Skogens skönhet var slående med sina klara höst färger och varma behagliga klimat. Dagen var stilla och fåglarna sång ljöd bland trädens grenar. En porlande bläck rann mekaniska två stora ekar och möttes av en liten damm. Vid stranden växte näckrosor och blommade med sina vackra vita blommor och kring dessa simmade ett par av höstskogens blånäbbade svanar. Trotts den vita vargen som låg under en av ekarna och betraktade den med sina ovanliga ögon som skiftade färga så som norrskenet fick natt himlen att lysas upp om natten. Hennes huvud vilade på de grå tassarna och hon nynnade på en melodi hon mindes från den tiden hon levde lycklig med din familj och moderns mjuka stämma nynnade denna melodi. Allt oftare hade den vita honan tänkt på den familj som splittrades för så många år sedan.  Hur modern försvunnit och hur fadern blivit galen av sorgen. Det var iallafall vad hon trodde om fadern. Om hur hon själv irrade bort sig och tiden efter det hur hon kämpat för att överleva och hur ett ungt par hittade henne utsvulten och rädd. Hur dom räddat hennes liv för att sedan ge sina liv åt henne under gudarnas vrede. 

En djup suck lämnade henne och ögonen riktades mot lövens varma toner. Lugnet i denna skog var precis vad hon behövde innan hon skulle vandra vidare. Fortsätta upptäcka numoori och långt inom sig önskade hon att hon skulle finna någon från sin valp tid  Finna någon som hon hörde hemma hos. Finna en plats att kunna slå sig till ro på.

Hon hade vridit och vänt på sig hela natten, misslyckats med att få någon ro. Så när gryningen hade kommit så hade hon bestämt sig för att ta sig en liten dagstripp. Hon ville gärna se mer att omgivningen de hade kring sig istället för att bara sitta hemma i Byoomi hela dagarna. Vilket var vad som blivit normen efter att hon blivit skadad. Achilles hade nog inte varit så tillfreds med tanken på att hon skulle vandra iväg själv om hon frågat honom. Hon visste att det bara betydde att han älskade henne och brydde sig, men just nu behövde hon få utlopp för all den energi hon hade inom sig, så hon hade bara sagt att hon skulle bli borta under dagen.
Frambenen var fortfarande långt ifrån helt läkta, det tvivlade hon på att de någonsin skulle bli, men hon kunde åtminstone gå kortare sträckor om hon tog det lugnt och vilade emellanåt.
Hon hade faktiskt inte sett Höstskogen förut, annat än på håll när de bodde på Stäppen. Hon hade inte varit vid medvetande då flocken anlänt till Byoomi. Så den syn som slog henne var häpnadsväckande, alla färger och intryck. Så vackert.
Länge vandrade hon omkring under trädkronorna och tog in omgivningen. Tystnaden var så påtaglig. Inga dämpade röster eller valpar som lekte, bara vindens vaga bris som svepte i löven ovanför dem. Det var en välkommen paus, men hon fann sig själv sakna dem ändå. 
Flocken betydde mer för henne än vad hon kunde beskriva, och särskilt Achilles. De hade kommit att bli en familj, den brokiga skaran av vargar de bestod av. Och snart kanske de blev ännu fler. När visste man om man var dräktig eller inte? Hur kändes det? Hon hade inget bra svar på frågan. Hon kunde väl inte göra annat än att vänta och se. Hoppfull och förväntansfull.
En doft av varg fick henne att stanna upp. Hon hade inte räknat med att stöta på någon, men självklart så fanns det andra vargar än Qu i omgivningen. Det var dock någonting med doften som fick henne att fundera. Den kändes väldigt bekant på något vis. Som en varg från en svunnen tid, som från ett annat liv.
Hon följde doften och mycket riktigt kunde hon efter en stund lägga ögonen på en ljus varg som låg under ett av träden. Chocken slog emot henne med en väldans kraft. Det kunde väl inte vara hon? Hon hade för länge sedan förlikat sig med det faktumet att hon troligen aldrig skulle få återse sina syskon igen. Men där var hon, hennes syster. Av samma kött och blod.
Det tog henne några långa sekunder då hon studerade vargen innan hon förmådde sig att få fram några ord. ''Luna?''. Stämman mållös, chockad. Kanske honan inte använde sig av det smeknamnet längre, kanske hon borde ha använt det fulla namnet, men tankarna ville inte samarbeta med henne.

