av de tankelösa avskummen - hånskrattat trots risken att bli sliten i stycken.
Nej, vänskap var inget för honom. Att bli tolererad var nog det närmaste hans hjärta någon kunde komma för tillfället - fast även det var en lång, snirklande väg med många falluckor - och 'vän' var så avlägset att det nog aldrig skulle gå att uppnå.

"Jag anade det, Ira." Gengöd hans svar. Han såg känslokall ut, men en hint av sarkasm kunde höras. Hans röst var inte längre fullt så len, men fortfarande mjukare än vad man förväntade sig av någon med hans uppförande. De långa frambenen sträcktes ut en aning, svansen drog över snöväggen bakom honom.
Det där om 'natten är ung' gjorde att han behövde fnysa högljutt för att hindra hånskrattet att slippa ut mellan de sammanpressade käkarna. Trots allt skulle det vara lågt att slänga iväg all artighet - även om det var mer för hans egen skull än för hennes han var noga med att vara åtminstone lite anständig.
Då han inte hade något att säga lät han bara sin blick vandra.

Blubb blubb

- Intressant. Hur långt har du kommit med Silverkraften?
Sa hon sedan, lika nyfiken som en vanlig valp, men krafter brukar inte direkt vara valpars största intresse. Fast Ira var inte direkt vanlig, men vem var det i Numoori egentligen? Hon la sig mer till rätta igen och la sin tre färgade svans kring sig. Hon blinkade med ögonen och studerade den främmande vargen medan denne åt av sitt byte. Nåja hungern låg där i bakgrunden, ack hon hade lärt sig sedan en tid tillbaka att hungern inte alltid gick att mätta. Den plågade henne inte längre och hon var van vid att gå med magen tom på mat. Ack hon var endast tacksam och nöjd då hon fick tag på något och tiden där emellan gick ut på att leta efter mat, träna och överleva. Här ute på slätten fanns det inte stora möjligheter till större byten, inte vad hon märkt ännu.
- Vart kommer ni ifrån egentligen?
Sa hon med en känslolös stämma. Hon visste inte riktigt vart denne varg kunde komma ifrån. Det var svårt att placera en varg hon egentligen inte visste något om. Det var roligare när man träffade vargar som hon redan hört om. Hon förstod dessutom att denne Karg inte alls var ifrån dessa trakter, det kunde hon inte tänka sig. I så fall hade han antagligen varit spinkigare, med den tunna pälsen hade han inte hållit värmen länge. Hon antog för mycket, men det var det som gjorde henne till henne.
- Känner du för att dela med dig? I så fall, står jag i skuld till dig.
Sa hon med tydlig och allvarlig stämma. Hon kunde inte låta bli att fråga, med respekt och allvar i sina ord. Det var inget hon skojade om. Hennes tjänst kunde bli värt mycket i framtiden. Det visste man inte. Var det något han ville ha? Det spelade henne ingen roll, men om han inte såg värdet i en tjänst av henne, kunde han lika gärna gå och ruttna under närmsta sten.