Luna var så inne i sina egna tankar att hon blev inte lade märke till stegen som närmade sig platsen för hon låg. Det var först då hon hörde det smeknamn hon kallats för som valp dom hon hastigt satte sig upp och såg sig omkring. Blicken föll snabbt på den grupp tiken och hon spärrade upp ögonen. Hon skadade lite på huvudet innan blicken året föll på den grå. "Ser jag andar från för eller är det verkligen du Fili" Hennes röst var lite tveksam och hon reste sig upp för att ta några steg närmare. De fler färgade ögonen granskade sin syster. "Åh det är verkligen här" Viskade hon fram. Så många år hade gått och hon såg att systern hade både åldrats råkat ut för något. Andar kunde ju inte bli skadade. Hon ville gå ända fram och krama om sin syster men efter år av ensamhet och att hon undvikit kontakt med andra hade hon blivit osäker på vad som passade sig eller inte så hon tvekade  Kanske var systern arg på att hon försvunnit även om det inte var Lunas fel då hon var så ung. Kanske ville hon bara att Luna skulle försvinna igen och lämna henne ifred. Hon mindes att dom som valpar inte alltid dig jämt men hon hade alltid älskat sin syster, ja alla sina syskon för den delen och nu stod hon här framför Luna. Hon kunde inte hjälpa att tårarna började rinna ner för hennes kinder av ren lycka.

Overkligt. Otroligt. Helt fantastiskt. Så många känslor svepte igenom hennes kropp att hon inte kunde varken urskilja eller sortera dem. Att se Lunula stå där framför henne, efter att ha trott hon varit död eller för evigt försvunnen under sådan lång tid, var en obeskrivlig känsla.
Ansiktet sprack upp i ett leende då hon tog de sista stegen fram och placerade huvudet över systerns skuldror, kramade om henne. ''Jag fruktade att ni alla var döda'' sade hon med en låg stämma. Hon kunde inte ens minnas exakt när de hade setts sist, men det var i anslutning med att deras födelseflock utrotats av TBB. Hon och hennes syskon hade fått i uppgift att se efter de yngre på reviret medans de vuxna och de äldre ungvargarna gått för att möta dem, för att aldrig återvända. Så småningom hade bristen på föda och andra händelser splittrat upp dem alla.
Hon stod där i ytterligare några långa sekunder, försökte förstå att det faktiskt var verkligt, innan hon tog något steg tillbaka och slog sig ner på marken. ''Jag letade så länge, men till ingen nytta''. Tårarna samlades även i hennes ögon då hon såg dem hos systern.
Hon hade så många frågor, ville veta allt om hennes liv. Vad hon haft för sig, om hon kanske hade en flock eller familj, även om doften inte tydde på det. Hon valde dock att hejda sig lite, ville inte framstå som alldeles för framfusig. De hade aldrig riktigt stått varandra så väldans nära, men de var trots allt systrar. Det var ett band som var svårt att bryta.
''Jag har saknat dig Luna''.

Då Fili kom fram och kramade om henne besvarade hon kramen utan att tveka. Även om deras relation till varandra inte vart den bästa så hade hon alltid tänkt på sin syster och saknat henne  Hon hade undrat hur dom skulle kunna blivit om de inte hade blivit som det blev. Då Fili tog ett steg undan och satte sig ner gjorde Luna som henne. Hon var dock tvungen att lyfta en tass och torka bort tårarna.