"Tillräckligt för att klara mig." Han tyckte att det var en konstig fråga, svår att besvara. Hur förklarar man för någon som inte själv kan silverbändning? Om han varit mindre reserverad hade han låtit nöjd och antagligen kråmat sig i stolthet - ty det var vad han gjorde i sitt huvud. Men nej, han tillät sig inte att sjunka lägre än vad han redan gjort. Att han ens besvarade honans frågor var illa nog, men det var väl lika bra att åtminstone få koll på andra vargar i Numoori. Dessutom så var han trots allt mer eller mindre fast här för tillfället, och var inte på humör för bråk. Fast det var han trots allt aldrig. Feg, skulle vissa kallat det. Intelligent, kallade han det själv.
Han flammade inte upp så lätt, visade det åtminstone inte. Inte ens i hettan av slagsmålet han haft med sin äckliga syster hade han morrat eller visat ilska med sitt kroppsspråk. Denna kontroll hade besparat honom stor möda vid flera tillfällen där fysiska krafter inte var värt uppoffringarna, och då andra varelser sågs som patetiska i hans ögon så fort de ingick i något så onödigt utan väldigt klar anledning.. Det skulle vara som att gå emot sin egen moral, sitt eget tankesätt.
"Jag var född på TDNs marker, om det är det du menar." Om honan hade syftat på vart han hörde hemma nu så hade han inget svar för henne, ty han hade ingen plats han kallade för hem. Han kom på sig själv med att sakna den Döda skogen, men dit kunde han inte återvända på ett bra tag. Om någon av Selvas underhuggare skulle se honom, eller ens känna hans doft, skulle de självklart skvallra.
De skulle antagligen pissa på sig av iver vid tanken på att få meddela det till sin ledarinna, de veklingarna.De flesta av dem dyrkade väl marken framför den groteska jättens fötter, men han hoppades faktiskt att inte de alla var så. Att flocken han en gång tillhört åtminstone innehöll en eller två - för låt oss vara realistiska - personer med gott förnuft. Några som stod på egna ben.
Han betraktade honan ett par sekunder, frågade sedan:
"Och varifrån är ni?" Kanske skulle det vara smart att ta reda på lite om Ira, självklart endast för hans egen vinning. Hon verkade väl inte direkt skarp, men inte totalt körd heller.
Den smäckra nacken sträcktes en aning, hakan höjdes medan han stilla betraktade henne. Kylan fanns förstås i de ljusa ögonen, dock bara en gnutta. Resten dolde han skickligt med sin mask av oberördhet.

Han log svagt och glädjelöst vid hennes ord, mest på grund av tonen i hennes röst, men även för att visa att han hört. Dock så tog det ett par sekunders fundering innan han nickade kort. Han slet loss ännu ett bakben och behöll det för sig själv, sköt över resten av kroppen till honan vid hans sida. Att godta erbjudandet var nog det smarta att göra, och han beslöt sig för att inte snåla. Hon fick största delen av haren, antog dock att Ira fick ta det som hon ville. Men han gjorde det då inte av vänlighet och omtanke, utan för att han helt enkelt inte brydde sig ett skit. Han var trots allt rätt duktig på att jaga, kunde lätt fånga ett nytt byte när stormen lagt sig.
Dock så skulle han bli förjävligt grinig om en tjänst från hennes sida skulle vara något så ynkligt som en hare i gengäld.
Nej, den lilla hanen hade alltid förväntat sig alltid större handlingar av den andra parten, och detta var inget undantag.

Hon klippte bara med ena örat då hanen svarade sporadiskt på hennes fråga. Nåja, han ville inte prata. Då skulle han få slippa prata. TDN. Hon lyssnade uppmärksamt, även om det kanske inte syntes och hon nickade sedan, bara för att visa att hon faktiskt hade hört honom. Fanns det något i hennes minne som skvallrade om vilka de var? Ja. Men det var saker Iwaku talat om för henne eftersom hon på något sätt var släkt med en forna medlem av dem. FrostCut. Hon bar tikens ögon hade både Iwaku och fadern sagt. Hur det var möjligt var för Ira helt oklart, men det var som det var. Mycket mer om TDN visste hon inte eftersom Farbror uttryckt sig klart och tydligt om att han sällan hade haft något att göra med någon av dem. Så därför låg flocken inte heller inom hennes intresse. Förens nu.
- Har du lämnat dem?
Hon ställde hanen frågan, egentligen för att hon ställde den till sig själv. Hade hon verkligen lämnat Draugai bakom sig? Kunde hon glömma dem utan att få dåligt samvete eller titta tillbaka? Hon vände bort blicken, funderade. Hon såg inte besvärad ut, bara kall. Hon visste inte riktigt. Skulle hon verkligen aldrig återvända?
- Byomifallet, jag tillhörde Draugai.
Sa hon sedan med bestämd torn och vände blicken åter emot Koto. Hon var inte längre en av dem. Hon hade gjort det valet redan sedan hon lärt sig gå och prata. Det satt i hennes själ när hon föddes, i blodet. Hon hörde inte hemma där. Det var ett som var säkert och nu befann hon sig smal och tanig ute på snöslätten. Ensam. Hon nickade sedan, en aning tacksamt emot hanen och sträckte sig fram för att dra resten av haren närmre intill sig. Hon började smått gräva efter de möraste bitarna av köttet och njöt en aning då hon kände smaken i munnen. Det mättade ganska rejält redan efter några bitar, men hon bestämde sig för att trycka i sig lite till. Hon behövde näringen, helt klart. Med tanke på hur hon faktiskt såg ut.

Den lille hanen såg näst intill road ut medan tiken tycktes tänka, men även det svaga uttrycket försvann från hans ansikte då Ira talade. Han betraktade henne en stund utan att svara, funderade över hur många frågor han skulle låta henne ställa innan han kunde ignorera henne utan att verka alltför oartig. För var det något han värderade högt så var det artighet, men även stolthet.
"Ja." Svarade han, rösten len men inte det minsta uppmuntrande. Han hade ingen lust att delge den andre information om varför han lämnat flocken. Trots att det var något de flesta skulle berättat utan minsta tanke ville han hålla det privat, det var ännu så pass färskt att det kändes som något han ville hålla för sig själv, och dessutom så skulle inget positivt komma ur att berätta; Ira skulle inte göra mer än att fortsätta med nästa av hennes jävla frågor.
Bittert undrade han när fan tystnaden blivit så underskattad. Den senaste tiden hade alla han mött pladdrat på likt en av hans vedervärdiga systrar. Med ännu större bitterhet insåg han att det faktum att hans humör blev sämre berodde på att han delat sitt byte med någon, och att det skulle ta ett tag att bygga upp stoltheten igen.
"Aldrig hört talas om den." Mer hade han ej att säga för tillfället, och även om han till viss del påpekade det endast för att vara jävlig så var det sant. Han hade lärt sig om en del olika flockar, men bara de som Key och hans mor tyckt var värda att kunna. Han var helt säker på att han inte ens hört flocken viskas fram tidigare, inte vetat att det fanns en flock vid Byomifallet - men då hade han inte besökt platsen själv heller. Redan vid väldigt unga år hade han börjat suga i sig information likt en blodigel för att kunna göra upp för det han saknade gällande strid i kunskap, och även om han varit större skulle han ha hållit sig undan syskonens vilda lekar. Om det ens kunde kallas lekar, så våldsamma som de varit.
Hans nos fuktades långsamt innan den åter var inne i käftarnas trygghet, och hans ögon smalnade av en aning när han åter igen bedömde tikens utseende med kritisk blick.
Ofta var det endast hans stolthet som hindrade honom från att förolämpa främlingar, men i detta scenario handlade det delvis om det faktum att han skulle behöva sin kropp stark och oskadad för att ta sig över snön. Han var illa tilltygad nog, även om det inte var illa alls längre. Tydligen hade han gott läkekött: hade inte märkt av det tidigare. Det hade gått rätt lång tid sen slagsmålet mot Selva nu, och det enda som skvallrade om det var det lilla jacket som gick genom både hans undre och övre ögonlock. I sin fåfänga var han ytterst nöjd över att det nätt och jämnt var synligt, ty hans utseende var även hans svaghet och han hade inte velat visa sig om han sett förjävlig ut - inte ens inför den svagaste varg.
Med ett lätt äcklat uttryck forsatte han betrakta tiken medan hon åt.

Ira klippte med ena örat, som att visa att hon hörde hans svar. Ack det fanns inget mer att säga om saken så därför förblev hon tyst. Hade han velat berätta varför så hade han gjort det, vilket hon från början tvivlat på att han skulle göra och tusan vad rätt hon kunde ha. De giftgröna ögonen stirrade på honom innan hon åter igen tog sig en tugga av köttet. Vad skulle han tänkas behöva i framtiden? Hon visste ej och när den dagen kom så skulle hon med glädje göra honom en tjänst tillbaka. Vad det än var för något. Hanen svarade. Hon förstod självklart varför hanen hade svarat som han gjorde. Draugai var i skymundan. För stunden. Vad hon visste i alla fall. De höll sig ifrån andra flockar på grund av deras låga antal. De tränade, dag ut och dag in. I tysthet. Dessutom hade flocken skapats ungefär en kort tid efter det senaste kriget. Så det var inte speciellt konstigt att inga av de andra flockarna kände till dem. Ack hon hade inte tid att vänta på deras storhet, för nog visste hon att de skulle visa sig i strålglans och mörker en dag. Men hon hade andra planer, ett eget liv att ta hand om. Hon behövde inte sina mesiga syskon, eller sin mor, far, morbror. De fick klara sig utan henne. Hon var heller inte förvånad över att de inte letat efter henne. Iwaku förstod. Hennes föräldrar var säkert förkrossade, men Iwaku förstod. Det visste hon och han kunde säkert lugna dem.