"Jag letade jag med efter er men kom bort i en storm och föll ner i en flod som drog med mig bort. Hade inte Ria och Looke funnit mig nedkyld och svag hade jag nog inte varit här". Hon sänkte blicken och såg på sina tassar då hon talade om de vargar som kommit att bli hennes familj en tid. Det smärtade att tänka på den som inte längre var i livet. Hon skakade på huvudet för att skaka bort dom dystra tankarna då Fili sa att hon saknade henne. "Jag vet att vi inte alltid var dom bästa vännerna som små men jag har saknat dig så mycket" Ögonen som var en kopia av deras mor möte ögon som var som deras far.

Luna log försiktigt mot Fili. Hon kände dofter från henne. Dofter som om hon tillförde en stor flock. Hon såg på din syster att hon verkade ha det bra även om hon hade en skada som höll på att läka. Luna själv bar ärr på kroppen  Dom flesta dold under den snövit pälsen  "Hur har du det nu? Har du en familj?" Hon hoppades att frågan inte var för känslig. Hon själv visste att det ämnet var jobbigt för henne själv men hon skulle dela med sig av sitt liv till systern om hon frågade

Hon lyssnade till det systern berättade om när de kommit ifrån varandra. Hon mindes den stormen. Hon hade varit ute och jagat tillsammans med Cin för att försöka hitta nog med mat åt alla, men de hade inte lyckats något vidare. När de kommit tillbaka till reviret så var inte Luna och Lumén där. De yngre hungriga och ensamma. Hon anade att de också givit sig av för att hitta mat, eller för att hitta henne och Cin. Trots Filias vädjan så gav Cin sig av för att leta efter dem under stormen. Efter den dagen så träffade hon aldrig sina syskon mer, inte fören nu.
''Jag är glad att du hittade någon som tog hand om dig. Vet du vad som hände med Lumén och Cin? Cin gav sig av för att leta efter er, sen såg jag honom aldrig mer''. I år hade detta hemsökt henne, att inte veta vad som hänt syskonen, vart de tagit vägen. Hon hade länge varit ensam med de yngre, tills dess att de varit stora nog att klara sig själva. Det hade varit tufft, men hon hade klarat det. Visst ångrade hon ibland att hon låtit dem gå sina egna vägar, men det var vad de velat, och hon hade egentligen ingenting att säga till om.
Då Luna frågade om Filia hade en familj så log hon varmt och nickade. ''Ja, du minns historierna om Qu va? Där far föddes. Efter att jag tagit hand om de yngre så vandrade jag ensam ganska länge utan något mål tills jag stötte på farmor Miv. Hon tog in mig i flocken, och även om hon inte längre är kvar i flocken så har de blivit min familj. Och så har jag min partner Achilles''. Hon talade om dem med en värme i rösten som inte gick att missa. Hon trivdes väldigt bra i flocken, och skulle inte vilja byta ut det mot någonting. ''Själv då? Någon flock eller familj?''.

| Filias skada är inte direkt synlig på utsidan då brännsåren var under tassarna, det hon kan se är att hon är ostadig på frambenen då hon fått bestående nervskador av det. |

Hon såg på sin syster och lade huvudet lite på sned då hon lyssnade. Ja hon mindes den stormen så väl för det var den som slet henne bort från sina syskon. "Lúme och jag gick för att leta mat men vi kom bort från varandra sedan föll jag ner i floden och efter det har jag inte träffat någon jag kände som valp förrän nu. Jag har letat efter det att Ria och Looke dog under chasoet. Jag vet att det tog lång tid för mig att börja leta igen" Tårarna rann ner för hennes kinder och hon såg ner på sina aksgrå tassar. Hon skämdes så för att hon valt att stanna hos de snälla paret som tog hand om henne och inte gav sig iväg tidigare för att leta. 