Tystnad lade sig över snön, samtidigt som mörkret började falla. Stormen tvekade inte alls, den ven utanför och snart var öppningen till hennes håla inte mer än ett lufthål. Ack hon behövde inget ljus för att se. Hennes ögon lyste upp omvärlden så vackert ändå. Och när väl mörkret börjat komma så föll det fortare än vad man kunde blinka. Nåja att spendera natten i ett hål med en total främling, tja det kunde väl inte vara så farligt trotts allt? Hon hade slutat äta för en stund sedan och minuterna flöt förbi i tystnad. Han verkade vara en sådan varg. En likt morbrorn. Som kunde sitta i timmar och fundera, tystnaden gav dem ro. Hon var inte direkt den mest pratglada, men att älska tystnad var väl att överdriva. Även om hon upplevt mycket av den på senaste tiden. Ensamheten där emot värdesatte hon ganska högt. Även om hon först inte trott det skulle bli så. Det gav hennes styrka. Att få klara sig på egenhand. Hur undernärd hennes kropp än må se ut att vara så bar hon styrka i sin själ som aldrig förr. Det visade sig tydligt på hur snabbt hon utvecklat sina krafter sedan dagen hon upptäckt dem. Vilket hon troligtvis inte hade gjort så fort om hon inte lämnat flocken bakom sig.

Att hans ord inte mötte ett svar gjorde att kylan i honom smälte en aning. Var nöjd över att hon inte malde på om hon inte hade något att säga, kanske var hon skarpare än vad han först trott. Han fortsatte betrakta henne några minuter, även om det var oartigt att se på andra så noggrant så hade han en känsla över att han kunde komma iväg med det. Det var trots allt inte den sortens blickar som en hormonstim unghane skulle kunnat ge henne, utan något näst intill kliniskt. Hans blick var nu fäst vid henne endast för att lägga henne på minnet, och likaså hennes utseende utifall att han skulle möta en liknande varg vid ett annat tillfälle. Han gillade att ha något att utgå från, något att jämföra med när han såg främmande varelser. Vad honan bredvid honom var av för ras hade han inte minsta aning om, men om han mötte en andra vargar med lysande ögon och liknande kroppsbyggnad skulle han kunna gruppera dem, placera in dem i ett av de många facken i hans hjärna. Om inte honan var oren, förstås. Han hade tyvärr en känsla om att det var fallet men det kändes onödigt att fråga.
Han lät tystnaden förflyta en lång stund, såg frånvarande rakt framåt. Mörkret kom fort, delvis för att solen gått ner men även för att hålet ut mot himlen blivit betydligt mindre. Ändå bekymrade han sig inte så mycket över att vara där med den större honan - om hon ville anfalla honom hade hon redan gjort det. Och dessutom hade han under tiden hans ögon var fästa vid henne avgjort att han skulle kunna klara av henne utan större problem. Han visste dock att det kunde finnas mer i vargar än vad man först trott - han själv var ett bevis på det.

Tankarna drogs till flocken hon nämnt. Draugai.
"Ira, jag gissar på att du varken får eller ens vill dela med dig om information om flocken" sa han tillslut "men om du har något, om än oviktigt, som du kan delge mig så tänker jag knappast klaga." Törsten efter att lära sin nya saker fick gå före den föredragna nonchalansen denna gång, hon hade trots allt ställt så många frågor att det inte var konstigt för honom att ställa en själv - han tänkte inte låta detta bli gentjänsten han begärt, men han gissade att hon var smart nog att förstå det själv. Han tvivlade dock på att hon skulle berätta något, men han kände att han var villig att dela med sig om The Dark Nation om hon berättade om Draugai. Nu när hans syster ledde flocken brydde han sig inte längre så värst om att hålla sina käftar stängda - speciellt inte efter deras senaste möte, som tagit en dålig natur - det var bara det att han fann det onödigt att vara en del av djungeltrumman. Pratade aldrig endast för det rena nöjets skull. Helst höll han saker för sig själv för att det låg i hans natur. Om man vet mest är man steget före. Och om man är steget före överlever man.

Hanen förblev likt hon tyst och det som hördes var malandet av kött mellan hennes käkar. När hon blev mätt la hon sig ner på sidan och lät med ens ett ben gnagas på istället. Hon var smart. Hon retade där med magen ytterligare, den trodde att mat skulle komma, men den kom aldrig. Den arbetade där med fortare och hon skulle inom några timmar bara kunna äta ännu mer. Hon fick trotts allt passa på när mat var tillgängligt. Hon behövde all näring hon kunde få och kunde hon inte trycka i sig mer fick man ta till andra knep helt enkelt. Samtidigt tränade hon käkarna och rensade tänderna mer eller mindre. Benmärgen i benen var dessutom fyllda av järn och vitaminer. Allt som behövdes för att klara sig i detta klimat. Hon var inte direkt korkad. Hon kände hans kalla blick över henne, men lät det vara. Henne spelade det ingen roll. Ta en god titt för nästa gång du ser mig är jag bra mycket starkare och större. Tankarna fick henne att flina svagt, men hanen öppnade sedan käften och hon lyssnade med ett uppmärksamt öra och ett avslappnat. Hon behövde inte direkt anstränga sig för att höra, då de inte fanns speciellt mycket avstånd emellan dem, men hon ville visa att hon respekterade honom då han talade och intresserade sig över det han sade.
- Nåja, får, får jag väl inte. Men flocken ligger inte i mitt största intresse längre.
Sa hon bara och flinade till efteråt. Hon tvivlade inte på att även han inte direkt brydde sig om sin flock längre. Det var slöseri med tid att undra och oroa sig över andra. Dock tänkte hon inte nämna något som kunde sätta någon av dem i fara, men hon hade inget emot att avslöja ett och annat om flocken. Dess medlemmar. Hon funderade en stund och tittade sedan upp på honom med sina lysande gröna ögon.
- Ni liknar varandra. Mycket. Min morbror, Iwaku är ledare och han skapade flocken tillsammans med min mor och far. Bara några månader innan jag och mina syskon föddes. Tydligen har det varit en plan, tanke sedan Iwaku och Fiero lärde känna varandra som unga. Iwaku är hård. Tillåter inte speciellt mycket, men han är vis. Stark. Som han alltid säger, Kunskap är makt.. Men inte min sorts makt, så jag lämnade dem bakom mig.
Kanske hade hanen några frågor? Hon blev därför tyst. Tuggade vidare på sitt ben och höjde sedan blicken igen. Han studerade honom, ville se någon slags reaktion. Kanske hade han inga frågor. I så fall väntade hon en stund till innan hon skulle fortsätta. Hon gav honom bara ett tillfälle att rikta samtalet åt något håll. Det fanns inte speciellt mycket att berätta om flocken faktiskt, men de kanske fanns något som hanen ville lära.