Då Fili började tala om Qu så öjde hon blicken mot henne och lyssnade. Hon log lite mot henne. "Du hade iallafall farmor Miv. Jag är glad att du hittade din familj där." Hon kände ett litet stygn av avundsjuka för tänk hur annorlunda det kunnat bli om hon inte gett sig av och hon också fått den tryggheten Fili verkade ha fått. "Nej eller ja... Ria och Looke tog hand om mig och dom hade sina två valpar så vi var väl lite som en familj fast ändå inte. Deras dotter var så avundsjuk på mig av någon anledning och jag fick jämt höra att jag bara var en liten hitting som hon sa. Att jag var oönskad och att Ria bara tog hand om mig för att hon tyckte synd om mig." Hon skakade lite på huvudet och såg åter på Fili med ett vagt leende. "Då Chaoset slog till och Ria dog och kort efter det Looke av brustet hjärta så valde jag att gå min egen väg. Deras son bad mig stanna för jag tror han älskade mig men att stanna med den svartsjuka systern..." Hon lät meningen dö ut. Hon kände en viss saknad över brodern som varit snäll med henne och hon hade sina misstankar om att han hade älskat henne mer än som en syster men hon hade inga sådana känslor till honom. "Så nej ingen familj och ingen flock. Har vandrat i flera år ensam." Hon betraktade Fili och log ännu en gång. "Men nu har jag hittat dig så det känns inte lika ensamt som förut."

Så Luna visste inte heller vad som hänt deras båda bröder. Det verkade som att det skulle förbli ett mysterium. Ett hon tvivlade på att de skulle få något svar på, men under kunde ju ske, som det faktum att systrarna lyckats återfinna varandra. Tänka sig, hade hon inte bestämt sig för att ta en promenad nu på morgonen så hade de kanske aldrig fått träffats igen.
Hon lät systern tala klart, lyssnade intresserat på allt vad hon hade att säga. Hon verkade ha haft en väldigt komplicerad relation till den familj som tagit hand om henne. Det kunde inte ha varit lätt. Att vara uppskattad men samtidigt så oönskad. Hon log varmt åt det sista hon sade innan hon tog till orda. ''Jag beklagar förlusten. Det verkar som att föräldrarna i familjen brydde sig väldigt mycket om dig, brodern också, men jag förstår varför du valde att lämna dem. Jag skulle inte heller ha stått ut med att vara ikring någon som verkar hata en utan orsak''. Hon visste inte riktigt vad hon annars kunde säga. Hon kunde inte direkt sätta sig in i situationen, men hon kunde i alla fall visa att hon brydde sig. ''Jag hade några tuffa år när jag vandrade ensam. Jag minns inte mycket av dem, har nog förträngt det mesta...''. Stämman dog ut som om hon fastnade i en tanke. Kia hade haft kontrollen under en stor del av den perioden, vilket var anledningen till mycket av minnesluckorna. ''Till den punkt att jag inte riktigt brydde mig om någonting, men Miv och Qu fick mig att återfå livsglädjen, att få ett syfte i livet igen, och det är jag dem evigt tacksam för''. Ett vagt leende drog sig på hennes läppar för några sekunder men ersattes snart av ett tyngre uttryck. ''Det har dock inte bara varit en dans på rosor. Vi har haft svåra tider, särskilt nyligen. För bara någon månad sedan så blev jag allvarligt skadad och hade dött om det inte varit för en av våra fantastiska helare''. Yargol. Hon var så tacksam över allt han gjort för att hjälpa henne. De andra i flocken också, och särskilt Achilles som funnits vid hennes sida hela tiden. Det värmde hennes hjärta.
''Vill du träffa dem? Se vart våran släkt kommer ifrån?'' frågade hon efter några sekunders tystnad. Det fanns visserligen inte så många vargar kvar från den tiden, men flockens kärna hade hållits intakt under många år och genom många prövningar. ''Gillar du det kanske du kan stanna...om du vill såklart''. Hon log ursäktande. Ville inte verka för ivrig eller framfusig, men nu då hon väl funnit sin syster igen så ville hon inte skiljas ifrån henne igen i första taget. Råka tappa bort varandra en andra gång.

Luna log då hon sade att hennes foster föräldrar hade älskat henne och ja på sätt och vis hade dom nog det. Dom hade alltid varit snäll mot henne och även brodern men de såg med blinda ögon på då dottern var elak så på så vis hade de ändå visat vart dom stod. Luna var den evigt tacksam men hon var ännu mer tacksam för att hon kommit till denna plats vid just denna stund och fått möta sin syster igen. Hon lyssnade uppmärksamt på det Fili berättade och hon tippade huvudet på sned då hon talade om flocken och om att kanske slå följe med dem. "Jag är ledsen att du hade det så tufft en tid Fili. Jag önskar att jag kunnat vara där för dig." Hon skulle nog alltid ha dåligt samvete över att hon stannade hos familjen.

"Tror du att dom skulle acceptera mig bara så där?" Hon var osäker på om hon skulle kunna passa in i en flock. Hon hade vandrat ensam i så många år nu att hon vant sig vid att leva sitt eget liv och leva efter sina egna regler. Men att finna en fast punkt i livet. Det var ändå lockande. "Att få stanna med dig. Att få börja om..." Hon visste inte hur hon skulle uttrycka sig men hon anade att systern kände lika som henne.

| Ursäkta att svaret dröjde, men har varit och rest och sen börjat jobbet igen efter semestern så har haft fullt upp |

Hon skakade vagt på huvudet. ''Vi kan inte ändra det som varit, men vi kan alltid förbättra framtiden''. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar igen. Det var ord som hade följt med henne länge. Ord som Mivria en gång sagt till henne då hon precis gått med i flocken. 
Mivria, så vis och förståndig. Hon saknade att ha henne i närheten. Saknade att kunna prata med henne om allt och inget, att bara umgås. Hon förstod dock varför hon hade behövt lämna dem, och hon dömde henne inte alls för det, men det gjorde inte saknaden bättre precis.

Då hon hörde systerns fråga så log hon vagt och nickade. ''Jadå, min Achilles är en av ledarna, och jag är god vän med den andra, Sleazoid. Så det är säkert inget problem. Du är min syster, de litar nog på mitt omdöme i den frågan'' svarade hon med en lugn och vänlig stämma, fortfarande med ett leende på läpparna.
''Ja, vi har förlorat så många. Vi borde se till att ta tillvara på de få vi har kvar, inte låta dem försvinna igen''. Det var uppenbart att hon talade om dem och deras situation. Kanske skulle de äntligen kunna få chansen att lära känna varandra ordentligt, få den systerliga relationen det alltid var menat att de skulle ha. Tanken var svindlande, men välkommen. Hon ville dock inte hoppas för mycket, det kunde ju hända att Luna inte skulle trivas med dem och vilja fortsätta vandra ensam. Hon skulle inte hindra henne i sådana fall, men hon hoppades att de i alla fall kunde hålla kontakten oavsett vart de befann sig.

Luna log och vid systerns ord om att hon skulle vara välkommen så lutade hon sig fram och gav sin syster en kram. Hon kunde inte motstå. Kanske skulle detta vara vändpunkten i hennes liv  Hon drog sig undan igen och såg på systern med ögon som var en kopia av moderns. "Det finns inget jag hellre vill än att få chansen att börja om med dig Fili. Du är min syster och jag hoppas vi kommer få det band syskon har" Hon log varmt och menade det av hela sitt hjärta att hon ville börja om  "Jag följer gärna med dig till Qu och stannar hos er"

(ja ivern fara. Lite rollspel torka för min del så vi kanske ska avsluta nu?)

Hon besvarade systerns kram genom att luta huvudet mot hennes hals. Luna verkade glad över hennes ord, över att få chansen att följa med till flocken, och det gladde i sin tur henne själv. Ett leende lade sig på hennes läppar då hon mötte hennes blick. ''Det hoppas jag också, och att du kommer att trivas hos oss. Vi må vara en samling väldigt olika vargar, men vi har kommit att bli en familj allesammans, en jag gärna ser att du är en del av''. 
Utan att spilla mer tid så reste hon sig upp och gestikulerade med huvudet åt det hållet där vars Byoomi och reviret låg. ''Kom, så får du träffa alla''. Med de orden så började de vandra till deras nu gemensamma hem, en term som hon inte kunnat använda på många långa år.

| Avslutat |