Hanen lät sina muskler spännas för att sedan slappna av i ett försök att få upp värmen, önskade att han hade haft turen att möta någon som kunde värma upp hans stelnande leder. Själv skulle han aldrig vilja ha vare sig värme eller eld som kraft, men han ansåg att det skulle varit bra att ha en.. bekant med sådana förmågor. Samma sak gällde helande krafter - efter att ha blivit ordentligt uppriven av systern hade han funderat på att försöka få tag i någon med sådana egenskaper. Nog kunde han ha viss charm om han ville, och om inte det funkade var han duktig på att köpslå och manipulera.
Han sträckte på sig en aning utan att resa sig och skulle ha låtit ut en nöjd suck om han inte hade haft sällskap. Blicken var frånvarande när honan svarade honom, fäst på någonting bara han kunde se. Han reagerade inte direkt utan fortsatte se ut i luften några sekunder efter hennes första mening, kastade bara en snabb blick på henne innan hans huvud återgick till sin tidigare position. Av ren reflex besvarade han dock hennes flin med ett svagt och inte ens halvhjärtat leende. Hon hade hans uppmärksamhet nu, och medan han fortsatte lyssna på henne funderade han på vad för frågor som borde ställas. Vilka formuleringar som skulle kunna dra ut mest information ur den växande kroppen bredvid honom.
Han kände hennes blick medan hon berättade om att han liknade Draugai's ledare. Det faktum att han var nöjd över att bli jämförd med någon som - åtminstone enligt den yngre - var vis och stark doldes dock bakom ett lätt förakt. Hon talade som om hon kände den gråe som nu ögnade på henne med en viss kyla. Visserligen så förstod han att hon nog inte menade att uttrycka sig så klumpigt, men han kunde inte stoppa sina tankar från att ta en vändning angående henne. Den lilla höjningen vid hans ena mungipa försvann.
Var det något han ogillade, så var det misstag.
När honan sedan sa att kunskap inte var hennes sorts makt hade han stor lust att yttra sina tankar om att hon inte var intelligent nog för att han skulle bry sig ett jävla dugg om hennes åsikt. Att hon var en vidrig hynda likt alla de andra av hennes kön. Kylan i hans ögon var inte stor och försvann fort, och förutom det visade han inte sitt missnöje. Om hon inte synat honom noga skulle det gå över huvudet på henne.
"Hur många medlemmar?" frågade han med sin lågmälda stämma efter en kort tystnad. "Och vad har de för allianser och fiender?" Ibland undrade han själv varför han ville veta sådana saker, men något inom honom skrek alltid att han skulle vara en dåre om han inte greppade efter information som fanns inom räckhåll.
"Och om ni undrar något om The Dark Nation kan jag svara efter bästa förmåga." Det var visserligen lite utav en lögn, men kanske skulle hon delge mer om hon samtidigt fick fråga ut honom.

Ira studerade hanen. Det syntes att denne ganska nyligen hade varit i en rejäl strid. Även om såren var på väg att läka så syntes dem och Ira la märke till detaljer. Hon sträckte på sig en aning och var en aning fundersam över hanens plötsliga förändring. Han var numer väldigt intresserad över att föra en konversation. Även om tystnaden mellan ord och frågor bevarades emellanåt. Från början hade detta möte inte direkt haft någon mening för henne, utan att hon hade tvingats till att befinna sig här med den andra. Nu var det inte egentligen snöstormen som höll henne kvar utan nyfikenheten på denne individen och vad han hade att säga och fråga. Han verkade inte alltid gilla det hon sade, men hon hade alltid haft en förmåga att kunna känna efter. Vad som definierade dem. Hon funderade över hans fråga. Hur många var dem? Hon visste inte riktigt. Det var inte en stor flock, men vad hon visste var att Iwaku rekryterade för jämnan. Flocken hade ökat i stort antal när Ira och syskonen varit med på första flockmötet. Hon kände dock inte alla medlemmar och hon hade egentligen ingen aning om exakt antal medlemmar de var.
- Jag skulle säga runt 15 stycken.
Sa hon och funderade, men ja det lät rimligt. Även om hon nu hade lämnat dem. De var faktiskt redan nu en rätt stor flock tyckte hon. Den hade växt otroligt fort verkade det som och om hon kände Iwaku rätt så skulle de bli fler. Hon hörde nästa fråga och väntade en stund. Hörde honom klart innan hon skulle svara honom. Nåja. Hon kunde lika gärna ställa en egen fråga innan.
- Vem är deras ledare? Hur många medlemmar?
Hennes röst var lugn och kall medan de giftigt gröna ögonen stirrade på hanen. Nåja det var värdiga frågor. Hon ville gärna veta mer om flocken borta i lavaöknen. Det var sällan hennes morbror talat om dem nämligen, så det var information som hon gärna ville komma åt. Det kunde åtminstone inte komma till skada att veta mer om dem. Sedan valde hon att även svara på hanens fråga, men kanske var det inte detta svar han sökte;
- Draugai har inga direkta fiender, de skulle aldrig kalla sig allierade med Qu, men de skulle heller aldrig anfalla dem. Sedan tror jag icke de är speciellt bra vänner med Devils, men de kommer inte störa varandra. Mycket mer vet jag inte.

[Avslutat/ska avslutas? Stått still så länge nu ju. Tänkte att vi kunde skriva ihop ett avslut på pm kanske?]